mamahood.

om egentid som bara går ut på att sakna honom ändå.

Hugo och Ebbe åkte till Skövde i tisdags. jag blev kvar för att vi hade ärenden på förskolan inför sommarstängningen och för att Hugo gjort allting där hittills. det var inte mer än rätt att erbjuda mig till det så han kunde åka iväg för att grilla i trädgården med sin pappa och åka på äventyr med Ebbe-Lou.

som alltid när de inte är med mig vet jag inte riktigt vad jag ska göra. det blir så tyst runtomkring.

jag har lärt mig att inte längre behöva så mycket av den – egentiden. hjärtat har istället lärt sig att sakna Ebbe-Lou efter bara en liten stund ifrån. och jag tänker på när han föddes –  att jag hade så svårt att vänja mig vid att alltid vara tillgänglig. vid att aldrig få tänka en tanke ifred utan att på något vis bli störd. åh så frustrerad och irriterad jag kunde bli.

men nu…nu saknar jag  den ljusa lilla rösten som säger MAAMA titta hä eller MAAMA sitta dä i tid och otid.

och hans sällskap – gör jag någonting här hemma så hjälper han till, sitter jag vid datorn så hämtar han sina bilar och sätter sig mitt emot mig vid köksbordet. vill jag läsa ett par sidor ur en bok så kan jag ligga i soffan och låta honom använda min arm till en bro och parkera sina bilar på mina axlar, på mina nyckelben.

jag tror att det viktigaste för honom är att jag är närvarande, att jag tittar upp när han påkallar min uppmärksamhet, att jag svarar honom när han vill någonting. han vet att vad jag än gör så kommer han först när han behöver det. jag tänker att det har hjälpt till att skapa ett självgående barn som inte måste kräva min uppmärksamhet.

men vad vet jag. jag har ju bara ett. och jag läser inga böcker om barnpsykologi. kanske har jag bara haft turen att få en självständig en.

men det jag däremot vet är att han alltid varit trygg med att göra saker själv, ända sedan han var riktigt liten –  han kunde vara nöjd med att ligga i sin spjälsäng och se på himlen genom fönstret. Hugo läste tidningen och jag satt och väntade på att flyga upp vid minsta tecken på missnöje. men det kom nästan aldrig något.

det är en morsk och kavat liten unge vi fått. orädd, framåt och glad. med mycket integritet – han bestämmer själv när han vill bjuda på en puss och han bestämmer själv när man får vara med i hans lek. och det måste respekteras. annars blir det hus i helvete.

ja, jag saknar honom. ja, han fattas mig. älskade lilla barn.

3

2 kommentarer

  • Reply
    Frida G Svensson
    20/07/2017 at 11:27

    haha jag vet. man läääääängtar efter egentid. så får man egentid. och då slutar det med att jag sms:ar “vad gör ni?” =)

    • Reply
      Sandra Bergström
      22/07/2017 at 07:35

      Haha så slutar det ALLTID här med!

    Lämna en kommentar