signe

om förlossningen.

vi tar spårvagnen till Östra tillsammans med alla tidiga morgonresenärer som också ska någonstans. jag lyssnar på Håkan Hellström och tänker att nästa gång jag åker över den här bron är jag mamma till två.

min barnmorska är i min ålder och laddar upp mig med styrka bara genom att vara i samma rum. hon är helt rätt för mig, jag kan vara öppen med henne om allt.

efter ett par timmars väntan blir det min tur. jag tar min droppställning och promenerar själv in i hissen.

Hugo får vänta utanför operationssalen medan dem gör mig redo och jag börjar skaka och gråta när dörren stängs bakom mig. jag tar mig upp på sängen och möts av vad som känns som tusen snälla händer, ögon och ord. ingen är hård, alla är vänliga och alla säger de mjuka saker. jag ber dem att se till att ingenting händer mig på operationsbordet, att jag måste få komma hem till min son. snälla säger jag. de ler och de lovar.

det enda som faktiskt gör ont är när nålen ska igenom huden över ryggen men efteråt känner jag ingenting mer. mitt blodtryck faller och jag känner att jag är på väg bort, men min narkosläkare agerar snabbt och snart känns det bättre. hon är en av dem jag minns bäst efteråt.

två barnmorskor och narkosläkaren turas om att hålla mig i handen, dem finns där för mig.

när förlossningsläkaren klipper sig igenom in till Signe ger dem mig öronproppar och pratar med mig för att jag inte ska fokusera på ljudet. klipp, klipp, klipp på grund av sammanväxningar som det blir med snitt, en enkel liten kniv räcker inte mer.

dem har hämtat in Hugo och han sitter vid min vänstra sida. jag gråter inte mer.

plötsligt blir det lätt i min mage och samtidigt hör jag ett barn som skriker. mitt barn. hon skriker högt och genast. hela vägen till det lilla undersökningsbordet skriker hon.

Hugo klipper navelsträng och jag får upp henne hos mig. hon tystnar och innan dem har sytt ihop mig har hon börjat amma. vi hittar varandra direkt, hon och jag. hon är min, jag känner det på en gång.

på uppvaket sitter Hugo i en stol bredvid mig och blir serverad kaffe, smörgåsar och kakor. jag får en isglass.

det väller in ljus i rummet och hela tiden kollar man till mig.

i Södertälje fick jag ligga utan min familj i ett mörkt rum utan fönster och med ett skynke mellan mig och en annan patient. det var mycket som var annorlunda den här gången. överbelastad förlossningsvård ja, men Östra sjukhuset får hundra tummar upp från mig för engagerad, varm och professionell personal.

vi får ett eget rum och på den omtalade silverbrickan står en liten vas med två lila blommor i.

samma kväll reser jag mig ur sängen själv. jag kräks av yrsel men tar mig ändå upp ett par gånger till, rädd för att såret ska göra allt för ont om jag väntar för länge.

dagen efter får jag åka hem. inte för att någon annan tycker det men för att jag vill. de är tveksamma men tycker att jag trots allt är i ett oerhört gott skick så till slut säger de okej.

hemma lagar vi våfflor medan Signe sover i sin korg, jag längtar och längtar efter Ebbe-Lou men min mamma och Hugo ber mig vänta lite med att låta honom komma hem. dem ber mig läka ihop lite först.

på lördagen kommer han äntligen och herregud vad jag har saknat honom. han godkänner sin lillasyster och sen äter vi glass.

 

 

 

 

2

Inga kommentarer

Lämna en kommentar