Signe, Ebbe, föräldraskapet

om Hisingen och om Brämaregårdens kyrka

allting är så bekant här på Hisingen, jag känner mig mer hemma här än någon annanstans. förutom Falkenberg då, ingenting slår Falkenberg.

ibland stöter jag ihop med gamla kompisar som inte alls längre står mig nära men som man ändå hälsar på och pratar med innan man fortsätter man vidare från det förflutna och tillbaka in i nuet.

det är trevligt, men jag återupptar aldrig någonting med någon – dem som står mig riktigt nära har jag aldrig släppt, inte för en sekund.

ibland ser jag någons pappa i mataffären och ibland stöter jag ihop med min lillasyster. jag vet vad som fanns på plats innan där byggdes någonting annat, jag vet vad alla hållplatser på linjen heter.

jag har åkt över vattnet som tonåring, med brustet hjärta, med ett lyckligt hjärta, som gravid, som nyförlöst, med mina barn, med min man, med mina kompisar, med gamla kärlekar och med människor jag förmodligen aldrig mer kommer att se.

här på Hisingen ligger även min storasyster begravd, och fastän jag aldrig besöker den platsen så stillar det min sorg något, att vi på så vis är varandra lite närmare.

vi kommer att hålla Signes dop här, på Hisingen, i Brämaregårdens kyrka. jag ger den här ön lite mer av mig själv.

jag var där häromveckan med Sofia och hennes Signe. det är en fin liten kyrka, alldeles lagom stor och den ligger en kort promenad hemifrån oss. Prästgården, där vi ska vara efteråt är ett litet hus från sekelskiftet med fina fönster och med gott om plats.

och det är väl det jag ser allra mest fram emot; det som kommer efter ceremonin – att gå över dit och dricka kaffe, äta tårta och umgås med människorna vi tycker så mycket om – vår orubbliga grund.

4

Inga kommentarer

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.