mamahood. personligare.

om vad som varit, om vad som är och om vad som blir.

för några veckor sedan satte jag årets första syren i en vas.
den tog mig tillbaka till en barndom i Falkenberg,
en barndom som pågick bland låga betonghus
och höga syrenbuskar.

den stod på bordet i ett par dagar och påminde mig om
sommarlov, asfalt och ett rosa kök. om solbrända armar,
tidiga sommarmorgnar och väntande kompisar.

ibland tänker jag på det; på hur mycket en barndom består av.
som en samlad tid av miljontals ögonblick.

ibland tänker jag på det, att så som jag minns min
– så ska Ebbe minnas sin.

och jag vill fylla den med nybakade kanelbullar,
ett oändligt tålamod och pussar i nacken.

med färgglada klossar och närvaro, knattebio, tacofredag
och lördagsfrukost.

men det händer att det slinker in ett ryt,
lite frustration och helt vanlig falukorv.

kläder med fläckar som inte går att tvätta bort,
en för kort stund på lekplatsen och för lång tid framför teven.
djupa suckar och jagorkarintemer.

det händer.

jag kan inte bygga honom en tillvaro
på bara regnbågar och enhörningar.

men jag tror

eller nej

jag vet
att det blir bra ändå.

3

2 kommentarer

  • Reply
    Elin
    19/05/2017 at 20:51

    Nu satte du verkligen ord på mina känslor. Herregud vad jag känner igen mig. Och jag hoppas du har rätt 🙂

    • Reply
      Sandra Bergström
      23/05/2017 at 10:18

      Ah vad skönt att höra att man inte är ensam! Jag hoppas det med men försöker tänka att ofta är allt det som känns mindre bra, kanske egentligen inte ens särskilt viktigt utan bara…världsligt, som Karlsson skulle säga. Det ska nog bli folk av våra ungar med, ska du se 🙂 kram <3

    Lämna en kommentar