inspirerande hem livet

en tisdag med guldbord och palettblad.

bilder av Cim Ek för Alvhem

min mamma har tagit ledigt ett par dagar för att hänga med Ebbe-Lou, bara sådär, utan särskild anledning. han kunde inte komma härifrån fort nog och min mamma fick lämna kvar halva kaffekoppen. när Hugo hjälpte dem med vagn och allt ut till bilen vinkade Ebbe och sa ‘hejdå kommer snart’. lilla hjärtat.

han saknar oss aldrig när han är där och vill heller aldrig komma hem. det är alltid ledsna miner vid hemgång. jag tar det som att vi har en trygg unge som tar oss för givna och som dyrkar sin mormor. eller som bara tycker att vi är tråkiga. oavsett anledning så vill jag hellre ha det så här än tvärtom.

jag var på ett möte med min läkare om förlossningsplanering, köpte alla de sista julklapparna och åt lunch med en av mina äldsta vänner. sexton år har vi varit vänner. och då inte sådana där ‘hörs nån gång’-kompisar utan liksom riktiga.

nu sitter jag här med polsk spenatsoppa som min mamma lagat åt mig och tittar på julgranar och sparar ner recept till olika chokladpraliner jag vill baka. ja, här börjas det tidigt med julen. men den städas också ut så fort nyårsafton passerat.  och så går jag igenom några av mina favoritsidor och fyller själen med inspirerande inredning. som en tjusig spegel på matbordet, halvmålade väggar och en dröm till nattduksbord.

7
mamahood 2.0 mamahood. personligare.

om november, om att vara klar efter två barn och om en efterlängtad framtid.

37727902814_9ebdc99ce4_h

om bara några dagar traskar vi in i december, med vinterkängor, halsdukar och overaller. jag kommer att sakna november, det är verkligen en av de vackraste månaderna på hela året – när allting sakta börjar frysa till is. inte ens mörkret gör mig särskilt mycket. åtminstone inte än.

det har hittills varit ett bra år, det började sådär men det blev bara bättre och bättre. jag känner mig inte längre så spänd och rastlös.

istället har jag hittat ett lugn som lyckats mota bort alla orosmoln.

jag tänker att det är för att jag är hemma igen, för att jag och min familj har hittat ett sätt som vi kan fungera på och för att jag har en relation som blivit ännu tryggare och bättre med tiden. det finns väldigt lite trams, väldigt få känslostormar och oerhört lite konflikter kvar i mitt liv.

och så var det ju det här med om vi skulle försöka skaffa ett till barn nu eller sendet var som att jag plötsligt kunde andas djupt igen när vi bestämde oss för att göra det nu. frågan låg annars hela tiden i luften. ena veckan var det ett tydligt nej och veckan därpå ett vagt kanske.

och hur satsar man egentligen helhjärtat på en sak när man vet att snart kanske måste man bryta upp för att satsa på någonting annat?

det var läskigt först men jag ångrar mig inte alls nu; vi gjorde rätt. och trots krassligheten som är svår att komma undan en väntande, så tar jag tillvara på den här tiden så gott det går. för jag tror, ärligt talat, inte att det blir några fler barn efter det här. det skulle vara skönt att släppa den här biten nu och istället umgås så som jag vill, med de barn jag har.

och så längtar jag efter att äntligen få ha min kropp för mig själv igen och bara fästa blicken mot en framtid utan avbrott.

en framtid jag ser fram emot, med bebisbubblan, med långa barnvagnspromenader i färgglada klänningar och med en till liten nacke att pussa på. framtiden med en till liten människa att älska mig själv till bitar för.

och jag längtar samtidigt efter dagen då Hugo tar över och jag kan skriva färdigt mitt examensarbete och efter att få formulera personliga brev som ska skickas iväg till olika platser jag vill arbeta på. intervjuer att bita ner naglarna inför och allt vad det innebär.

framåt, framåt, framåt.

8
samarbete

intense montpellier

○  i samarbete med Nordsjö ○

hejsan hoppsan – nu har jag gått mer än halva tiden. foglossningen förlamar mig delvis och jag måste börja med järn. och så har vi varit på rutinultraljudet och sett att allting står rätt till där inne. nästa milstolpe är den 27 december, då börjar vi mäta magen och gör en massa andra saker jag inte kommer ihåg vi sa att vi skulle göra.

för ungefär en miljon år sedan blev jag tillfrågad av Nordsjö om ett samarbete. jag svarade naturligtvis ja, för att tyglarna var fria och för att det var något jag tyckte lät roligt. det största projektet har varit Ebbes rum men det är inte helt färdigt än så här kommer ett lite mindre – spjälsängen som jag hittade i en secondhandaffär på Hisingen, för 250 kronor.

Ebbe-Lou är en hejare på att ta sig ur en sådan, sedan länge, men det har inte varit något bekymmer med det hittills; han brukar vänta på att vi plockar upp honom. och jag är inte helt redo att låta honom sova i sängen som står i hans rum eftersom jag är rädd att han ska trilla ut. så vi har inte gjort någon affär av att sluta med spjälsängen än.  förmodligen är det en process vi drar igång när vi börjar prata mer om den “riktiga” sängen. allt får ta sin tid, helt enkelt.

i vilket fall så stod alltså en till spjälsäng på min och Hugos lista, för säkerhets skull, innan nästa barns entré. det inköpet låg med andra ord längre fram i tiden men så sprang jag på den här vansinnigt fina som bara behövde lite omtanke.

och när den lilla babblaren sov över hos mormor i helgen började jag måla. Hugo bar upp skyddspapper och jag hittade till och med ett par skyddshandskar. så mycket ordning och reda har det nog aldrig varit på mig vid ett sånt tillfälle.

jag använde mig av en matt snickerifärg i nyansen Intense Montpellier och målade med skumroller på de större ytorna och två olika penslar – en smalare och en bredare i hörnen.

så blev den till slut färdig trots torktider och vilopauser och jag blir lika glad varje gång jag ser den. Ebbe är också rätt nöjd, ska jag be att få tala om, med sin banansäng, magiska skolbussensäng, citronsäng och allt annat man kan referera den gula färgen till.

7
bröllopet livet

november den 21

idag har vi varit gifta i två år. jag tittar ofta på våra bröllopsbilder och insåg idag hur illa mitt minne egentligen fungerar. länge grämde jag över klänningen, håret och sminket. varför engagerade jag mig inte mer i det? men så kom jag idag på att en av anledningarna till att allting blev svårt var när vi spikade vårt datum och jag insåg att allt jag drömt om plötsligt inte längre fanns kvar.

jag ville ha det enkelt, jag ville inte gå med i mallen. jag ville att det skulle vara på riktigt och inte så iscensatt. jag ville faktiskt inte ens ha en vit klänning men jag gav med mig för Hugos skull som ville annat. jag gjorde ju trots allt redan motstånd till nästan alla förslag han kom med. men pratade ni aldrig om det innan? kan man ju fråga, och det gjorde vi. det var jag som tvärnitade  i sista sekund.

alltid hade jag drömt om en vacker kyrka och en bakelse till klänning, en håruppsättning och kanske till och med en tiara. tills det var dags. då insåg jag att jag faktiskt inte tror på Gud, och att det inte kändes rätt med en präst. vår kompromiss där blev att vigas i festlokalen istället för i kyrkan.

inte ens ringarna blev rätt – jag har alltid föreställt mig en riktig prinsessring med en enorm sten, men när det väl kom till kritan ville jag bara ha en tunn guldring men jag hittade inte det jag sökte och fick ta en bredare sådan och en ganska bred diamantring till. tack och lov tappade jag bort dem dagen efter bröllopet och ett år senare hittade jag två ringar jag verkligen älskar. väldigt tunna och med bara lite, lite krimskrams på.

vilken karusell av ambivalens.

hela tiden kände jag också att jag var otacksam, att jag borde och så vidare.

förvånande nog tyckte jag också det var larvigt att det skulle vara så påkostat och dyrt bara för sakens skull. för första gången i mitt liv drog jag åt handbromsen i den frågan och ville inte.

till slut kom vi äntligen överens om vad vi skulle lägga pengarna på – maten, lokalen, blommorna och dekorationerna. vi hyrde in vintageporslin, gav floristerna fria händer, beställde en flott buffé och hade presskaffe från Johan och Nyström. och lokalen, fortfarande har jag inte hittat någon annan jag tycker är vackrare, ärligt talat. och fortfarande tänker jag på hur goda de små minipajerna med lemon curd var. och den goda champagnen som vi inte snålade på.

nu efteråt hittar vi fragment från vårt bröllop i tistlarna och i ranunklerna, i årets första frost och i kaffet från Johan och Nyström. vi skrattar åt mycket som gick fel men njuter fortfarande av allt det som blev rätt.

och jag, jag fick ju till slut det jag absolut ville allra mest med det där spektaklet – gifta mig med min Hugo. med min blixt.

6
livet personligare.

fyrverkerier.

– jag har aldrig varit med om att tiden går så fort som nu. jag blinkar och plötsligt har sju, tio, fjorton dagar gått. det är en fin tid just nu.

– Ebbe-Lou pratar och pratar, min mage växer och jag har nu lite mer än hälften av graviditeten avklarad.

– min mamma lagar polsk mat åt mig och Hugos pappa kom med Charlie över en helg. han tvättade våra fönster och satt länge och lekte med Ebbe. jag pussade Charlie och viskade att visst blev det bra till slut.
det är så fint, allt det här – att ha familj.

– på Myrorna har jag fyndat klänningar till mig och små, små kläder åt den minsta som är beräknad att komma i april.

– Ebbe sjunger tipptapp akta dig och säger houlahouppa istället för Bolibompa. det är det gulligaste jag vet.

– förra veckan stod liljor på vårt köksbord och påminde om fyrverkerier.

– jag är tillfreds, med allt. för första gången på flera år.

6
livet mamahood 2.0

vecka 18

jag lovade mig själv att jag skulle dokumentera den här graviditeten mycket mer, så det är vad jag gör. och jag köper spjälsäng som Hugo bär hem och små koftor som brevbäraren kommer med.

och jag låter mig själv vara gravid den här gången – när jag är med barn blir jag till ett eget universum med ett eget solsystem och egna planeter. jag går så djupt in i mig själv och den här gången tillåter jag mig att stanna där.

förra gången ville jag bara tvinga mig själv tillbaka till ‘den riktiga världen’. men nu lullar jag mest runt med min mage, bryr mig inte så mycket om att jag glömmer mer än hälften av allt och jag tar emot mitt gravida jag mycket mer.

jag vet ju inte, om det här är sista gången jag bär ett barn – jag har börjat känna att två skulle räcka fint.

så jag låter de runda kinderna vara, jag unnar mig frisörbesök och croissanter. jag låter min familj pyssla om mig och försöker ta till vara på de dagarna som är bra.

12
livet samarbete

vardagskonst + desenio

det här inlägget presenteras i samarbete med Desenio

idag hörni, idag kommer jag med en rabattkod som jag fått ihop med ett samarbete, koden ”VARDAGSKONST” ger 25% rabatt hos Desenio mellan 31 oktober-2 november (gäller ej handpicked posters eller ramar).

jag har fått samarbetsförfrågningar förr, särskilt många när jag var väldigt aktiv på instagram. en del har varit skrattretande just för att de klätt sina erbjudanden i så himla illasittande kostymer. liksom sneaky. men nu har jag två som känns rimliga och bra, ett som ligger lite på is och så det här, med Desenio, och jag är så glad i dem båda.

när det kommer till väggkonst är jag för kräsen och för snål. jag är helt enkelt för petig och för ombytlig för att det ska vara värt för mig att lägga flera tusen på sådant här. och dessutom väldigt tveksam – tänk om färgerna ser illa ut i verkligheten, tänk om det känns glansigt och fult?

men så gjorde jag det här samarbetet med Desenio och svaret på de frågorna blev; inte alls. färgåtergivningen är toppen, papperet är liksom lite grövre och jag är väldigt nöjd med kvalitén. dessutom är priserna helt överkomliga.

och min favoritkategori är naturligtvis den här; den botaniska.

6
mamahood 2.0

jag och den minsta i vecka 16 och 17.

de här bilderna är inte helt riktiga, för dagen dessa togs gick jag in i vecka 16. idag är det vecka 17. och det är väl egentligen idag som det small till rejält för nu är inte magen längre särskilt mjuk utan mer hård. som en basketboll. jag förutspår en kanonkula, liksom med Ebbe-Lou.

jag känner mig lite otymplig och kroppen är tröttare. vissa dagar mår jag så bra att jag glömmer bort att jag är gravid och vissa dagar mår jag så att jag inte kan tänka på annat. men alla runt mig är så snälla och omhändertagande.

Hugo sätter mig hela tiden främst och kräver väldigt lite av mig, min mamma står hela tiden vid sidan om, redo att hjälpa till. och min lillasyster hämtar Ebbe-Lou på förskolan ett par gånger i veckan. och mina vänner, de köper prinsesstårta, låter mig ligga i soffan och prata om sådant de redan hört tio gånger förut men som jag glömt bort att jag sagt.

om ett par helger kommer Hugos pappa med alla barnkläder vi ställt upp i lådor på deras vind och innan dess ska jag göra plats och måla om i ett skåp åt den minsta.

ännu känner jag inga rörelser, kan hända att det varit något diffust men jag är inte alls säker. jag längtar efter dem, rörelserna.

vissa dagar är jag mer orolig än andra och vissa dagar har jag ångest. när jag väntade Ebbe kunde jag bli med ångest för att min tillvaro var rörig och ledsam, men den här gången är mitt liv i en sådan ordning att jag där istället hittar ett lugn, när hormonerna dansar limbo innanför revbenen. men det är ovant att bara få ångest ur ingenstans och inte ha något att peka på. att vänta ut det.

ibland blir jag viktfixerad, fastän jag inte vill. de stunderna är korta och jag har bett min barnmorska att lämna den delen utanför, så det är inget högaktuellt ämne förutom i huvudet då och då.

men allt som oftast känner jag mig fin. och jag tycker att den stora magen är gullig, ståtlig. jag tycker så mycket om att kunna se på den och tänka på att det ligger en liten skatt där inne som jag snart ska få älska lika mycket som Ebbe-Lou. och då undrar jag alltid samtidigt hur hjärtat ska klara det, utan att gå sönder.

hur mycket kärlek kan ett enda hjärta rymma, egentligen?

9
personligare.

fyra.

36959775694_0468c11497_h

– när vi bodde i Stockholm var det alltid tyst.
det var liksom alltid bara jag.

sedan vi flyttade finns det inte längre någon plats för den,
tystnaden.

Hugo hinner numer alltid hem precis innan kvällen
och vid vårt köksbord har jag ofta en vän eller en lillasyster.

samt en bestämd Ebbe-Lou, som säger jag gillar inte denna
när jag slår på Nyhetsmorgon.

– häromdagen försökte jag se en dokumentär. den var en timme lång
men det tog mig två innan jag äntligen kom till slutet. därför att min lilla
inte kunde sluta babbla och jag var tvungen att pausa, lyssna, svara
och sen spola tillbaka stup i kvarten.

– i vårt hem är det alltid något som låter.
det är inte som i Södertälje där det som lät allra mest
var en båt eller två, som flöt förbi utanför vårt vardagsrum.
eller någons steg i gruset på innergården.

och när allt annat gör så mycket väsen
blir det svårt att höra sin egen röst.

jag hittar den inte längre,
den som bar tankarna.

det är alltid Barnkanalen som låter mer,
grannarna. eller musiken jag lyssnar på
när jag åker spårvagn.

det är när alla somnar
som jag hör

vad jag tänker
vad jag känner.

det är när alla somnar
som jag ser allt
jag inte hann
låta blicken vila på.

och sen somnar jag med.

– vi finns här.

vi dricker smoothies
vi sätter blommor i vatten
och vi äter tacos på fredagarna.

och det är bra så.

6
personligare.

några plus och några minus.

vi försökte två gånger innan det gick vägen. den första gången hade jag räknat fel på dagarna och missat kroppens alla signaler som inte nådde fram i all min längtan. fyra dagar senare än beräknat fick jag min mens, som jag väntat på lika ivrigt som ett plus. jag ville ha ett ja eller ett nej. jag avskyr ovisshet och ibland är ett nej som gör ont bättre än ett kanske.

den första gången gjorde jag så många tester att jag tappade räkningen. mina vänner skrattade åt min otålighet. det låter hysteriskt men det var det inte utan det fick mig att slippa stå kvar i tänk om. jag kopplade bort det mycket enklare. och ja, jag kan ju läsa och jag vet att kroppen måste ha hunnit producera en viss mängd hormon för att det ens ska finnas något att läsa av. men, ja. ibland jobbar hjärnan annorlunda. emot all logik och fakta. särskilt eftersom jag fick ett svagt svagt plus tidigt med Ebbe-Lou. ett spökplus, som det kan kallas. och som ingen annan kunde se förutom jag.

men den andra gången bestämde jag mig för att vänta. för första gången hade jag insett att det kanske inte kommer att gå så fort den här gången nu. kanske var det inte bara jag som räknat fel, kanske ville kroppen någonting annat.

jag köpte ägglossningsstickor som skvallrade för mig, för att jag ville veta mer om varför det inte fungerat igen om det var så att det inte skulle gå nu heller. men annars lät jag det hela vara. jag gick ut och åt middag, drack champagne och köpte inte ens något test förrän det började närma sig ett svar.

en lördagsmorgon fick jag äntligen veta – någon hade fått fäste i min kropp. jag gick in till sovrummet och vände mig mot Ebbe som otåligt hoppade upp och ner i sin säng i väntan på att bli upplyft. frågade vad han skulle tycka om att bli storebror och sneglade åt Hugo som yrvaket satte sig upp och log med kisande ögon.

sen kan man ju tro att resten av dagen fortsatte o samma romantiska anda men det gjorde den inte, för jag ville absolut fika på Brogyllen trots att det inte fanns någon plats där och trots att det regnade så ville jag sitta på uteserveringen. har jag sagt att när jag har bestämt mig för något så är det svårt att få mig att ändra mig? Hugo var skitsur. han gav dock med sig någonstans på vägen till Saluhallen, förmodligen när vi äntligen kom in under tak.

men riktigt bra blev det inte förrän vi var hemma igen och jag fjäskade med lite bakverk och kaffe innan middagen vi skulle gå på hos Malin och Jonathan. och sen blev plötsligt jag irriterad istället för att jag tyckte att han var överdrivet långsint.

och nej, jag kan inte låta bli att le lite för mig själv när jag skriver det här sista, för det är så typiskt ändå på något sätt. det hör liksom till livet och tvåsamheten, den delen också.

7