vardag

en dagboksanteckning.

min lugg har börjat växa ut
och när solen kommer
stannar den hos oss länge.

vi äter semlor när den lilla sover,
dricker kaffe med Oatley’s iKaffe
som är det godaste jag vet
just nu.

jag läser på om mat som påverkar blodsockret,
om mat som ska vara antiinflammatorisk.

tänker att aldrig ger jag upp semlorna
men kanske någonting annat istället.

hela tiden flyttar jag runt på sakerna här.
provar och känner in. försöker pricka in.
men det tar tid att bli ett med den här platsen.
som det alltid gör.

Ebbe-Lou vill läsa samma bok om och om igen.
Fordon av Jan Lööf.

han tar mitt finger och pekar på detaljerna.
jag berättar, han lyssnar. lampa, hjul, mössa.

sen bläddrar han vidare, ivrigt och bestämt.
så som man kan vänta sig av ett litet barn,
som ännu inte fyllt ens två.

0
hemma.

det som blev kvar.

jag vet inte hur eller varför men det verkar som att en helhet har börjat infinna sig. i min garderob, i mitt hem.  det är slut på våghalsiga försök med starka klara pastelliga färger. de får bara vara med på ett litet, litet hörn då och då. men annars är det i det mörka jag har hittat mig själv i. i de de dova, murriga. stillsamma färgerna.

allt flyttande har på många vis gjort oss gott, för nu finns här bara sådant vi älskar. det som varit tillräckligt viktigt att jämt packa om och bära med. allt annat gavs bort på vägen. i sovrummet hänger kristallkronan jag hittade i Majorna en sen kväll för snart fem år sedan och i vardagsrummet hänger samma tavlor jag haft  i så många andra hem.

det är ingen särskild stil här. jag jagar inte längre ett uttryck. försöker inte prova någon annans heller. utan här finns istället bara det som är viktigt. essensen, kärnan.

av någon anledning trodde jag att jag skulle återskapa mig själv när vi hamnade här. men istället gick jag tillbaka. vår nya soffa är till och med av samma modell som den gamla, men i annan klädsel. som ser nästan likadan ut som den förra.

jag hör ju, hur tråkigt det låter. säkerligen inte alls inspirerande. men det gör ingenting. därför att jag känner mig så trygg i det här. så säker på att detta är jag, en förlängning av mig, av oss att bygga vidare på.

0
vardag

en fredag i januari.

svart kjol, svart polo. jag lyssnar inte riktigt på föreläsningen och efteråt köper jag kurslitteratur på en hållplats. inga nycklar och ingen hemma. jag åker till Domkyrkan och möter Hugo med en gråtig i famnen. spårvagnen kommer om två minuter, säger den digitala skylten. den ljuger inte och snart är vi hemma.

Hugo pussar, vinkar hejhej och låser dörren. jag och Ebbe-Lou fastnar vid köksbordet med kakformar han trär på ett snöre och bilar vi båda kör med över den gamla perstorpsskivan.

medan han säger tut tut och etttvå ee pussar jag kinderna, nacken, axlarna. han är så koncentrerad, så uppe i sitt eget att han knappt märker kärleken jag häller över honom. han är allt, den där lilla människan. allt.

han klättrar ur och i sin säng, till slut somnar han. jag ligger i soffan med en filt över mig och har dragit ner persiennerna – solen tar för mycket plats.

Hugo skickar ett meddelande och skriver fredagsmys!!! och jag tänker att ja, det är det. jag har en en hel vecka på universitetet bakom mig, helgblommor på bordet och har hunnit leka med mitt barn. det är fredagsmys, på allra högsta nivå.

0
hemma. vardag

ljuset.

jag orkar helt ärligt talat inte längre reflektera över hur det känns att gå på GU. det är någonting jag har gjort till förbannelse de senaste dagarna. och det går verkligen upp och ner.

från och med måndagen ökades tempot rejält. nästan varje dag är det föreläsning och direkt efteråt åker jag hem och byter av Hugo. på kvällarna är jag så trött att jag mår illa. men vi gör det bästa av det. sätter upp hyllor  och bakar kladdkaka. tar hand om varandra och pratar med vår allra snällaste röst.

funderar på om vi behöver ett kontor mer än att Ebbe behöver ett eget rum. han sover ju fortfarande hos oss och är för det mesta där vi är. och det han hade i den förra lägenheten stod alltid tomt. precis så som det gör nu.

0
vardag

173 ord.

imorgon börjar jag på universitetet. början på slutet. ett och ett halvt år och sen aldrig mer. det är svårt att sätta ord på vad som känns. kanske är jag nervös, förväntansfull, glad eller ledsen? kanske allt på samma gång. det är så annorlunda den här gången, för det är så tidsbestämt och med en tydlig slutdestination.

de flesta föreläsningarna hålls i en vacker byggnad vid Annedal. på vägen dit kommer jag kunna köpa mitt morgonkaffe på Linné, precis som förr i tiden när jag jobbade på ett fik där i krokarna. kommer äta lunch på långgatorna och passera Järntorget varje dag. vilken fin tillvaro ändå.

jag målade förresten om vardagsrummet igår. ett par timmar och några svordomar tog det. och sen såg jag att jag målat med nästan samma färg som i Södertälje. det var inte riktigt min mening, det bara blev. jag har till och med ställt möblerna på nästan samma sätt. Södertälje light säger Hugo och jag undrar vad det är med mig och vad det här ska betyda egentligen.

0
hemma. personligare.

sekunder, sekvenser, detaljer.

ofta blir det som mest fel innan det blir rätt. alla kombinationer utforskas just nu. vilka färger, vilka saker, vilken känsla. borde man ha rivit bort tapeterna innan, vad får väggarna att kännas mer grå än lila och så vidare. bristen på ljus gör det ännu svårare att avgöra.

idag är en av mina sista dagar som helt föräldraledig. från och med måndag tar Hugo vid och så balanserar vi så gott det går fram till den första mars, för då börjar Ebbe på förskola. precis en månad innan sin tvåårsdag och inga heldagar. känns lagom, vi börjar bli redo. han behöver mer och fler än mig. han behöver någonting annat. och jag behöver tid för att komma vidare.

jag vill så mycket, just nu. inspirationen finns där, lusten med. men jag är matt och försöker mest hänga med i vardagen. ta mig igenom den. äta en semla och se på något jag tycker om. måla nattduksbord med en film i bakgrunden.

vet inte vad det är. kanske är det alla omställningar. det har varit ett par turbulenta månader – flytta till Göteborg, läsa två nya kurser, starta upp en bokklubb, göra arbetsprov, gå på intervju, tacka ja, flytta igen, jul, nyår, tacka nej och tacka ja en gång till. ett föräldraskap som ständigt går igenom förändringar, en relation som kräver uppmärksamhet, en förskoleplats på det och en ny lägenhet att vänja sig vid.

jag är helt enkelt så jävla trött. så som man emellanåt också är ibland, bakom lite fina bilder på snittblommor och nybäddade sängkläder.

0
personligare.

may the bridges I burn light the way.

mitt sovrum är mörkgrått och jag vet redan nu att någon dag målar jag det en gång till – det tar tid att hitta rätt. ovanför skrivbordet har jag satt upp bilder ur en gammal Picasso-bok som Hugo haft och på skåpet står växter som faller ner över kanterna och gör det svårt att öppna. jag var sjuk fyra gånger förra hösten och försöker laga mat i mer färg. sötpotatis, blomkål, sparris blir en fin kombination på tallriken.

jag hör många prata om nyårslöften, mål och allt vad det är. jag har inga alls det här året. får jag önska mig någonting så är det mer struktur, ordning och hänsyn till mig själv. sova bra, äta bra, leva bra.

Ebbe-Lou har lärt sig säga kisse efter en helg hos sina kusiner i Huskvarna och gör sig hela tiden mer och mer älskvärd. ofta är hans kinder blossande röda, håret lockigt i nacken och de mörka ögonen så fokuserade. han är så vacker att jag inte hittar orden. och han är min. av alla dem som kunde bli så blev det han och jag är så glad, så tacksam, så lycklig för det.

egentligen skulle jag börjat läsa till Copywriter idag. men jag tackade nej i torsdags. vändningen var snabb men jag kom in på någonting annat. någonting som jag inte tänkt på att jag sökt, eftersom jag gjort det i fyra år och aldrig kommit in. blev så van vid att inte komma med, men så fick jag ett mail (alltid dessa mail) om att jag blivit antagen.

istället för att bli glad så blev jag ledsen. och för första gången på många år blev jag rädd, rädd för att välja fel. det var länge sedan jag stod och valde mellan två ting jag ville lika mycket. som skulle påverka mig, mitt liv och min framtid på två helt olika vis. efter fördelar och nackdelar vägda mot varandra, samtal med den ena den andra den tredje så bestämde jag mig för att tacka ja till Medie- och kommunikationsvetenskap. så istället för att ha en färdig titel om två år har jag istället en kandidatexamen om ett och ett halvt. och hela tiden nu tänker jag snälla, kära hoppas det blev rätt.

0
vardag

om de första sju dagarna.

det har gått sju dagar sedan nyårsafton och jag har knappt haft min dator framme. istället har jag målat om ett skåp vi hittat på blocket, ätit semlor och tittat på Girls. igår sågade Hugo ner granen i bitar och jag målade om sovrummet. jag har tagit ett stort och svårt beslut som fortfarande ger mig ångest men det känns hela tiden lite lättare och jag måste tro på att det jag valt är rätt. jag måste lita på att jag gjorde bra.

jag har några tankar inför det här nya året, några punkter jag hade velat formulera men de måste få ta sin tid innan de får bli till tecken och symboler. så länge sjunker jag in i bilder från en ett annat liv med ett sinnestillstånd och en känsla jag tror att jag äntligen är på väg tillbaka till – trivsamheten och att stå lite still.

0