Signe, Ebbe, föräldraskapet

Signe Victoria Karin Maria

det har gått en hel månad sedan den här tillställningen var – Signes dop. jag, Ebbe-Lou åkte dit tidigare och förberedde det sista som jag och min mamma inte hunnit göra kvällen innan. som att ställa fram blommor och bakverk. jag hade tänkt baka allting själv men i jag släppte det i slutändan och beställde både bröd och blandade bakverk från franska bageriet Boulangerie Ducoin. bageriet där jag och Hugo jämt handlade frukost och pain au chocolates, när vi bodde i Majorna och var elektriskt nykära. det enda jag bakade var citron och vallmokakor och en chokladkaka. skönt att göra så ibland, att välja bort.

jag satte hortensior, vallmokapslar och olivkvistar i vaser, klädde Ebbe i skjorta och ställde upp dörren för alla som kom för tidigt och ville hjälpa till eller säga hej. jag glömde mina skor hemma och fick gå med mina turkosa sneakers in i kyrkan och tänkte att ibland är jag en så typisk småbarnsförälder, så långt inne i smeten att jag knappt hittar ut.

Signe slocknade sittandes efter några minuter in på ceremonin och vaknade inte förrän efter att allt var slut. och Ebbe, han var mest glad åt sina kusiner, särskilt den lilla blonda som lärde honom att hoppa ner från deras våningssäng förra året, rakt ner i ett tvivelaktigt kuddhav. tänker alla ungar borde ha en sån, en kusin full med hyss och bus.

allt som allt var det verkligen en så fin dag som det kunde bli. med vackert septemberväder, glada människor och kärlek. oerhört mycket kärlek.

tänk, att det skulle kunna bli så här fint med allting till slut.

alla bilder har superduktiga Ebba tagit.

7
Hemma hos oss Signe, Ebbe, föräldraskapet

Ebbes rum

 

Så här såg det ut för ett litet tag sedan på Ebbes rum. Nu har det flyttat in och flyttats runt lite till. Som en prasslig, glittrig girland med tofsar, tassels (?).

Och nu, nu står jag inför den svåraste utmaningen, att gå från allvarsamt till lekfullt. För om det är något jag har svårt för så är det, ärligt talat, möbler riktade till barn.

Visst, det finns en del som faktiskt är praktiska – som små bord och höga stolar. Dit kan jag väl sträcka mig.

Men annars känns det känns så meningslöst med “barninredning”, för det är ju egentligen inte nödvändigt, som till exempel barnkläder eller leksaker är, och håller gör det ju bara tills barnet vuxit upp och vill ha…vuxnare eller åtminstone mer ungdomliga grejer.

Vad gör man med allt då, liksom?

Kanske får jag dra några varv med penseln på lite saker och leta fram lite mer färgglada textilier, kuddar har vi till exempel mängder av. Kanske hitta ett gladare överkast.

Eller matta? Kom precis på att vi nog har en riktigt fin i förrådet som inte hittat sin plats i lägenheten ännu…

5
Personligare

måndag. fast torsdag.

det känns som måndag, fastän det är torsdag och nu när jag tänker på det känns de flesta dagarna som måndagar nu för tiden. jag har inget problem med måndagar så det gör mig väl ingenting egentligen.

jag blev godkänd på den första tentan jag skickade in, den jag skrev in fotnoterna på medan Signe satt i mitt knä och kastade sig mot datorn samtidigt som Ebbe kröp runt på golvet och skrek “bajskorv” för att jag inte hade tid att pussla. och igår skickade jag in en till men jag blandade ihop dagarna och hade lite för mycket runtomkring så jag hann inte färdigt, så jag skickade in en pinsamt oklar essä. en essä som jag vet inte kommer bli godkänd eftersom den saknar för många delar, men jag tänker att det är bättre att få komplettera än att börja från början. alla steg framåt är fortfarande framåt, fastän de är små.

det är inte så slitigt som det kanske låter, att studera med två småttingar. det var värre med en för då var jag så slagen av enbarns-chocken att mina försök till att göra annat än att acklimatisera mig till det nya livet var som att springa rakt in i en vägg gång på gång. den här gången är det annorlunda – det här är mitt liv och jag har förstått vad som krävs av mig och vilka förutsättningar jag har.

idag har jag en dag av ingenting. jag dricker kaffe och tittar på Nyhetsmorgon och beter mig som en vanlig föräldraledig med Signe bredvid. hon inspekterar sin napp och sparkar lite på mig med sina sprattliga små ben. vi sjunger Imse vimse spindel och gosar. bra så.


bildkällor finns här

3
Signe, Ebbe, föräldraskapet

min skatt, mitt allra käraste.

något enkelt och följsamt barn, det skulle jag inte vilja kalla honom för, min förstfödde. kanske inte heller svår men däremot utmanande. det pågår en brinnande tankeverksamhet hos honom och hans känsloliv känns ibland rikare än mitt, fastän han är så liten. vi talar om döden, om tomten, om träden har en mun.

han frågar mig om kaffet var för starkt, om det var gott, var jag har köpt min telefon och han visar mig raketen som åker till rymden. han drar små rövarhistorier för att slippa sova och säger söta töta till Signe. han tar hand om henne, ger henne nappen, hämtar hennes leksaker, pussar henne på magen och kittlar. alltid snällt, alltid med glittrande blick. åh jag vet, glittrande blick – så klyschigt. men det är sant, jag lovar.

han sitter i mitt knä och säger att han inte vill gå till förskolan, att han vill stanna hemma och att han är ledsen när pappa går. jag svarar att jag förstår och tänker att jag kände detsamma, som han, när jag var liten. och sen tänker jag på det Linda sa häromdagen, att det märks så tydligt att han är min. att vi har samma energi, att man känner det omedelbart. jag tänker på min mamma som brukar säga att han har mitt lynne, att se honom är som att se mig som barn.

och jag kan inte låta bli att på sätt och vis förfäras men samtidigt också glädjas över att det dem säger kanske är sant. för om han är som jag, om han har så litegrann av mig i sig så kommer han att leva med och slitas mellan tusen viljor och tusen känslor. vilket är precis lika ljuvligt som det är hårt.

men jag ska hjälpa honom i allt det där kantiga, hårda, svåra. jag ska lyssna, jag ska finnas där för honom vare sig vi har en millimeter oss emellan eller står på varsin sida av världen.

5
Signe, Ebbe, föräldraskapet

en söndag i Falkenberg med pizza och teater.

är så glad för att det inte krävs något särskilt engagemang för att ta mig till Falkenberg när jag drabbas av lite hemlängtan. en timmes tågresa är allt som krävs och det är då inte mycket.

så för ett par veckor sedan bokade jag biljetter till en teaterföreställning i Falkenberg åt mig och Ebbe-Lou. en heldag, bara för oss. jag tänkte att det kunde göra honom gott att få full uppmärksamhet och inte behöva dela den med Signe. och så kände jag, just när jag bokade biljetterna, att vi inte fick någon riktig tid ihop, han och jag.

igår var det dags, föreställning klockan tre så vi hann först med en fika på Brogyllen innan vi promenerade ner till centralen.

drygt en timme senare var vi framme.

stenstolarna – en samlingspunkt för hundra år sedan, för alla oss coola, odödliga tonåringar som hånade pensionssparande, lunchlådor och varma kläder. ha, vad hårt verkligheten skulle komma och bita oss i arslet till slut.

jag tänkte nog en del på det förr men inte så som nu – VAR ÄR ALLA MÄNNISKOR? här bor ändå ett par tusen. varför är nästan allting stängt på söndagar, varför är det ingen ute? hur sjutton går man runt rent ekonomiskt som företagare här? vad gör folk, är dem hemma?

med ovanstående noterat och funderat hade vi alltså hela stan för oss själva. nåja, nästan. det här är dock något jag kan sakna så oerhört – friheten, att inte behöva vara så rädd och faktiskt våga låta Ebbe springa lite som han vill. det går a b s o l u t inte här i Göteborg, här måste man alltid vara på sin vakt för cyklar, bilar, hundar och allt möjligt.

vi åt naturligtvis pizza, som sig bör i Falkenberg för om det är något den staden har så är det grymma pizzor. jag tog med Ebbe till den bästa pizzerian jag vet – Falkenbergs pizzeria och beställde in en kebabpizza till mig och en vesuvio till honom.

förresten på tal om pizzerian – när jag bodde här hade pizzeriorna alltid nattöppet på fredagar och lördagar så efter krogen var det rena rama festen på gatorna mellan dem och man stötte alltid på massa kompisar i kön. en så konstig grej. men fin och kul på sitt vis. typiskt småstadsgrej tror jag.

fina fina Ebbe, med paraplyt, såklart.

lite längre fram till höger ligger Borgmästaregården. ett relativt nytt café som hjälper till att sätta Falkenberg på kartan förutom Skrea strand och typ Lisa Lemke. Borgmästaregården är det snyggaste fikastället jag vet och allt jag har ätit där får full pott. gå in på en av grundarnas blogg Sarabakar och frossa i fin matfilosofi, om Borgmästaregårdens grafiska profil och goda recept.

förresten, ja. bad word SD.

och så Far och flyg med Alfons Åberg som var så…dålig. Alfons-karaktären var hysterisk och stressig och pappa Åberg gick mest runt och kändes lite väl nedlåtande. varken jag eller Ebbe var vidare imponerade.

i väntan på tåget hem.


och snipp snapp snut så var den här turen slut!

 

4
Vardag, dagbok, sammanfattning

mobilbilder

bra hårdag för mig och Signe med babypuder. varför är det så? att hur mycket fint man än förser dem med så är det allt annat som lockar? absolut bäst är förpackningen till våtservetterna.

är det inte konstigt? att byta ut tjusiga Banditen mot superprasslig förpackning?

diadem och volanger. och mascara för första gången på…en eller kanske två månader? plus gammal hårspray i luggen, men det ser man inte, visst?

fina dörrar och hus på vägen till Botaniska. påminner om Notting Hill.

så otippat med en leksaksaffär just här uppe på Linné. har stått här sen…alltid, känns det som.

ah. Göteborg, I love you.

en fin installation i Haga, bredvid leksaksaffären där Ebbe fick välja “vad som helst” för att han slutat med napp. en helt onödig muta visade det sig vara eftersom han kastade nappen i soptunnan efter att jag visat och förklarat varför det var dags att sluta. men ja, lovat är lovat.

promenad till daMatteo efter gymnastiken för att köpa blåbärsbullar och chokladboll.

fullt med folk överallt. så vi köpte med oss från daMatteo på Vallgatan istället.

just det –  vad han valde i leksaksaffären? efter en evighets tjat om “polisbåt med liten gubbe och konditroll med natterier” visade det sig att allt han ville ha var ett eget paraply. och till hans stora lycka började det regna på vägen till spårvagnen.

liten allvarlig tomte med paraply på spårvagnen. gud vad jag älskar honom.

verkligheten. så här ser storhandlingen ut, om den inte görs via nätet. ingen flådig packning,inga små bruna exklusiva papperspåsar. här är det Willys-kassar och matvaror intryckta överallt.

älsklingsbebis.

hårband och älsklingsbebisen igen.

små skatter som jag och Ebbe plockade på vägen från förskolan. så fint att få visa honom det lilla, som vad som gömmer sig inuti ett taggigt skal som trillat ner från trädet.

3
Kläder, kläder

ungefär så här vill jag se ut i höst.

 

håret – diadem, gärna turbanliknande, scarfs och lång lugg med mittbena.

kitschiga örhängen med lite stuns i.

klänningar. gärna mörka, murriga.

mixade mönster, knytblusar, randiga tröjor och kalla färger blandade med varma. med strumpbyxor till.

en stor väska med fint detaljarbete. gärna något mer anonym i färgen. färgglada väskor går också hem, som min nya väska.

 

stora, vida blusar, tröjor med krage i lite retroanda och spets och brodyrer. och volanger,  är så såld på volanger i år. och ränder!

alla bildkällor hittar ni här i min mapp yes yes yes på Pinterest.

3
Vardag, dagbok, sammanfattning

sommarens sista suck hos botaniska trädgården

efter jag skickat in min tenta bestämde jag mig för en dag utan krav, utan några måsten innan det var dags att börja med nästa tenta. en hel dags föräldraledighet, helt enkelt. så jag förhandlade fram en lagom tid, med en av världens bästa människor, för att åka på utflykt – till Botaniska trädgården.

och vilket ställe, alltså. och vilka hus på vägen dit, vem måste man egentligen sälja sin själ till för att få bo i ett sådant? ska visa någon gång, för ja såklart lät jag kameran gå varm där med.


möttes av detta vackra direkt innanför grindarna.

och en blomsterhandel. om jag hade haft en trädgård…

här tror jag det kan vara fint att dricka kaffe med någon man gillar.
den omtalade café au lait-dahlian.
som sagt, om jag hade haft en trädgård…

också bra plats för kaffepaus. plus bok.

uteserveringen till caféet Any day

aldrig tänkt på att man kan dekorera en sockerkaka så här. så fint.
Linda <3

vet ni vad som är satans fint? det är vänner som bara tar ens bebis ifrån en för att gosa, pussa och ösa kärlek över den.

åh. tycker dem är så fina, båda två.

okej, dags att prata lite om maten. jag tog en höstsallad – fick full pott av mig. ska apa efter här hemma.

Lindas mycket smöriga och mjuka kanelbulle, också full pott.

men! den här kardemummakakan med äpple och syrlig frosting var bäst bäst bäst.

och det var vi fler som tyckte. så mycket att en av oss försökta slänga sig över den, bokstavligen.

Botaniska trädgården och Any day-caféet: 10/10.

3
Personligare

om att snart vara förbi den första mållinjen.

innan klockan hunnit slå fem sitter jag vid bordet med kaffet, datorn, frukosten och böckerna. sen skriver jag. och läser, medan alla andra sover. det har blivit mitt sätt att få tid på, de där allra dyrbaraste dropparna av tid då allting är alldeles tyst och jag inte behöver stänga andra ljud ute.

imorgon lämnar jag in den, min första uppsats på fem sidor, skriven av mig som tvåbarnsmamma. det kommer kännas stort, som en seger – den har jag skrivit medan barnen sovit, i sina sängar eller bredvid mig. medan barnen varit vakna och suttit i min famn.

den är mitt, alldeles egna bevis, på att jag fortfarande rör mig framåt.

6
Personligare Signe, Ebbe, föräldraskapet

nej. jag ammar inte.

Hei ☺️ Stemmer det at du ikke ammer? Jeg har en baby på fire måneder og ammer ikke for jeg har ikke nok melk. Det gjør meg trist til tider. Jeg hadde satt pris på å lese om noen andre som flaskemater. Spesielt noen jeg ser opp til ☺️ Så om du ikke ammer og vil skrive litt om det hadde jeg blitt veldig glad. Tusen takk for veldig fin blogg! Beste hilsen Hilde

hej Hilde!

det stämmer att jag inte ammar Signe, inte heller ammade jag Ebbe-Lou. eller åtminstone inte så som det sägs att man ska göra – på heltid fram tills sex månader, minst. man skulle kunna säga att jag “hobby-ammade” som en barnmorska uttryckte det.

med Ebbe-Lou försökte jag verkligen, men han fick aldrig riktigt till det med greppet. vi provade amningsnapp och hundra främmande barnmorskehänder som skulle klämma och visa. jag mådde inte dåligt över att vi inte fick till det, jag och Ebbe, utan sämst mådde jag på grund av all press från barnmorskorna.

vissa av dem frågade mig inte ens innan dem skulle visa på min kropp och jag hade så mycket ångest att jag ville sjunka igenom jorden. man kan ju undra varför jag inte sa något men mest handlade det väl om att jag ville vara tillmötesgående, vara en “duktig” mamma. observera; samhällssyn som vi matas med, absolut inte min åsikt.

vi hade många svåra vändor där, med amningen på BB och när vi kom hem började nästa vända med bröstpump efter att en påstridig barnmorska som utförde Ebbes hörseltest höjde bröstmjölk och amning så till skyarna att jag inte kunde värja mig. till exempel sa hon att bröstmjölk botar cancer.(….?)

till slut gick min egen mvc-sköterska Therese i taket och sa åt mig att det fick räcka nu och att jag skulle amma när jag ville men med ersättningen som bas. hon oroade sig för att jag fick för lite sömn och efter just det samtalet det så började amningen faktiskt ganska snart fungera, någorlunda. kanske var vi inte direkt ett skolboksexemplar, men det gick.

dock var Ebbe redan så van vid flaskan att vi bara ammade lite till och från fram tills han fyllde tre månader, sen slutade han självmant.

när jag väntade Signe var utgångsläget annorlunda med mer erfarenhet (och faktiskt också ilska från hur jag behandlats förut) i bagaget. jag sa direkt till vid inskrivningen inför operationen att jag inte ville amma och att jag inte ville ha någon hjälp eller samtal om det. jag provar om jag vill, sa jag, men jag vill inte att någon annan ska lägga sig i. absolut, inga problem, fick jag till svar. gissa om jag var förvånad över att det kunde vara så enkelt?

det skulle dock visa sig att jag inte hade så mycket att säga till om för när Signe föddes och kom upp på mitt bröst hittade hon rätt nästan direkt och innan de hunnit sy ihop mig hade hon börjat amma.

men jag kände någonstans att jag ändå inte ville göra det på heltid, jag hade hört för mycket om kvinnor som ammade dagarna in och dagarna ut, om “mänskliga snuttefiltar”, smärtsamma mjölkstockningar, att aldrig få vara ifred. och så det värsta – svåra avslut. jag tror jag skulle ha oerhört svårt att sluta amma innan barnet själv valde att sluta vilket får mig att tro att jag förmodligen skulle hålla på läääänge. så, jag bad om att få ersättning när vi kom upp på rummet.

trots ersättning fick Signe från start amma hur mycket hon ville och när hon ville. jag tyckte om det, det var mysigare än jag hade föreställt mig och jag tyckte inte det var vidare svårt att amma ute eller att sitta med henne i soffan i flera timmar.

flaskan blev sekundär, som ett lyxigt hjälpmedel som gav mig frihet och en riktigt mätt bebis som sov gott. och så höll vi på tills hon blev ungefär två månader. då kom hon i  någon fas där hon ofrivilligt tappade greppet innan hon var färdig vilket resulterade i hysteriska utbrott som bröt ut på någon sekund och som i sin tur gjorde det omöjligt att fortsätta. så vi släppte det där, på hennes villkor, och så har det varit med den saken.

så nej jag ammar inte, jag har flaskmatat båda mina barn och det gick bra. vi kom varandra nära ändå, Hugo och jag har kunnat dela på nätterna, barnen har vuxit jättefint och legat på övre delen av mittersta kurvan.

Hilde. man gör så gott man kan och det räcker verkligen det med. det räcker mer än gott. och jag förstår att många vill amma, att det finns mycket bra med det. men jag lovar – barn som flaskmatas blir folk, dem också.

stor kram.

40497030175_f1904d7e11_h 26521161427_93aac78f15_h 26521162677_64ac5fb4d6_h 40497028735_360c19b37c_h

8