personligare.

hösten.

när jag tittar ut genom fönstret ligger frosten över gräset. den är över nu, sommaren. ljuset hos oss är inte gyllene utan det är vitt. ett tiotal förskolebarn som dirigeras av ett par vuxna på trottoaren är alla klädda i mössor och vantar, precis som Ebbe-Lou var när han och Hugo åkte till förskolan tidigare.

jag har gått igenom alla våra vinterkläder. åt den lilla behöver jag inte köpa någon vintermössa i år, han kan ha samma som förra året.

i söndags bakade jag scones till lunch och lät Hugo sova länge. Ebbe pratade om sina kompisar på förskolan och igår pärlade vi armband, jag och han.

jag gör mig en till kopp kaffe och börjar reda ut alla tovor som blivit bland det som fått samlats på hög. tar en paus och rycker loss gulnade blad från mina växter och plockar upp legoklossar inne hos Ebbe-Lou. hans rum börjar bli färdigt. det är fint och föll ganska väl ut med de bilder jag hade i huvudet.

ett par av mina klänningar har börjat sitta åt så mycket att de fått läggas åt sidan i väntan på det andra livet som ska börja. jag trodde jag skulle vara mycket mer avslappnad och obrydd vad gäller kroppen, den här gången. och det är jag ibland men ibland är jag det inte.

Göteborg beter sig så som Göteborg alltid gör när hösten kommer. allting är så välbekant och vissa platser vet jag redan hur de ser ut utan att ens behöva besöka dem. jag trängs med många andra på bussen, på spårvagnen. men de upphör att finnas till när jag åker över vattnet. jag älskar den lilla stunden, den är min och jag delar den inte med någon.

förutom häromdagen då min blick fastnade på någon som gick på bron, bussen saktade ner farten så jag hann se honom väl. han gick på ett alldeles särskilt sätt, liksom långsamt och med ansiktet mot solen. som om han njöt, lika mycket som jag, av just den här lilla delen av staden.

4
mamahood 2.0

jag i vecka 14 och en sammanfattning.

– med slarvigt påpenslat nagellack gick jag in i vecka fjorton igår och jag misstänker att den som sitter och trycker där inne har bestämt sig för att hävda sin plats fort som möjligt, därav kanonkulan, trots sina ynka 6-8 centimeter. framåt jul kommer jag väl få bära den på skottkärra.

– i vilket fall börjar jag må bättre och kan göra mycket mer än tidigare. men jag äter fortfarande medicin mot illamåendet och måste ta varje dag som den kommer, för vissa dagar fungerar ingenting alls. då mår jag illa, känner mig svullen och utslagen. det går helt enkelt upp och ner om än mer uppåt nu. koncentrationen har dock blivit mest lidande – ibland är jag helt svettig efter ett kapitel av vad-som-helst. och sömnig.

– kroppen tänker jag inte så in i dödens mycket på just nu, den är så tillfällig. att vara gravid är inte ett konstant tillstånd så det är lika bra att hänga med i det som blir bara.

– psykiskt mår jag väldigt bra, jag har fina vänner, en omtänksam Hugo och en härlig unge. jag trivs med livet och jag trivs med mig själv. och nästa månad, hörni, då har jag gått halva tiden?! känns overkligt. sist tycktes dagarna vara dubbelt så långa men nu är det mer tvärtom, jag hinner liksom inte riktigt med.

– jag kan fortfarande inte äta någon form av kött utan det är fortfarande bara vegetariskt som gäller. däremot har jag gått och tänkt på nespresso i flera dagar och idag tog jag fram maskinen och gjorde en kopp. det konstiga med det? att hälften av mig ABSOLUT inte ville ha kaffe. så jag drack motvilligt och gillade motvilligt.

36779207414_ea4ca9b7a5_h

5
kläder och sånt

tre, eller egentligen fyra, saker till mig.

olja. nu är ju min uttänjda mage bortom all räddning sedan jag bar Ebbe-Lou, men det har börjat kännas lite i de blekta gamla ärren när den börjat växa igen. så jag har köpt en olja från Nuxe som inte kladdar och som får tusen pluspoäng för att den även kan användas till ansiktet och håret.

plånbok. när jag fyllde 30 fick jag en riktigt fin sak av Hugo – en väska från Whyred som jag gått och fingrat på i en evighet men aldrig kommit mig för att köpa. helt enkelt för att den var för dyr. enda nackdelen var att ingen av mina plånböcker gick att ha i den utan att den blev alldeles bucklig så jag fick ge mig ut på jakt efter en ny. platt, diskret och med dragkedja var mina kriterier som den här fina från Littlephant uppfyllde.

scarf. det var inte tänkt att bli med ytterligare än scarf som jag aldrig använder, men jag kunde inte låta bli att klicka hem den när jag fick syn på den. önskar det fanns fler plagg i det här mönstret. eller en tapet. åh gult, gult, gult – så fint.

5
mamahood. personligare.

Ebbes lampa

37189188540_aace1affc3_h

mamma de kallt ute, brr” säger han och slår armarna runt sig. och jag tappar hakan, trots att han börjat göra så varje dag – berätta och visa mig nya saker jag inte visste att han kunde. han har börjat bygga sig en egen värld, en värld som är hans och som bara delas med av när han själv vill.

nästan allt jag säger, det härmar han. gärna svåra och oväntade ord och meningar tar han sig an. som handtvättat.

vetgirig kallar jag honom och provar hans nya färdigheter med böcker han tidigare ratat, likaså pussel och andra sätt att måla på. jag ber dem ta in trollhassel i blomsterhandeln. tillsammans sätter vi dem i en glasburk, han och jag, och hänger upp lampslingor och pynt. vi hjälps åt och sen tänder vi lampan och tittar på den. Ebbes lampa säger jag och han visar den stolt för Hugo när han kommer hem.

ibland hör jag honom leka för sig själv och när jag tittar in på hans rum ligger han på golvet och kör runt med bilarna på mattan. mamma sitt säger han när han ser mig och bjuder in.

då och då tänker jag på det, att jag inte hör till dem som äntligen blev med identitet när jag fick titeln som mamma. eller att det på något sätt var livets mening för mig – för så har det inte varit – jag är säker på att jag skulle vara lycklig även om jag inte hade barn.

däremot känner jag att bli mamma var som att bli mer, som att jag lyckats nå ytterligare en dimension, som hör till den jag är tänkt att vara.

6
livet

sockermålning, en vänskap värd att anstränga sig för och ett par stänk av rosa.

– min lillasyster har börjat på folkhögskolan jag gick på för flera år sedan. jag åkte dit för att bjuda henne på lunch på Tacos and Tequilas. det var länge sedan jag stod i hissen upp till det våningsplanet. under det året var jag nykär flera gånger om och gick jämt med huvudet i det blå. i min klass gick Sebastian som sen gifte sig med min äldsta vän Tove.

– jag introducerade sockermålning för Ebbe-Lou men var inte beredd på hur svårt det kunde bli att försöka ge en liten envis några direktiv. till slut blev jag tvungen att släppa taget och låta honom få utforska det hela själv. och tur var väl det, för hans sätt att måla på gav ett mycket vackrare resultat än mitt. rätt åt mig.

– nu när hösten är här, när jag mår bättre, när basen är lagd vill jag vältra mig i färg. jag började med rosa och ska nog fortsätta med gult.

– en morgon möter jag en av mina Lindor för frukost. croissanter, prinsesstårtor och varm choklad fyller vi bordet med på uteserveringen. våra första år ihop var något turbulenta, så som det kan bli när två personer vill ha det på sitt alldeles egna vis. men vi återfann varandra alltid, bandet oss emellan växte sig starkare och idag vet vi hur vi ska hantera det som kan bli svårt. få relationer är värda den sortens arbete men den här var verkligen det.

4
mamahood.

ett hej och två fina barnböcker

det bara slog om för ett tag sedan och jag började må…ungefär som vanligt. nu gör jag mer igen, men tar fort ett steg bakåt om jag börjar känna att det behövs. men det är bara när det händer som jag kommer på att jag är med barn för annars så har jag…börjat glömma bort det. eller jag tänker inte på det särskilt ofta nu när jag mår bra igen. i ärlighetens namn tänker jag inte mycket alls för tillfället, hjärnan har blivit bra mer långsam. tröttare. i morgon går jag in i vecka 13.

i brevlådan landade häromdagen två nya böcker åt Ebbe-Lou. eller kanske var de lite mer till mig –  Pojken och havet och Djur som ingen sett utom vi den första handlar om en pojke som inte kan se och som funderar på hur havet ser ut. det är en långsam bok med vackra formuleringar och en viktig underton.

den andra är en diktbok med ett fint djup i form av flera olika karaktärer som känner lite mer. den är kanske något svår men jag älskar den. för språket, för fantasin och för känslorna den öppnar upp för att tala om eller tänka på. Ebbe är för liten för det sista, men han tycker om att lyssna när jag läser och prata om bilderna.

så är det egentligen lite med den andra boken också, men jag vill så gärna ge honom tillgång till böckernas värld så tidigt som det bara går. till en värld med flera olika dimensioner, så jag börjar samla nu och så får vi ta allting allt eftersom.

6
mamahood 2.0

det första ultraljudet.

jag går på buss 25. det är så varmt. jävla september, kom igen. ge mig kalla vindar och kyla som får mig att huttra. jag är inte bra med värmen, den är så kvävande. vid Domkyrkan går jag av. där står han och ler mot mig. han kommenterar min röda stickade tröja och min gula kjol. säger att jag syns, att jag är så fin i färg.

hand i hand går vi förbi Magasinsgatan och uppför Kungsgatan. idag ska vi träffa vår barnmorska och göra det allra första ultraljudet. Linda, som redan ringt och påmint mig, står i receptionen. jag kan nog aldrig förklara hur det känns att möta en av sina bästa vänner på en sådan här plats så jag nöjer mig med fint, bra, tryggt.

vi pratar en stund och sen är det vår tur att gå in till Lena. jag tycker om henne. hennes röst är mer än vänlig, den klingar liksom snällt. och hon lyssnar på mig när jag förklarar och berättar om det som är viktigt. Hugo sitter bredvid och säger inte mycket alls – det är vi som väntar barn, men det är min graviditet.

Lena släcker ner och slår på skärmen på väggen. jag lägger mig på britsen och drar upp tröjan så att hon kommer åt magen som nu ska synas noggrant. vi ser nästan med en gång att hjärtat slår och att den lilla rör på sig där inne. Hugo går fram och tittar, han är glad och säger titta vilken liten rackare, och redan igång! kommer bli precis som sin storebror!

jag blir mycket mer tagen än vad jag trodde. där inuti min livmoder, som ser ut som ett hjärta, finns det något litet som kan bli precis lika stort och fantastiskt som Ebbe-Lou.

efteråt går vi till Brogyllen och äter lunch. vi tittar på bilden fick med oss och säger inte särskilt mycket. vi flyttades fram ett par dagar och räknades om till vecka 10 istället för vecka 9.

jag återgår till mitt och Hugo till sitt. jag sätter blommorna i vattnet och klär på mig en klänning som inte sitter åt någonstans. tittar på min mage och försöker förstå vad jag såg för några timmar sedan.

i brevlådan kommer ett litet paket med en tröja till Ebbe. jag hänger upp den bredvid den i storlek 54 som jag köpte dagen efter att jag fick veta att vi förhoppningsvis ska bli en till i vår familj. nu hänger dem där och väntar. den ena på vintern och den andra på våren.

8
mamahood 2.0 personligare.

om det som är.

 

jag fortsätter äventyret på min flotte. jag är mycket mer klar i huvudet nu och tillbringar den mesta tiden i vardagsrummet. illamåendet håller mig fortfarande alldeles still men det är överkomligt så länge jag kan läsa, tänka, drömma och skriva. Ebbe-Lou verkar tycka det är ett bra arrangemang – att jag inte kan röra mig någonstans och att han kan krypa ner under täcket hos mig hur ofta han vill.

i vanliga fall röjer jag runt här hemma och han brukar hänga på så gott han kan. att jag inte längre är i ständig rörelse tycks falla honom i smaken.

igår när han vaknade ville han inte gå till förskolan. stanna med mamma sa han och jag lät honom. kursböckerna förblev stängda och han fick gå runt i pyjamas nästan hela dagen. han kommer gå i taket tänkte jag när rastlösheten når honom. men jag hade fel. han var tillfreds. byggde koja under täcket, lekte med sina bilar och låg i min famn och tittade på barnkanalen.

det är annorlunda den här gången. mitt humör mörknar något av denna ständigt påtvingade stillhet, men jag vet att det går över. det kommer inte vara så här för alltid.

och så är det inget som blir riktigt lidande heller, inget som måste stanna upp – jag får ett fint stöd från universitetet och har fått lov att skriva allting ensam. jag behöver inte skriva en rad i grupp. vad gäller närvaro vid seminarier har mina två handledare gett mig samma svar; vi tar det sen, när det blir aktuellt, oroa dig inte. så jag har inte behövt ge upp någonting, bara hitta nya sätt, förklara och vara ärlig om hur hur landet ligger.

jag äter nästan bara färdigrätter och nutella-mackor. gör egen lemonad och är inte särskilt kreativ. jag låter kameran vila på skrivbordet för jag vet att i varje bild jag tar fastnar illamåendet, precis som när jag var gravid med Ebbe-Lou. än idag kan jag inte se på de bilderna utan att en våg av illamående faller över mig. så jag går bakåt, till tider då hjärtat var någorlunda helt och jag var fri att röra mig hur som helst. till bilder som lovar och påminner om att det som är kommer att bli någonting annat.

lite mer än nio veckor har vi passerat nu, jag och den allra minsta. och om inte många dagar alls får jag förhoppningsvis se ett litet hjärta ticka på en skärm.

6
personligare.

jag längtar.

jag längtar efter snön, efter frosten som förseglar allting likt ett tunt lager socker. efter en varm kopp som värmer frusna händer och varm choklad som rinner ner i magen. jag längtar efter isfrusna vattenpölar att ställa mig på och höra hur de krasar försiktigt under skorna. efter vantar, mössor och halsdukar.

jag längtar efter de hejdlöst tråkiga och lamslagna dagarna som kommer efter julafton, att promenera i solnedgången som kommer alldeles för tidigt och efter att få dra Ebbe i en pulka. jag längtar efter nybakta kanelbullar och att köpa julklappar. efter känslan av att snart är någonting slut men snart börjar någonting nytt.

jag längtar efter de första knuffarna inifrån magen och jag längtar efter att ta fram alla kläder i storlek 54. jag längtar efter Ebbes blossande kinder i vinterkylan och att stå med honom i famnen och se på snöflingorna som faller.

jag längtar efter att vakna till doften av nybryggt kaffe och långfrukost, efter att gå upp tidigt och steka pannkakor. efter knubbiga bebishänder och en liten nacke att hålla handen under som stöd. efter morgonsolens strålar som letar sig förbi minusgraderna, efter det första tunna lagret snö. efter tomtebloss och julgranar.

jag längtar efter slutet på januari, mitten på februari och början på april.

8
mamahood 2.0 mamahood.

strössel och hokus pokus

jag tänkte att jag skulle stå emot det den här gången. illamåendet, tröttheten. med ren viljekraft kommer det att gå tänkte jag naivt. åh så fort man glömmer det som varit. ibland alldeles för fort och alldeles för lätt. sängen, ibland soffan, är återigen min flotte på det dundrande havet. jag ligger blickstilla och fokuserar på en enda punkt länge. rör mig försiktigt, allt för att inte reta upp min kropp. Hugo är den som leder oss alla framåt nu, han bär oss på sina axlar. och allt jag kan göra är att ligga på min flotte och se på.

Ebbe-Lou har funnit sig snabbt i vår nygamla vardag – han springer glatt in på förskolan och kommer hem med nya ord. idag ställde han sig i sängen och trollade för mig. han välte en hink med leksaker upp och ner, sa hokus pokus och tada!

i tisdags, eller kanske i onsdags, kröp han in under täcket hos mig i soffan och somnade i min famn. jag njöt länge av små snarkningar och en sovvarm liten nacke mot min näsa.

det där barnet är mitt ljus i vardagen.

häromdagen när jag hämtade honom gick vi av vid Kungsportsplatsen för att äta mjukglass med strössel på. han satt på egen stol och åt noggrant upp allt i bägaren. ändå hade han regnbågsfärgat strössel på byxorna, på magen och på armarna. händerna och kinderna var alldeles kladdiga av glass.

jag tänker mycket på hur mina graviditeter lamslår mig och på hur lång tid det tar innan det äntligen är över. häromdagen gick jag in i vecka åtta och jag hoppas på att den här gången  höra till skaran som ‘mådde dåligt till vecka 12 och sen var det bra’. för tillvaron som är nu, den är knappt uthärdlig. så här vill jag inte leva.

men eftersom jag vill ha det här lilla livet har jag inget val, utan jag får kapitulera och snällt följa med på färden hur den än ter sig.

och acceptera att det är så här det är för mig att få barn. att jag måste vara beredd på att satsa mycket, nästan allt. något min mamma klargjorde för mig i torsdags, när jag satt och hängde med huvudet och hon sa Sandra, inga barn kommer gratis.

nej, de gör de sannerligen inte.

7