guldkant

mina julklappar

fick jag någonting från min önskelista i julklapp? nej. jag fick ännu bättre.

det här året, det var ta mig tusan riktigt bra. jag fick ett väldigt generöst presentkort på Artilleriet av min familj, nya skor och en sekatör av Hugo som tröttnat på att jag snittar blommor med filékniven. skorna började jag slita med hälsan redan dagen efter, likaså sekatören.

av mig fick Hugo en eltandborste och konstboken Tales from the loop av Simon Stålenhag. den är för övrigt helt otrolig, rekommenderar starkt att söka på den och bläddra bland bilderna.

när Hugo och den lilla åkte till Skövde förra veckan tog jag med mig mitt presentkort och bytte in en del av det mot en stor variant av Iki Doll Vase, en kanna från Spruzzi samt tillhörande skålar, en sorts hängare och ett litet kort med en fågel som ser ut ungefär så som jag känner mig.

4
personligare.

när ‘sen’ blir till ‘snart’.

lagom till årets sista dag drog vi ner på tempot. när det blivit fel med inköpslistan återstod en enda sak för mig – att beställa hem mat, istället för att be Hugo gå tillbaka till affären.

i håret hällde jag glitter och bordet dukade jag med spets. sen kom min familj och vi åt pizza och flyttade skåp. vid halv nio hade jag nästan somnat i soffan. kort därpå sa min mamma åt alla att det var dags att gå.

jag somnade innan tio och tänkte att nästa gång jag vaknar så är det i början av tjugohundraarton. men ett par minuter innan klockan slog sig förbi det sista av 2017 vaknade jag av dånande fyrverkerier som välkomnade det nya året, det nya hoppet och alla de nya drömmarna och målen. på mina väggar målades färger och ljus upp igenom dåligt fördragna persienner.

på andra sidan den lilla vägen utanför mitt vardagsrum firades det för fullt. det hölls fest och jag såg människor i fina klänningar och vita skjortor kramas och stå med sina telefoner, så som man själv brukar göra, och försöka ringa och svara på sms.

det var fint, att livet pågick som vanligt där utanför.

nu är 2018 här, året jag väntat på. och jag tycker det är lite skrämmande. för nu finns det inget mer nästa år att luta sig emot.

6
livet

farväl december

och så kom det, slutet på december.

jag har gått förbi vecka 26 och jag har skrivit in mig på en ny kurs hos Forsbergs. kurslitteratur är för tröttsamt men att inte göra någonting alls gör mig tom. så jag ska tillbaka till copywriter-spåret. jag har städat på mitt skrivbord och längtar tills jag får börja.

Hugo och Ebbe-Lou kommer hem från Skövde idag. jag har haft några dagar för mig själv som jag fyllt med att måla golv och väggar i Ebbes nya rum, med att lyssna på Sigges hjärtljud hos barnmorskan och med mina bästa vänner som jag haft med mig i sexton år nu. kanske lite mer, till och med.

den här julen fick alla rätt i min bok. vi öppnade julklappar tidigt på morgonen och jag såg på Kalle med Ebbe i min famn. min mamma kom förbi oss tidigt på dagen för att lämna av det ena och det andra inför kvällen. vi drack kaffe och gapskrattade ihop. Hugo stod vid dörröppningen och log.

senare på eftermiddagen åt vi middag och min pappa fick ta rollen som jultomte. när det plingade på dörren gick Ebbe-Lou ut i trappen och tog med sig tomten som om han vore vem som helst.

när julklappsutdelningen gick lite för långsamt gick han själv fram och började plocka i säcken och gjorde mig stolt, för att han vågar. för att det är så lite som skrämmer honom. för att det som faller honom in är så självklart och för att det finns så lite regler och medvetenhet i hans värld än så länge. jag önskar honom det ett tag till.

det är ett mycket snällt och modigt barn vi lyckats få till, jag och Hugo. ett tryggt barn, framför allt.

efter juldagen snodde vi ihop oss på en halvtimme och gick på bio. knattebio. Ebbe satt som förtrollad av filmen, med en croissant i ena handen och en äppeljuice i den andra. jag satt mest och tittade på honom och tänkte att älskade människa, du är som ett ständigt fallande glitter över min tillvaro.

och det är precis lika sant som det låter klyschigt.

7
personligare.

om att knyta nya band.

vi har ingen uppesittarkväll för vi vet att morgondagen börjar tidigt. och vi har rätt, klockan noll fem står han vaken i sin säng och ropar pappa kom. Hugo skyndar sig sömnigt igenom vardagsrummet och in till den lilla som har börjat sova själv på sitt rum. vi skulle bara prova men han följde med på noterna utan så mycket som ett frågetecken på det. och dagen efter var han så stolt över att ha sovit ensam så vi har bara fortsatt.

i eftermiddag kommer min familj för att fira julafton med oss. min mamma har lagat mat på sitt håll och jag har bakat på mitt. det kommer bli ett himla ståhej, till Ebbes stora lycka.

och för att undvika julklappshysteri senare idag har vi redan gett honom våra julklappar. eller ja, tomten har varit här och lämnat dem när vi alla låg och sov. det låg två paket under skåpet, ett under bordet och så ett under sängen. det finns fortfarande några till som han inte har hittat. allra bäst tyckte han om flygplanet och raketen. han har hållit hårt i dem hela morgonen och nu ligger de jämte honom medan han sover middag.

kanske blir det den stunden jag kommer minnas allra mest från den här dagen, när vi  sitter på golvet i hans rum lite efter klockan fem och ser på hur spännande han tycker att det är att leta efter paket från tomten. när det fortfarande är alldeles mörkt ute och bara fönsterlampan är tänd. när Hugo sitter och gäspar medan jag hjälper till att knyta upp snören så min lilla älskade kan riva loss papperet med sina ivriga, och fortfarande lite knubbiga, barnhänder.

kanske, jag vet inte.

men ja, vi har julafton idag. julafton som alltid har varit ett komplext moment för mig. men som från och med nu är en dag till för någon annan och nästa år för ytterligare en till. för mina två minsta, men allra största, människor här i livet – Ebbe-Lou och Signe.

god jul.

5
guldkant

kan man få bjuda på en bok?


 

jag vill börja med att säga att det här inte är någon sponsring eller något samarbete.

men för ett par veckor sedan berättade jag ju att jag och Hugo var på öppningen av Johan & Nyström och att vi fick både kaffe och böcker med oss därifrån. kaffet är ju bara tacksamt att vi har en dubbel uppsättning av men den här fina boken behöver vi inte ha två av och jag kommer inte på någon jag känner som skulle vilja ha den.

så jag tänkte lotta ut den?

om jag vill ha något i utbyte? nja, jo. ett eller flera tips på hur man man maxar kaffestunden. jag har själv en rätt bra koll på den fronten, det ska erkännas, men det skadar knappast med några fler äss i rockärmen.

skriv en rad här i kommentarfältet eller maila mig på vardagskonst@gmail.com fram till tisdag kväll.

2
personligare.

från en latte vid Hagakyrkan till en barnvagn vid Domkyrkan med 6 år dem emellan.

33244195030_66fadc9516_h 32813910933_913459fdfe_h 21970124129_35dabfad89_h 32813910363_f38d6e3cfb_h 33586817446_2109890976_h 33499130021_56f53e1e89_h 34387127224_20b529a302_h 32768756664_9c48b28a65_h 35662035980_5e88165657_h 36268295185_6cae646486_h 36570234265_21ef277e82_h 35020508684_38a0bdd032_h 35860333655_e4e6cf5d9e_h

vi har precis suttit med varsin varm choklad innan vi ger oss ut i vimlet. två husets tack, sa jag när jag beställde.

egentligen är det inget vimmel för den första butiken ligger vägg i vägg med platsen vi precis lämnat. jag går igenom alla hyllor jag ser, väljer böcker och spel efter ålder och framsida.

det är första gången som jag inte beställer hem julklappar på flera år. Hugo rullar runt på Ebbe-Lou, fram och tillbaka går de på Magasinsgatan medan jag går in och ut ur de olika butikerna och letar efter flygplan, pennor, raketer och böcker.

för alla vi passerar är vi inga särskilda alls, men för mig är dem en del av en tillvaro jag älskar trots att vintern är alldeles grå istället för vit. jag gläds åt att det här är min plats med. att jag inte ska behöva åka längre än ett par spårvagnshållplatser för att komma hem.

jag bär sällan svart numer och i mina öron hänger återigen stora bitar av mässing,
glitter och stenar.

själen fladdrar inte längre lika vilset innanför bröstet och jag har återfunnit mitt självförtroende, min självkänsla. allt det som får mig att stå stadigt med båda fötterna på jorden.

och jag känner tydligt hur det flätar sig in i allt jag gör – i mina samtal, i min hållning, i mina kläder, i min blick.

jag känner mig inte längre fångad, jag känner mig fri. fri att leva ut, fri att vara allt det som är jag, igen. det mörka hålet precis nedanför solar plexus är inte längre lika djupt. de stillsamma och tunga tankarna har blivit mer snabba och lätta. som fjärilar istället för svart rök.

sakta har jag börjat förstå lite mer om hur jag fungerar. om vilken extrem hemmakatt jag är. och att om jag vore ett djur som plötsligt behövde flytta skulle jag förmodligen vara ett sådant som dog av sorg. jag är en sådan som växer samman med min plats, att rycka upp mig har förödande konsekvenser för min själ. jag är ingen äventyrare, det blir aldrig ett liv i Paris för mig.

det är här jag hör hemma. i allt det som varit, i allt det som finns och i allt det som livet fortfarande har för mig att möta.

6
guldkant

en något sen önskelista

39143020751_738b0b1779_o

Porträtt av Annie Leibovitz – Adlibris

En bok om Swedish grace, stilinriktning på 1920-talet som jag fick läsa om allt för lite på högskolan – Adlibris

Printet Wonderland – Stilleben

Koppar från Studio Arhoj – Stilleben

Äggkoppen med tillhörande räv – hei fredag

Citronpress från Hay, en grej jag aldrig tänker på att köpa men ständigt saknar – Artilleriet

Återanvändbar sprits – Artilleriet

Turkosgrön vas – Artilleriet

En till äggkopp – Artilleriet

Emaljskålar, sådana jag alltid letar efter på second hand men aldrig hittar i tillräckligt gott skick – hei fredag

6
guldkant

några av årets finaste på snitt.

en grå måndag, utan några som helst snöflingor i sikte kräver lite färg, färg i form av några fina blommor och buketter som vi haft hos oss under det första halvåret.

det pratas för övrigt ganska mycket om just fredagsbuketten just nu, inte minst i det första podcastinlägget från Elsa Billgren Sofia Wood. och ja, den här lyxen är det väl ganska få som har missat.

jag tycker verkligen om att gå till blomsterhandeln och ta god tid på mig att välja ut blomma efter blomma, ibland ensam och ibland ihop med floristen. jag kan inte hjälpa det – jag är ingen minimalist. jag älskar att pynta mitt hem, mig själv och mitt barn. det bara är så.

men visst är det en rätt så dyr vana att hålla på med. och jag skulle aldrig kunna med att lägga pengar på det varje helg. något sådant fanns a l d r i g på kartan när jag växte upp och det sitter fortfarande i – jag skäms alltid lite lite när mina föräldrar kommer på besök fastän att de aldrig sagt någonting om det.

tvärtom nästan, min mamma har själv ibland med sig en bunt rosor eller tulpaner när hon kommer på besök. och det är en så fin gest, för jag vet att det är något hon inte unnar sig själv.

februari

 

mars


april

maj

juni

juli

5
personligare.

några ord om tacos på fredagar, om en tid för mig och om en julgran.

– idag skickade jag Ebbe-Lou till förskolan i tomtedräkt. han ska gå sitt första luciatåg i eftermiddag och jag ska ha med saffranslängder att bjuda på. jag tycker om det, familjelivet. tacos på fredagar, lussetåg och allt det andra som hör till. nåja nästan – jag hatar att hänga på lekplatsen.

– under en tid kunde jag inte sluta tänka på hur jag skulle förverkliga mig själv, på om platsen för allt skulle finnas. men jag har förstått att det finns en tid och plats för allt och att min tid, ja den kommer med. men just nu vill jag bara vältra mig i småbarnsåren. för jag vill inte stå där en dag och ångra mig för allt jag själv valde att missa.

det betyder inte att jag inte vill leva mitt liv parallellt med det här. det gör jag också., annars skulle jag tyna bort. jag kan aldrig bara vara ett av någonting. det måste finnas mer. men jag gör det lite mindre och lite långsammare just nu. allt för att både ha och äta kakan.

det går inte att göra hundra procent överallt, helt enkelt.

om jag är tacksam för att jag kan välja själv i hur jag vill prioritera, åtminstone någorlunda? ja, väldigt.

– jag känner mig tung i bröstet idag utan att egentligen veta varför. förr kunde jag bläddra bland mina känslor och hitta rätt med en gång, det kan jag inte riktigt längre. nu för tiden är de svårare att komma åt, känslorna, som om huden vuxit över dem. och samtidigt som det är en lättnad att inte längre känna så starkt och tydligt för varenda partikel i min väg, så är det också ovant.

ibland till och med skrämmande.

– Hugo bar hem en enorm julgran häromdagen som vi alla tre klädde tillsammans. den slår nästan i taket. Ebbe rycker åt sig alla julkulor han tycker bäst om och gömmer dem på sitt rum. och jag tänker att det här är första gången på flera flera år som jag har en julgran i ett hem utan en flyttkartong i närheten.

7