mamahood.

t maaama.

killikillikill här kommer mammalarmet säger jag och kittlar honom i nacken. han skrattar så han kiknar, vänder sig om och vill att jag ska göra det igen. han borde sova men han kommer inte till ro, säger de på förskolan. de har försökt med allt de kommer på och sträckt sig till en promenad i vagnen och en flaska välling. det är ett projekt, att få honom och somna. alla pedagogerna säger det nästan i kör när jag kommer – han sov inget idag heller och jag säger tack för allt det där extra, som de gör på eget initiativ.

när vi kommer innanför dörren lyfter jag honom ur vagnen. han klär av sig ytterkläderna och jag packar upp matvarorna jag handlade på vägen. krossade tomater, basilika, snabbmakaroner, mjölk och jordgubbar. när en av skorna inte går att få av ropar han på mig. jag lirkar ut den lilla foten och pussar honom fort på magen. ska du hjälpa mig laga mat undrar jag. m säger han glatt och springer till köket.

jag ställer fram allting på diskbänken, han drar själv fram en stol och klättrar upp. sen måttar vi vatten, mjöl och bakpulver till pizzadegen. hjälps åt att bre ut tomatsåsen och jag ger honom en skål med ost, champinjoner och skinka. en del av det lägger han försiktigt på pizzan, en del av det kastar han bara på. medan jag diskar upp och vi väntar på att ugnen ska bli varm petar han i sig små ostsmulor.

efter middagen tar jag fram saxen och sätter honom på en stol framför Katten Gustav. han vill inte men han går med på det ändå. det blir inte så jämnt men sist vi gick till en frisör kom vi ut med en halv frisyr och tårar rinnandes nerför kinderna. egentligen vill jag inte klippa av den där fina kalufsen men det börjar bli varmt och luggen börjar närma sig ögonfransarna.

efteråt åker han ner i badet och när han börjar hiva ut vattnet på golvet får det vara färdigbadat. när jag fått på honom pyjamasen tar han ner min smyckeslåda och går noggrant igenom den. han ger mig sen halsband efter halsband. t maaaama säger han och lägger dem framför mig.

just idag är vi synkroniserade. inga tvåårs-utbrott och ingen mamma som sitter vid köksbordet och suckar in i en vägg av utmattning.

när klockan närmar sig sju gör jag välling, letar upp Alfons, filten och nappen. bäddar ner honom i hans säng, pussar godnatt och säger jag älskar dig sen lägger jag mig bredvid och väntar tills han somnar.

4
hos oss

monstera variegata

jag har återigen börjat botanisera bland krukor, blad och vattentemperaturer. fyller hyllplan och fönsterbrädor med sticklingar som fått jord istället för vatten och med nya växter som måste samsas med de äldre om den lilla plats som finns.

och egentligen skulle jag bara köpa lite blommor den där förra tisdagen, men så fick jag veta att monsteran jag frågat om, den skulle kanske gå att ta in åt mig. det fanns någon som hade en kvar. jag skulle fundera lite på det, men hann gå halva vägen hem innan jag ringde och sa att jag tar den. två dagar senare bar jag den till lägenheten och ställde den mitt på golvet i vardagsrummet.

nu står den i sovrummet och jag ser den varje gång jag tittar in från hallen. har inte ångrat det en sekund – att den fick flytta in hos oss.

3
hos oss vardag

fem.

34168262762_d1ccd9c752_h 34326221695_4175670895_h

  • att gå ner till förrådet för att leta efter en matta, men att istället komma upp med famnen full av annat för att nu finns det ju äntligen någonstans att ha det.
  • morgonkaffet på en fredag.
  • att komma in i sovrummet och se kassen som Hugo lämnat i all hast med strikta direktiv du får inte öppna än. jag kan se på den skrynkliga utsidan att någon annan redan försökt.
  • att diska upp allt från kvällen innan, byta påslakan och sen sätta sig ner med dagens andra kopp kaffe och läsa recept.
  • Ebbes säng bredvid min, så nära att jag kan höra honom andas innan jag somnar.
3
vardag

Ebbes nya kläder, håkan-kepsen och sånt jag gör idag.

se där, i helgen hade Åhlens 50% rabatt på hela det egna sortimentet för barnkläder. så jag fyllde på Ebbes vårgarderob. man får göra det ungefär var tredje månad – byta ut nästan allting. det är alltid samma visa; över en natt har han vuxit ur det mesta och så står man där handfallen på morgonen och fattar inte vad som hänt.

Kavat-skorna köpte vi för ett tag sedan men det är egentligen först nu det är varmt nog för dem, tycker de är så fina och de får alla tummar upp av Ebbe. tänker att de är bekväma för de breda små fötterna, dessutom enkla att ta av och på själv. kepsen som kommer från Emma och Malena är kanske inte helt godkänd ännu, den kastades ut ur vagnen flera gånger igår, men jag hoppas ändå det ska ge med sig. klart att min unge ska ha Håkan-keps. jag vill förresten också ha en.

nu ska jag alldeles snart leta fram ett par strumpbyxor, dricka upp det sista kaffet och packa väskan för att åka till da Matteo och möta upp några klasskompisar som jag ska skriva en uppsats med. sen ska jag hämta min lilla stjärna vid tre. det blir en bra dag idag, man liksom känner det i luften och sådär.

3
vardag

födelsedagen.

jag möter upp Tove och Linda. dem har jag känt sedan jag var fjorton och sjutton. jag är sen och de är redan vid vår bana. de har valt klot och bytt skor. på bordet bredvid står det drinkar. vi ska bowla. jag öppnar alla presenter de har med sig till mig och sen vinner jag. jag, som knappt hittar till vår bana, trots att den är framför mig.

när vår tid är slut byter vi skor och hämtar ut våra jackor. jag ber om att få resultatet utskrivet. utanför skiner fortfarande solen och i luften är det vår, så som det alltid är runt min födelsedag. vi tar en taxi och åker mot Avenyn. jag ska precis titta ner i telefonen men kommer på mig själv med att istället titta upp – det här är livet. och här vill jag vara. så jag lägger ner den i väskan igen och kastar mig återigen in i samtalet.

det är fyrtio minuter kvar tills vårt bord på Pinchos är ledigt, så vi går till Bellora och köper in några glas prosecco. på uteserveringen är det nästan fullt, men vi lyckas hitta plats i en tom soffa som står mittemot en annan som är full. vi sätter oss nära varandra och slår ihop våra huvuden, sjunker in i ämne efter ämne och stänger alla andra ute.

på Pinchos är det cirkustema. jag har aldrig varit här förut. man beställer in små rätter genom en app i telefonen och drinkarna smakar godis. hallon och saltlakrits, persika, solero och sura flaskor. vi blir sittandes i ett par timmar och när klockan börjar närma sig tjugotvå och trettio börjar jag gäspa. dagen har varit lång – innan jag mötte dessa två höll jag födelsedagsmiddag hemma för min familj. med gräddfläckar på klänningen och med rotfrukter och grönsaker som brändes vid i ugnen.

vi pussas, kramas och jagälskardighejdå. sen öppnar jag dörren till en taxibil som det står ledig på och åker hem till Hugo som fortfarande är vaken. jag tar försiktigt upp alla mina saker ur Artilleriet-påsarna som jag fått och visar honom. sen tittar jag länge på en bild jag fick av Tove – en bild på oss, från min nittonårsdag.

jag hinner knappt somna innan jag hör hur Ebbe klättrar ur sin spjälsäng och Hugo skyndar upp, natten gick så fort. jag får en kopp kaffe och grattis på födelsedagen älskling. halv tio kommer min mamma och gratulerar mig, sen tar hon Ebbe med sig ut på landet. Hugo går till frisören och sen äter vi wienerbröd på Brogyllen, promenerar hand i hand och köper jacka, skor till honom och en till födelsedagspresent åt mig.

vi äter middag på Tacos and Tequilas och tar en bild under körsbärsträden. när vi är hemma har klockan nästan hunnit bli sex. det är tomt och vi är båda överens om att barnfria timmar i all ära men det räcker så. ingen av oss saknar det gamla livet utan Ebbe-Lou.

någon timme senare står jag och dividerar med en skitförbannad tvååring som inte alls tänker sova fastän ögonen går i kors och tänker trots det att jag står på en rätt bra plats i livet, hur man än vänder och vrider på det.

 

4
mamahood. personligare. vardag

april

med april kom blommande körsbärsträd, magnoliaträd och pioner. i mitt vardagsrum står den allra första, en ljusrosa liten näve som snart ska slå ut till en hopknycklad bunt volanger. med april kom hortensian och det lynniga vädret. det som varje år retar mänskligheten till fördärvet genom att först bjuda på de vackraste av vårdagar för att i nästa andetag ta dem tillbaka och kasta oss åter in i vintertid. aldrig pendlar man väl så ofta mellan hopp och besvikelse, som under april månad? jag väljer den ändå, framför alla de andra elva.

ikväll var jag på teater. först åt jag middag med en vän på en av långgatorna och skyndade sen med en kopp kaffe i handen genom Järntorget, för att hinna med båten över till Lindholmen. föreställningen släpade mig motvilligt sexton år bakåt i tiden och målade upp några av mina mardrömmar från tonåren. jag satt med tårar i ögonen under nittio minuter, blinkade upp mot taket.

i kylskåpet står två olika sorters tårtbottnar, för en gångs skull är jag ute i tid. på lördag kommer min familj för att fira mig, för att leka med Ebbe-Lou och för att göra sådant som jag förmodar att helt vanliga familjer gör vid födelsedagar. vi har på något sätt börjat hitta tillbaka, knyta våra lösa band hårdare. det blir hela tiden bättre. vi blir hela tiden bättre.

när jag hämtar Ebbe-Lou på förskolan säger jag nästan bara tack, hela tiden. därför att jag är så tacksam. för att de vet allt om varenda steg han har tagit under dagen, för att de skickar bilder till mig på honom, för att de anstränger sig så mycket mer än jag vågat förvänta mig. för att de tar så väl hand om det största jag har. ingenting jag någonsin tidigare haft i mitt liv, har gett mig en sådan huvudvärk som tanken på att han ska ha det bra, när han inte är med mig. han är allt. utan honom, finns ingenting. ingenting.

ibland har jag tänkt att jag ska göra någonting. bygga upp någonting här, på den här adressen. men det går inte. jag vill inte. för om jag är här, så kan jag inte vara där. och jag vill så mycket hellre skapa någonting i den riktiga världen. och internet kan aldrig bli en sådan.

jag håller handen på Hugos axel. drar fingrarna igenom hans hår, stryker lätt över det silverfärgade vid tinningen. det har blivit mer av det och mer av kråksparkarna kring ögonen. vi rör oss igenom livet tillsammans. han blir äldre, framför ögonen på mig och med sin hand i min. det finns en känsla i det som jag inte kan beskriva.  under dessa fem år har vi vandrat mil efter mil och vi har blivit till något alldeles annat än vi var för några månader sedan.

i rummet intill sover min familj och i mitt vardagsrum blommar snart årets första pion. och ikväll är det så bra som det kan bli. ikväll behöver det inte bli bättre än så här.

 

9
hos oss

åtta bilder från min favoritplats.

– när allting som ältas ska, har ältats tillräckligt, så brukar det gå över.
som det här med att vara orolig för var jag borde vara när jag fyller 30.
det känns bra nu. det som ska bli, det blir. och hittills är livet i regel väldigt
fint och jag ser istället fram emot att fylla år. när allt kommer omkring har
jag nog kommit ganska långt ändå. det finns mycket litet jag hade velat ha
ogjort.

– idag är det den andra heltidsdagen jag haft och kunnat disponera hemma i lugn
och ro, sedan vi fick barn och jag började studera. det är så här det ska vara,
det här är vad som menas med goda förutsättningar. litteraturen hänger plötsligt
ihop och jag känner mig lättad istället för stressad när jag stänger igen böckerna.

– sakta men säkert börjar jag nå mitt mål – att bara ha saker jag tycker är fina eller
som betyder mycket för mig. igår gav jag bort två kassar med skor och kartongen
med inredning som ska bäras bort till Stadsmissionen växer lite hela tiden.

4
personligare.

måndag.

mitt huvud är så tungt, det känns som om jag druckit all världens vin kvällen innan, fastän jag inte druckit någonting alls. jag upplever en trötthet jag inte känt av sedan jag var en morgontrött tonåring. en sådan som var uppe hela nätterna för att avhandla livets viktigaste frågor med mina närmsta vapendragare eller för att gå hand i hand med någon som fick tonårshjärtat att bulta. men så är inte fallet nu, nu är jag bara trött. efter graviditeten började kroppen gå efter en annan klocka och följa nya regler. när alla i föräldragruppen pratade om hur lätt de vaknade av sina små bebisar svarade jag att jag inte hörde någonting, jag gick inte att väcka. Hugo blev däremot mycket känsligare för alla ljud från Ebbe-Lou.

de gick för en timme sen. ut i regnet täckta med regnkläder och regnskydd. jag packade extra mycket kläder i Ebbes väska – han är inte den som säger nej till att leka i en vattenpuss. eller dricka ur den, med en spade som sked, när ingen ser. de kommer behöva byta om på honom idag, säkert flera gånger om. älskade lilla unge.

i lördags var vi på förskolan med de andra föräldrarna för att storstäda. jag förstår att det kan låta jobbigt, men det var det inte. jag tyckte om att ta del av varenda liten vrå som Ebbe rör sig i. kasta ut sådant som passerat bäst före datum, att få vara med och ta beslut om sådant som berör förskolan och att se vilka föräldrar de andra barnen har, de andra barnen som Ebbe leker och växer upp med på dagarna.

medan vi var där var Ebbe med sin mormor, de åkte ut på landet. han sprang på en åker med hundarna och åt smörgås med mycket smör på. när jag ringde svarade min mamma med andan i halsen och visste inte vad hon skulle berätta först, till slut fick hon ur sig att vi har så roligt, vi gör så mycket och oroa dig inte puss hejdå. de kom ett par timmar efter att vi kommit hem. Ebbe var alldeles utslagen och slocknade på ett par minuter.

på kvällen hade min mamma svårt att somna – jag tänkte på Ebbe-Lou och jag tänkte på dig, när han tittade upp på mig i mataffären hade han samma blick som du, när du var liten. det var som att möta dig.

nästa helg fyller jag 30. och det är den första födelsedagen jag kommer att fira med rädsla och oro. blir det någonsin någonting av mig, kommer jag att få något arbete, har jag valt fel yrke, är jag för gammal, är jag daterad? de här tankarna fanns där redan när jag fyllde 29, men var så vaga att jag inte riktigt brydde mig om dem. nu har de tilltagit i styrka och tvingat mig så hårt fram under det här året att jag upplever mitt tillstånd som ständigt snubblande, ständigt efter och aldrig med. det har varit en hård vår, och jag har mycket att ta igen. det visade sig att jag inte kunde trolla med tid, att dygnets timmar var 24 och att så var det med det.

6
vardag

magnolia, äppelpaj, ‘åh waow’ och att hitta en balans.

– vi har helg och jag bakar en äppelpaj. två helger i rad har jag letat fram recept i mina nya kokböcker. ägnar sammanlagt timmar åt att laga mat. blandar och mortlar egen curry och låter köttet stå på spisen länge i den gula gjutjärnsgrytan jag köpte en sommar i Strängnäs. följer recepten till punkt och pricka, höftar ingenting. jag bara gör, jag bara följer. ställer fram alla ingredienser och gör precis så som Tommy Myllymäki, Mange Schmidt, Per Moberg och Mia Öhrn säger åt mig.

– jag är inte säker, men jag tror att någon en gång i tiden planterade ett magnoliaträd utanför fönstret till Ebbes rum.

– det regnar nya ord ur munnen på Ebbe-Lou. fönster, lampa, hjul, tack, varsågod, åh waow. ibland längtar jag efter att han ska börja prata mer. ibland efter att han ska prata mindre. det alltid så komplexa i att vilja se någon växa upp, men samtidigt vilja stoppa tiden.

– jag överger fredagsbuketten och tillämpar istället måndagsblomman. om det är någon dag som kräver lite mer liv så är det veckans första dag. dessutom spenderar jag så mycket tid vid mitt skrivbord på veckodagarna och på helgerna är jag knappt hemma alls.

– ibland tänker jag att jag måste sluta skriva här. eller att jag måste börja skriva mycket enklare. varje inlägg tar så mycket tid, så mycket känsla och så mycket tanke. så mycket av mig. men jag har svårt att vänja mig vid det lättsamma, ytliga. men jag kanske bara får lära mig, att allting inte kan vara sådant som känns. att ibland räcker det med en anteckning.

– istället för musik har jag börjat lyssna på podcasts. egentligen har jag lite svårt för dem, många människor är så ointressanta. men Konversation tycker jag om. jag lyssnar på den när jag åker buss, när jag korsar spåren vid Grönsakstorget, när jag köper mjölk och våtservetter, när jag promenerar hem från spårvagnen.

– jag målar möbler och spikar upp tavlor. det börjar bli fint.

5
vardag

om röda hus med vita knutar och hundar med blöta nosar.

vi åkte ut på landet någon gång under påsken.
för att umgås med min familj, för att grilla över en
engångsgrill och för att dricka påskmust.

en del av mig älskar det här med lagårdar, hästhagar
och röda hus med vita knutar mitt i en skog.
jag har länge önskat att få bo så här.
fram tills nu.

det var någonting med ensamheten,
med det ödsliga, tror jag, som fick mig
att ändra mig.

Ebbe-Lou levde livet, så som man gör när man
nyss fyllt två och har en hel värld att upptäcka,
en hel värld som innefattar hundar att klappa,
jordgubbar att äta och trappor att springa i.

medan alla andra tog sig an honom
gick jag och min lillasyster ut tillsammans
med en av hundarna.

för att se mig om och för att min astma
eskalerade inomhus – jag tål inte längre djur.
kan inte andas ordentligt när de kommer för nära,
för länge.

ändå kan jag inte låta bli att klia bakom örat
eller låta en liten nos försiktigt nudda vid min kind.
det ger mig alltid ett par sekunder av något obeskrivligt
som inte går att få av någon människa.

4