nu så! vi provar en gång till.

så, jag har fått höra från lite här och var att enkäten inte verkar fungera för ganska många så jag provar en gång till med en länk till den istället – tryck bara här istället så borde det gå. jag har också uppdaterat den inbäddade länken.

det här går som tidigare sagt ganska fort, jag vill mest ha lite feedback om vad ni tycker och tänker. om jag når er så som jag hoppas. det är alltså ingenting som har med “målgrupper” eller annonser att göra, utan det här är bara för mig. ingen annan. och vill ni så får ni JÄTTEGÄRNA berätta något om er själva på sista raden, men det är högst frivilligt.

och just det hörni, så jävla fint att så många av er vill ge mig den responsen jag ber om, tack tack och tack för det ♡

Skapa en egen enkät för användarfeedback

0

hej, kan jag få lite feedback?

jag tror det här blir tredje året i rad jag ber er svara på några frågor i ett sådant här formulär. det har ingenting med annonser, samarbeten eller liknande att göra utan det är för min egen skull, mer som ett sätt att kolla vart landet ligger och hur ni ställer er till den här platsen. ungefär som ett sätt att bolla lite på.

särskilt spännande är det nu när ni är så många som hittat hit.

så, jag skulle alltså bli så så glad om så många som möjligt kunde tänka sig att svara på de här, rätt så korta, frågorna som mestadels bara kräver klick, klick, klick till svar.

 

Skapa en egen enkät för användarfeedback

0

funderingar från bebisbubblan

jag pussar på de mjuka kinderna och känner hur läpparna nästan sjunker in i det marshmallowmjuka. när jag försiktigt drar handen över det fjuniga lilla huvudet känns det som sammet under fingertopparna.

allting med henne är så mjukt, så lent och så vansinnigt ljuvligt. den här tiden, den är magisk och hennes väsen – det är underbart.

hon följer mig med blicken och hon har börjat le tillbaka mot mig och då träder den fram i hennes högra kind; en tydlig smilgrop.

det är annorlunda den här gången. jag är annorlunda. kanske har jag redan skrivit det förut men jag tänker på det så ofta – att bli mamma för andra gången skiljer sig så markant från den första. ibland har jag tänkt att jag är bättre nu men det känns inte helt sant för jag var en bra mamma till Ebbe med.

däremot är jag en annan mamma nu. en som inte har så bråttom, som inte oroar sig så mycket för sin egen del. förmodligen eftersom jag lärt mig så mycket under mina år med Ebbe-Lou när min största ångest låg i att lära mig att sakna ner tempot, att sluta vara så förbannat produktiv hela tiden och att ständigt stå på jour.

jag hade en konstant rädsla för att stagnera, för att ‘aldrig komma någonvart’. nu i efterhand har jag förstått att ingenting stannar upp, det bara går lite långsammare.

allt som oftast hittar man mig nu med Signe på armen eller i vår säng med henne sovandes bredvid mig medan jag läser en bok och kaffet kallnar på nattduksbordet.

och jag njuter av den här tiden, av det här livet på ett sätt som jag aldrig trodde kunde bli möjligt för en sådan som jag. en rastslös, en med ständiga tvångstankar om att hela tiden GÖRA NÅGOT.

jag bara finns här. skiter i disken och gör en god smörgås, går och lägger mig tidigt, klär mig i färgglada örhängen och sätter mig på bänken i solen istället för att fundera på vad jag ska göra när föräldraledigheten är över.

läser bok efter bok för Ebbe-Lou istället för att scrolla yrken i telefonen, lägger undan allt som tar mitt fokus från dem jag har framför mig vid frukostbordet. låter mina ungar komma först och låter mig bli en del av deras barndom sådär på riktigt.

och det är inte längre så himla viktigt att ständigt bevisa att jag fortfarande ‘är min egen’, att jag inte ‘bara’ är mamma. för det vet jag redan, mitt jag är inte hotat av min roll som någons mamma.

7

tempo tempo, kom igen, skynda på, vi hinner, vi ska bara, carpe whatever.

41014677015_d05a5de1d5_h 40107049660_e9fc39ed92_h

gå upp, dricka kaffe, måla naglarna, klä på barn, ta en dusch, dricka kaffe en gång till, packa vagnen och hinna med bussen till Lindholmen.

vi hade kunnat gå men man lär sig  vara restriktiv med aktiviteter när man hänger med en treåring. på grund av den lillas tålamod och ens egen ork. skala ner, planera, prioritera.

Lindholmen street food market var bra, god mat och glad stämning men kanske inte något jag rekommenderar för någon med en på tre år och en på trettio dagar.

tur att vi var fyra vuxna som kunde bolla och balansera ansvar för barn mellan varandra.

håll i handen och helvete vi måste tvätta den där kepsen. ska vi ta en selfie och tror du hon är hungrig.

fajitas, Frida Kahlo-pizza och cava. rekordhög ljudnivå, lite konst och några skopor glass sen tackade vi för oss och åkte båt till Stenpiren för kaffe, tårta och päronjuice på Brogyllens soliga uteservering.

en Signe som inte kunde komma till ro och en Ebbe-Lou som började åla runt på och under stolen. nu är det nog dags för oss, tack för idag, Ebbe sluta gapa, såja såja Signe.

på vägen från ytterdörren till sängen kravlar jag mig ur mina jeans, drar av mig tröjan och kastar örhängena på nattduksbordet. sen kraschar jag och sover i flera timmar.

helg plus nya livet alltså.

herregud.

3

om att förstå den nya tillvaron.

magnolian blommar, körsbärsträden blommar. Hugo och jag har börjat äta frukost tillsammans igen, så som vi gjorde förr, vid ett uppdukat köksbord. med oss finns alltid Signe, i min famn.

om Ebbe-Lou inte redan är på förskolan så dyker han upp lite då och då, tar en ostskiva eller en smörgås med sig och smiter tillbaka till sin plats i fåtöljen och till Pyjamashjältarna.

det här är en del av den, av vår nya vardag. av det nya livet, igen. för det är vad det är nu – ett nytt liv som tar form, nya versioner av oss alla. men jag har, liksom alltid, genast försökt återgå till det jag känner till och jag förstår nu att jag återigen nästan körde mig själv in i väggen, ner i botten när jag åkte hem från Östra dagen efter operationen och därefter försökte fortsätta som om ingenting särskilt hade hänt mig.

morgonen efter den första natten hemma, två dygn efter förlossningen, ville jag ut. vi kom ner till apoteket innan Signe blev otröstlig i vagnen och Hugo fick skynda sig tillbaka hem med henne.

en stund senare kom jag efter, med en bunt blommor i famnen. långsamt långsamt fick jag gå eftersom varje steg ekade i mitt snitt. det kändes som en seger då, men inte nu. varför kunde jag inte bara stannat hemma lite till? vad var det som var så viktigt där ute egentligen? viktigare än att återhämta mig?

som en osynlig spark i solarplexus började ångesten komma. mer smärtsam än jag någonsin upplevt. jag blev med panikångest i tid och otid.

men allting var ju bra?

hormoner, tänkte jag och tog djupa andetag. till slut var det så återkommande att jag började luta mig mot att jag fått en förlossningsdepression. tills jag slog huvudet ihop med en av de vettigaste personerna jag vet och insåg att jag inte alls har en förlossningsdepression men däremot en livskris.

livskris.

det låter så hemskt, så illa. men jag tycker inte det är så farligt. en depression skrämmer mig mer för det är ett snårigare träsk att hitta ur. en livskris handlar om att ifrågasätta, om att omvärdera och om att utvecklas. det är svårt och ibland gör det satans ont men det skrämmer mig inte.

jag är 31 år gammal och jag har två barn, jag är inte färdigutbildad, jag är gift, jag pensionssparar och lever vuxenliv. var jag för ung när jag fick barn? kommer jag och Hugo alltid att hålla ihop? varför känns plötsligt de tio åren mellan oss så mycket mer än tidigare? är jag en bra mamma? tänk om jag råkar förstöra TVÅ människor? vem ska Signe bli?

varför känns det som att alla andra har en så ordnad tillvaro? blir jag färdig med min examen för sent? kommer det ens att bli någonting av mig? tänk om jag blir tvungen att gå tillbaka och montera bilar på Volvo, skumma mjölk eller stå på en vikarielista? tänk om all studietid varit förgäves? hur är man en tvåbarnsmamma, jag har ju precis lärt mig att vara mamma till EN?

vi borde städa oftare, laga bättre mat, varför är min klädstil så rörig, när slutar bäckenet säga stopp och när ska vi hinna städa förrådet? kan jag ha den här tröjan igen och när kommer jag kunna ha den där kjolen jag köpte precis innan jag blev med barn?

vem blir jag den här gången, hur ser en tredje version av mig ut?

frågorna var i princip likadana efter att jag fått Ebbe-Lou. omställningen blev tvungen att utvärderas, spelreglerna var plötsligt annorlunda och allting hade flyttat lite på sig åt ett annat håll. till och med allt jag kände till behövde vändas och vridas på.

men jag glömde bort det, hur det hade varit den där första tiden med identitetsskapandet. och med det där nya livet som plötsligt skulle stöpas i en ny form.

istället försökte jag tvinga mig tillbaka in i det som varit innan den tredje april. trots att ingenting längre är eller någonsin kommer att bli sig riktigt likt igen.

7

artilleriet ur tre andra vinklar än den vanliga.

jag blev 31 i måndags, på aprils sista dag. och för andra året i rad fick jag rätt så generösa presentkort på Artilleriet, så jag har varit där en sväng och plockat ihop lite saker jag gillar. Hugo rullade runt på Signe i vagnen över kullerstenarna medan jag tog den tiden jag behövde i butiken.

jag rörde mig bara inne på köksavdelningen för det är där jag tycker dem är som starkast i utbudet. resterande är lite väl…tungt och kanske till och med lite tråkigt. och dyrt, väldigt dyrt. deras kampanjbilder är alltid magiska i sin styling men det är ju svårt att få ihop något sådant i verkligheten, hemma hos en själv.

men deras detaljer till köket är en helt annan femma. dem styr jag gärna upp mitt köksbord eller mina hyllor med när som helst.

2

Ebbe-lou 3 år

39577132960_084b0fcb9d_h 40672407824_f9ff1d0a8f_h 27516194958_b4d6f06261_h

den första april blev han tre. min skatt, min kavata lilla unge.

sent in på natten blåste jag ballonger och slog in de sista paketen och på morgonen väckte vi  honom med ja må han leva och famnarna fulla med presenter. det var så fint att se hans nyvakna och förvånade ögon under morgonkalufsen. är dem till mig? frågade han och menade paketen. och först efter att han försäkrat sig om att de inte var till bebisen i magen eller till gårdagens kalasvärd började han ivrigt dra bort papperet med det där sneda leendet han får när han inte har en aning om vad han ska förvänta sig.

runt lunch trillade hans små kompisar in hos oss med sina föräldrar. kompisar han tussats ihop med eftersom jag umgås med Malin och kompisar som han hittat sig på egen hand i förskolan.

vi  hade köpt hallontårtor från Brogyllen, gräddat våfflor och blandat äppeljuice. det var inget pinterest-kalas, inget att pynta internet med, inget som planerats igenom kameralinsen, ingen tema-fest.

det var istället ett kalas med papptallrikar och syltburkar. och skrattande ungar som härjade högljutt medan resten av oss försökte höra vad den andre sa mellan kaffeklunkarna. så som det var när man själv var liten och ingen visste vad internet var.

på eftermiddagen plingade min familj på dörren och så var karusellen igång igen. det öppnades paket och pratades högljutt över middagsbordet, min pappa sparkade boll med Ebbe i vardagsrummet och sen lekte de med helikoptrar och brandbilar.

han är så älskad, den där lilla människan, av så många. och inget värmer mitt hjärta mer än att se och veta det. han har så många han kan luta sig tillbaka hos och som han känner sig trygg med. och min familj har nästan blivit hel igen, tack vare honom som vi alla vill få röra oss runt. vi har tvingats ta oss själva i kragen, att förlåta och att omvandla vår relation till varandra.

och tänk, att i tre år har jag varit hans mamma, i tre år och lite till. de tre mest omtumlande åren i mitt liv. aldrig har jag tvingats rannsaka mig så mycket som sedan han kom. eller mitt liv. eller mina prioriteringar.

med honom blev allting bättre, livet blev ljusare och fick ett annat värde. det blev liksom helt.

men ibland känner jag att jag tappar honom, att jag står lite utanför. särskilt nu sedan graviditeten och sedan Signe kom. men kanske skulle det varit lite så ändå, för han bryter sig loss något så oerhört just nu från oss. han pendlar mellan att vara både stor och liten hela tiden och vi hänger inte alltid med. det är så många beslut han vill ta själv, så mycket han vill göra på egen hand och hela tiden balanserar vi mellan vad vi ska släppa på och inte.

han kan så mycket, klarar sig så väl utan oss att jag ibland bara blir stående och liksom tappar orden. han kan föra resonemang och argumentera för sin sak, på en treårings vis ja, men ändå många gånger med en sådan rimlighet i att det blir svårt att stå kvar vid det jag sagt från början. barn är ju oftast sådana, enkla och faktiskt rätt logiska.

jag är arg säger han till oss när han finner sig orättvist behandlad. jag vill vara själv kan han säga och sen drar han igen dörren till sitt rum så glasen klirrar i köksskåpen.

och fastän att öronen nästan trillar av så hoppas jag att han alltid gör så där – känner, lever och står för det. högt och tydligt.

6