vi gör det bästa av det vi har, med det vi kan.

 

halsd2

halsd1

 

jaha. då lämnar vi hela schabraket här. hejdå gulrutiga golv och allt sånt,

hej till skövdeskog och lite Göteborg. jag har packat med mig sju klänningar
och tänker att jag ska åka till Göteborg och promenera för mig själv i Vasa,
ner mot Haga. läsa till tentor och träffa en och en annan av mina bästa.

i Skövde ska jag ta långpromenader i skogen som börjar direkt vid trädgården
bakom Hugos föräldras hus, låta Charlie slippa kopplet och kanske baka kanelbullar.

 

jo men, det blir nog fint ändå med ett sånt här avbrott.

 

 
0

något litet vasst som gör en alldeles mjuk.

okej. nu drar det igång. renoveringen startar pang bom imorgon. så vi får åka härifrån
mitt i allting. hela vägen ner till Skövde och där blir vi kvar i minst en vecka.

så…egentligen skulle jag ha packat idag, förberett inför imorgon, men så fick jag tidigt
kaffebesök som sträckte sig hela vägen till middagsbesök, och det föredrog jag ju såklart
tusen gånger om. så sällan det är så numer, att en umgås med någon annan under så många
timmar hemma. liksom bara hänger. särskilt aldrig har jag umgåtts så med någon annan som
också har en bebis.

efter att Ann-Lo och Max åkt hem upptäckte jag en liten, liten vass kant i munnen på Ebbe
– första tanden hade kläckts under dagen! liksom, i smyg.

alltså. det känns inte som att det var särskilt länge sedan han föddes och nu har jag en liten
bebis som rullar runt, tjoar och har en tand. sex och en halv månad, liksom. vad är det? jo, allt.
sex och en halv månad är tydligen allt.

 
0

en svans under bänken och den bästa av färgskalor.

 

host7

host10

 

host3

host4

host1

host12

host11

hugocharliehost13

 

vi gick långpromenad igår, köpte med oss kanelbullar, chai och kaffe. satt på en bänk och pratade om
föräldraledighet, om hur mycket vi längtar efter fler barn och om annat som hör livet till. Ebbe-Lou, som
slutat sova i vagnen låg nerbäddad och såg sig omkring och Charlie letade mest smulor under bänken.
det här är den nya vardagslyxen, tiden vi har tillsammans.

 

en man gick förbi oss och log. tänker att han kanske tyckte vi såg ut som en familj. kanske att det kändes.
det är så sällan en själv tänker på det, på att vi är en liten familj som tar sig fram på gatorna, förbi övergångsställen
och andra människor. självbilden liksom, kommer den någonsin fungera som den ska?
0

från mig till oss.

ind3

ind5

ind34

ind18

ind23

ind24

ind37

ind25

ind36

 

första gången jag förstod att jag hade lätt för att bli ressjuk var morgonen efter
jag kommit hem från Marseille.  länge låg jag kvar i sängen, stirrade upp i taket
och kände mig tom. sen glömde jag bort det.

 

andra gången jag förstod det, igen, var efter att jag varit i Indien. det var första gången
jag såg misär, fattigdom, rikedom, utsatthet, djurplågeri och gemenskap. en, ibland helt
absurd, blandning av allt.

efter den resan ville jag alltid vara på resande fot.
aldrig packa upp väskan, bara åka bort bort bort.

jag vet inte riktigt varför, men så var det. kanske var det bristen på kontroll som lockade
eller något annat som har en säkert jättelogisk förklaring kopplad till en teori knuten till
en barndomshändelse eller något annat invecklat och överkomplicerat.

okej, sidospår.

kort sagt ville jag aldrig mer vara kvar på en och samma plats.
året därpå besökte jag fem nya länder och ville göra det igen och igen och igen.

men.

 

så föddes Ebbe-Lou. och sedan dess vill jag inte alls vara långt borta.
istället vill jag bara vara nära. i vår bubbla med våra sovstunder, med en varm
bebisnacke och en nästipp att pussa på. med små armar kring min hals och
med en säng full av gosedjur och bebisstrumpor som mycket envetet sparkats
av under dagen.

för honom tar jag mig an vardagen precis som den är.

aldrig mer flykt, aldrig mer bara jag. alltid vi.

det bästa jag vet.

 
0

någonstans finns en hund som är som en katt med blå ögon som ser igenom vemsomhelst.

 

vi pratar fortfarande inte om henne. om den vackra, mjuka fyrbenta
som vi lät somna in för tolv dagar sedan.

jag kan inte. när hon kommer på tal blir det snabbt nejnejnej stoppstoppstopp.

för jag kan inte värja mig.

inte på Vetekatten bland alla människor eller hemma mitt i vardagen.
det finns ingen plats där jag går säker, från den där våldsamma sorgen.

så jag måste låtsas att det inte hänt, att hon finns här någonstans och att vi snart ses igen.

även om jag vet att det är vansinne.

men jag vet inget annat sätt att hantera det på.
för jag vänjer mig aldrig vid döden, lär mig aldrig hur den ska hanteras.

 

det enda jag kan tänka är….att jag hoppas hon väntar på mig…
jag hoppas hon väntar på mig.
0

en bebis som säger mamma och som vill stanna i min famn.

– munnen går i ett nu för tiden. blåser han inte bubblor så gör han andra ljud
eller säger mamma eller mamamamama. jag vet att han inte förstår och att det
inte är riktigt menat till mig, men jag älskar ändå att höra det. imorse när Hugo
kom med honom till sovrummet tittade han på mig och sa mamma, klart och
tydligt. hjärtat hoppade nästan över ett slag.

– Hugo skulle lyfta honom ur min famn häromdagen men han drog ihop sig som
ett litet dragspel och uttryckte ett grinigt missnöje. han valde och han ville vara
hos mig just då. stort, stort, stort.

 -när han var två månader rullade han runt en gång, sen gjorde han det inte

mer förrän dagen innan han blev sex månader. resten av dagen rullades
det runt, båda lika glada varje gång, han för att han gjorde och jag för att
han kunde.

– han har ingen impulskontroll. handen åker ut och griper tag i allt inom
gripvänligt avstånd. ofta blir det ett av Charlies öron. ibland kastar han sig
åt olika håll när jag har honom i famnen. jag håller hårt och älskar att han
är så trygg och orädd.

min fina unge.
den bästa idé jag haft.

 

0

konstant.

jag fungerar. jag skrubbar golvet och städar maniskt mellan hysteriskt
gråtande eller tung apati. jag gör inbjudningskort, håller middag och är
en tjoande mamma. som går sönder mellan det vardagliga.

sorgen är som en tjock dimma, eller som en tunn fiskelina som drar åt runt
bröstkorgen. ständigt där, och den värsta av dem alla, för den kommer alltid
vara konstant. får aldrig en ny skepnad. konstant, definitiv, oföränderlig.

det känns att hon inte finns mer. att det saknas någon.
men jag fungerar. jag skrubbar golv och gråter hysteriskt.

0

hurra för fredag och påskliljor!

fy så härligt med fredag. och helg. och att vara lediga tillsammans.
Hugo är visserligen hemma varannan dag i veckan, men då hänger jag
i Eskilstuna, går på lektion och ser lite svår ut på nåt café innan den börjar.

eller svår och svår. mest sitter jag med näsan klistrad mot skärmen och tittar
på bilder och videoklipp av Ebbe-Lou och tänker förtvivlat att han säkert
börjat på dagis innan jag är hemma igen.

på agendan idag står att hämta ut min nya förlovningsring och varför jag
har en ny är en egen historia i sig och kräver mer än en parentes, så det
kommer en annan gång.

men ja, ungefär så mycket tänker jag att jag ska orka idag efter att suttit
uppe för länge inatt och målat färdigt våra inbjudningskort.

de är förresten också en historia för sig, inbjudningskorten. trots att Hugo
är den av oss som läst på konstskola sedan födseln till vuxen ålder, så blev
det jag som fick måla. och utan att vara alltför för hård mot mig själv kan
jag berätta att det ser ut som att ett medelbegåvat barn med en faiblesse
för påskliljor har varit i farten. spretiga, sjöstjärneliknande påskliljor.

de blev alltså ganska fula, men om man kisar mycket eller ser dem på
tillräckligt långt håll kan man nog kalla dem charmiga.

så det så.

0