Signe, Ebbe, föräldraskapet

Signe 11 veckor

hon blev elva veckor idag, min minsta skatt. vid den här tiden för elva veckor sedan låg jag förmodligen med henne på bröstet eller så var jag mitt i ett av mina försök att resa mig själv upp ur sängen. jag minns den dagen, den kvällen på BB med värme, med en känsla av trygghet.

och glädje – herregud så lycklig jag var över den där lilla människan. över att allting var som det skulle, över tio tår och tio fingrar, ett sammetslent litet huvud och stora mörka ögon som försökte fokusera blicken. omedelbart sin egen och inte alls som sin bror.

och på den vägen har det fortsatt – hon är Signe, och det har hon gjort klart för oss alla. högljudd och bestämd, nära ska hon vara och med jämna mellanrum kräver hon mig på en pratstund och lirkar med både ljud och leenden.

när jag väntade henne undrade jag hur hjärtat skulle klara att hantera ännu mer kärlek – det kändes redan fullt till bredden och mycket mer, av kärleken till Ebbe-Lou. någon sa att hjärtat växer, att det gör plats för mer. men det känns mer som att mitt hjärta klonade sig självt, att jag nu har två som bankar innanför bröstet. ett med Ebbes namn skrivet över sig och ett med Signes. jag älskar dem lika mycket, helt och fullt, med varje hjärta som jag nu bär på.

jag läste och hörde om tvåbarnschocken men jag har inte riktigt upplevt den ännu. istället tycker jag att den största chocken kom med den första av dem. nu sitter ju allting i ryggraden, i huvudet, i händerna, i hjärtat. allting finns ju redan där och jag är så van vid att någon annan kommer först, att spillbitarna av tid är de som är mina.

Hugo och jag har plockat upp vårt gamla sätt att göra saker på igen, så som vi gjorde med Ebbe. så mellan oss går allting på automatik och den här gången tar vi hand om varandra och ger varandra mer av det vi båda äger allra minst just nu – tid.

tid att träffa andra människor, tid att slösurfa i telefonen, tid att sova.

men visst var det hårda bud för oss i början ändå, innan vi kom in i det igen. det var ju inte så att vi knäppte med fingrarna och plötsligt levde familjen Bergström i harmoni – sömnbrist, den kan locka fram det allra fulaste inom en, men vi lyckades mota bort den och jag hann bara vilja skilja mig en enda gång innan det redde upp sig.

Ebbe har tagit det fint, med att få en lillasyster. jag tror att han älskar henne och jag vet säkert att hon är viktig för honom. han torkar henne runt munnen, visar henne sina leksaker, sjunger för henne när hon är ledsen och letar upp nappen åt henne.

igår när jag ville duscha tyckte han att jag skulle lägga henne  i hans säng istället för på filten på golvet. när jag kom ut ur (trettiosekunders-)duschen låg han bredvid henne och läste den senaste boken vi lånat på biblioteket, boken om Bondgården och alla djuren som han valt själv. hon kunde inte fått en snällare storebror.

och jag…jag mår bra. men det var nervöst ett tag med de massiva ångestattackerna som avlöste varandra, skälvningar i bröstet så starka att det kändes som om någon slagit till mig, en kletig dimma av alla de mörkaste känslorna som kom och gick men utan adress och utan avsändare. och så var det mitt snitt som skrämde mig rejält en dag, när jag upptäckte att det börjat gå upp och läckt blodfylld vätska…det läkte ihop fort igen men jag var inte stöddig just där och då, kan jag lova.

men ja, elva veckor idag, så hurra. hurra för mina första veckor tillsammans med världens bästa Signe.

 

40525280904_5674ff014d_h 41239938801_9fbb1c7cdb_h 40525280064_042fa23f10_h 39432669700_d3584d5dd6_h 40343425625_5a5b434519_h

 

6

6 kommentarer

  • Reply
    Sandra
    19/06/2018 at 23:07

    Så himla fint skrivet om det allra största!

    • Reply
      Sandra Bergström
      21/06/2018 at 00:11

      tack Sandra! Och tack för att du tog dig tiden att skriva det, blev väldigt glad <3

  • Reply
    Snickis-Sara
    20/06/2018 at 09:32

    Hurra för er! Får sånt bebislängt när jag läser och ser det här.

    • Reply
      Sandra Bergström
      21/06/2018 at 00:13

      kram och tack Sara! eftersom jag är inuti bebisbubblan just nu så säger jag såklart KÖR BARA KÖÖÖÖÖÖR! 🙂

  • Reply
    Elin
    21/06/2018 at 22:07

    Så fint och ärligt im första bebistiden! vilken grej det är ändå med små och riktigt pyttesmå människor <3

    • Reply
      Sandra Bergström
      26/06/2018 at 12:58

      Jamen visst är det. satans fint och galet på en och samma gång <3

    Lämna en kommentar

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.