för första gången har vi ordentligt med snö. ett tjockt lager att trampa runt på och göra snöbollar av. jag tar fram ytterkläderna och Ebbe svarar med att kasta sig på golvet och skrika neeeeeeie. han  v ä g r a r  gå ut.

jag hänger tillbaka overallen. då skriker han åt mig igen, går och drar i den. jag tar ner den och han gör samma sak som innan. den där proceduren upprepar vi sen en gång till och ursäkta mig men jag blir så jävla trött på föräldraskapet just där och då. det är så svårt därför att det är så ologiskt.

sätter mig i soffan med en kopp kaffe och hämtar andan lite. vill han inte gå ut, så vill han inte. jag vill inte tvinga. letar istället fram ett recept och tänker att vi får prova någonting annat. någonting som är enkelt och snällt nog så han känner att han klarar av det. syltkakor.

jag ställer fram allt vi behöver och en stol så att han når. när han börjar upptäcka vad som pågår tjuter han så glatt att jag tror taket ska lyfta. fastän han inte vet vad som ska hända så vet han att någonting händer – att det finns en stol man får klättra upp på och burkar att peta och titta i. och att allt detta är till honom.

det är inte helt enkelt. mjölet yr och i eftermiddag ska Hugo hitta smet på de mest underliga ställen. men vi har roligt. han upptäcker, provar, utforskar och jag passar mig för att säga nej och ajaj. försöker ge honom fria tyglar i den mån det går och hela tiden är han glad och intresserad. fokuserad och nyfiken. allra roligast är det att hälla i socker och mjöl, att vispa med elvispen och såklart – att hiva i sig sylt, så fort jag vänder ryggen till.

♡