personligare.

vad som blir och vad som är.

det är en fredag som inte alls känns som en fredag. kvällen innan har jag i timmar gått armkrok med Tove på de blöta gatorna i Göteborg och suttit på Brogyllen och analyserat vuxenlivet. vår historia tillsammans är lång, sjutton år ungefär, så det är ett enkelt samtal utan omfattande förklaringar, vi kan gå direkt in på nuet.

är det här allt frågar vi oss och varandra. vi kryssar i våra rutor på vuxenlistan med sådant vi förväntas ha gjort, 30 år fyllda, och funderar vidare.

och i den stunden fylls hjärtat av någonting diffust men fint. för här sitter vi, sjutton år senare och bara finns.

från att ha skolkat ihop som fjortonåringar till starka drinkar och paljettkjolar som artonåringar och slutligen hit till ett café i Göteborg, med Signe i magen och existentiella frågor på bordet, där alla känslor är tillåtna utan att det blir så mycket väsen av det.  ingen oro för att bli borträknad på grund av en dålig dag, vecka, månad.

det var det här jag längtade efter så, när vi bodde i Stockholm.

samtalet ligger kvar i mig dagen efter, det liksom rör sig långsamt i bakhuvudet medan jag köper tulpaner, tyger och helgkänsla. och när Ebbe-Lou somnat i min famn och sover middag med sitt varma lilla huvud mot min haka tänker jag att om det här är allt så får det väl vara det. med ett kärleksfullt nät att landa i emellanåt, med franska tulpaner och en liten att få älska.

jag kan leva med det, det kan jag verkligen.

4

Inga kommentarer

Lämna en kommentar