personligare.

vuxenliv.

vi skolar in och första gången vi lämnar honom kvar gråter han hysteriskt. någonting i mig händer, jag vet inte vad men jag beskriver det som en vulkan som laddar för utbrott. vi sitter med varsin cortado på Alkemisten och tittar ut igenom fönstret. jag bad om att få det i en pappmugg, jag väntar på att de ska ringa tillbaka oss och vill kunna gå direkt, men de ringer inte.

när våra nittio minuter har gått möter jag mitt barn med rödgråtna ögon i hallen. han slänger sig i min famn och säger nejnejnej mot min hals, mot min axel. jag känner att någonting har gått sönder. tills han plötsligt ålar sig ur mitt grepp och springer iväg. han slänger en dörr i ansiktet på mig och sätter sig och leker med några bilar. jag står chockat och tittar på genom det lilla fönstret i dörren. han börjar sen gråta igen, när vi ska gå hem.

vi lämnar ett par gånger till och det går bättre och bättre. en liten stund efteråt får vi ett sms om att allt är bra, att han är glad igen. ändå tänker jag alltid att vi sakta bryter ner hans vilja och tvingar honom att acceptera. den tanken känns som en hård och vass metallbit som hugger till i bröstet.

bara någon dag efteråt får vi ett samtal från ett föräldrakooperativ, de har en plats ledig om vi vill ha den. jag vet inte om vi är hänsynslösa eller hänsynsfulla om vi väljer att byta och den frågan finns i tankarna hela tiden. till slut får jag svårt att somna och ligger vaken länge på nätterna.

någonstans emellan allt där här går jag och storhandlar, lagar middagar, byter påslakan, läser kurslitteratur och diskuterar, med hög röst, underhåll i lägenheten med någon som bara ser allt i siffror. hyresgäst, rättigheter, skyldigheter, beslutsfattare, makt och maktlöshet.

köper regnkläder fem minuter innan affären stänger och packar Ebbes lilla väska med extrakläder. dammar fönsterbrädor och vattnar blommor. är vuxen, tar vuxna beslut och arbetar med att vara vuxen dygnet runt. och den rollen, den är då inte enkel att axla alla dagar. som idag. idag jag vill backa bandet några år, göra som Shrek gjorde och önska sig en dag från förr. en som inte kantades med så mycket ansvar, med så mycket att göra, med så många val och situationer med potentiella konsekvenser.

paus. stopp. paus.

2

4 kommentarer

  • Reply
    hanna, förbanna
    09/03/2017 at 19:40

    <3

    • Reply
      Sandra Bergström
      12/03/2017 at 18:57

      Puss Hanna <3

  • Reply
    Elin
    11/03/2017 at 09:26

    Åh vilket jobbigt inlägg att läsa! Vi har fortfarande några månader kvar med liten hemma, men jag fasar redan inför lämningar av gråtande barn. Får man fråga vad ni bestämde er för, och ev fördelar med föräldrakooperativ? Och känner så igen mig i att (väldigt tillfälligt men ändå) önska mig tillbaka till en tid med mindre oro och ansvar. Fast jag var nog ganska orolig och ångestfylld då med när jag tänker efter. Kram <3

    • Reply
      Sandra Bergström
      12/03/2017 at 19:01

      Hej! Det är inte alltför ofta jag känner så, men å andra sidan har jag heller aldrig förr varit tvungen att göra val som berör någon annans framtid så som nu. Det skrämde upp mig rejält, vill jag lova, och liknar inget annat jag känt tidigare. Jag lovar att skriva ihop ett så ärligt inlägg om vad vi valde och varför, så fort allting landat lite. Stor kram till dig Elin, det är fint att ha dig här.

    Lämna en kommentar