vuxenliv.

vi skolar in och första gången vi lämnar honom kvar gråter han hysteriskt. någonting i mig händer, jag vet inte vad men jag beskriver det som en vulkan som laddar för utbrott. vi sitter med varsin cortado på Alkemisten och tittar ut igenom fönstret. jag bad om att få det i en pappmugg, jag väntar på att de ska ringa tillbaka oss och vill kunna gå direkt, men de ringer inte.

när våra nittio minuter har gått möter jag mitt barn med rödgråtna ögon i hallen. han slänger sig i min famn och säger nejnejnej mot min hals, mot min axel. jag känner att någonting har gått sönder. tills han plötsligt ålar sig ur mitt grepp och springer iväg. han slänger en dörr i ansiktet på mig och sätter sig och leker med några bilar. jag står chockat och tittar på genom det lilla fönstret i dörren. han börjar sen gråta igen, när vi ska gå hem.

vi lämnar ett par gånger till och det går bättre och bättre. en liten stund efteråt får vi ett sms om att allt är bra, att han är glad igen. ändå tänker jag alltid att vi sakta bryter ner hans vilja och tvingar honom att acceptera. den tanken känns som en hård och vass metallbit som hugger till i bröstet.

bara någon dag efteråt får vi ett samtal från ett föräldrakooperativ, de har en plats ledig om vi vill ha den. jag vet inte om vi är hänsynslösa eller hänsynsfulla om vi väljer att byta och den frågan finns i tankarna hela tiden. till slut får jag svårt att somna och ligger vaken länge på nätterna.

någonstans emellan allt där här går jag och storhandlar, lagar middagar, byter påslakan, läser kurslitteratur och diskuterar, med hög röst, underhåll i lägenheten med någon som bara ser allt i siffror. hyresgäst, rättigheter, skyldigheter, beslutsfattare, makt och maktlöshet.

köper regnkläder fem minuter innan affären stänger och packar Ebbes lilla väska med extrakläder. dammar fönsterbrädor och vattnar blommor. är vuxen, tar vuxna beslut och arbetar med att vara vuxen dygnet runt. och den rollen, den är då inte enkel att axla alla dagar. som idag. idag jag vill backa bandet några år, göra som Shrek gjorde och önska sig en dag från förr. en som inte kantades med så mycket ansvar, med så mycket att göra, med så många val och situationer med potentiella konsekvenser.

paus. stopp. paus.

2

6 thoughts on “vuxenliv.

  1. Hej! Jag har ganska nyligen hittat din blogg och älskar blandningen av långsamma och stämningsfulla bilder i kombination med innerliga, djupsinniga tankar. Den/du är underbar!

    Jag jobbar på daghem i Finland (jag är finlandssvensk) och kan förstå dina känslor. Oberoende hur ni väljer att göra tänkte jag skriva vad min pedagog berättade åt mig när det kommer till inskolningen och mina egna upplevelser. Barn som inte är redo för dagis gråter under hela den perioden som föräldrarna är borta medan barn som är redo endast gråter då föräldern är där. Oftast blir det också en kedjereaktion, barnet kanske hör ett annat barn som är ledset och börjar då gråta fastän hen kanske inte ens känt ett sådant behov. Många barn beter sig även helt annorlunda med föräldrarna än mot hur de beter sig mot gruppen och personalen, det kan vara skönt att komma ihåg att det sällan är så dramatiskt som när föräldern hämtar/lämnar. Och alla dessa reaktioner hör ju till! Både era känslor och barnets; såklart är det en stor förändring att börja på dagis och det måste få ta lite tid! Annat vore ju konstigt 🙂 och “ändå tänker jag alltid att vi sakta bryter ner hans vilja och tvingar honom att acceptera” den tanken tror jag du skall stryka helt – den är alldeles för hård. Är det en en trygg dagisgrupp kommer ditt barn med största sannolikhet att älska vara på dagis och en trygg dagisgrupp försäkrar också att ditt barns vilja kommer att bevaras men självkänslan stärkas då dagiset sätter trygga men fasta ramar som är oerhört sköna för ett barn att röra sig i. Med detta sagt – så länge det känns rätt i magen så kan det inte heller gå fel. Lycka till!

  2. Åh vilket jobbigt inlägg att läsa! Vi har fortfarande några månader kvar med liten hemma, men jag fasar redan inför lämningar av gråtande barn. Får man fråga vad ni bestämde er för, och ev fördelar med föräldrakooperativ? Och känner så igen mig i att (väldigt tillfälligt men ändå) önska mig tillbaka till en tid med mindre oro och ansvar. Fast jag var nog ganska orolig och ångestfylld då med när jag tänker efter. Kram <3

    1. Hej! Det är inte alltför ofta jag känner så, men å andra sidan har jag heller aldrig förr varit tvungen att göra val som berör någon annans framtid så som nu. Det skrämde upp mig rejält, vill jag lova, och liknar inget annat jag känt tidigare. Jag lovar att skriva ihop ett så ärligt inlägg om vad vi valde och varför, så fort allting landat lite. Stor kram till dig Elin, det är fint att ha dig här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.