En sammanfattning

pastan, tåfflan och koletten.

– Jag står mitt i oset av bränd falukorv och brandlarmet ska snart tjuta för tredje gången den här veckan. Jag kan koka möra grytor och få till den perfekta konsistensen på risotton men falukorvshelvetet får jag ingen som helst kontroll över. Larmet går och jag går lugnt ut i hallen och sträcker mig efter Hugos dyra paraply med trippla spröt och slår hårt uppåt tills det tystnar. Jag öppnar fönstret och vädrar ut. Jag serverar dem de sorgsna halvmånarna med pastan. Pastan är brungrå, men den är bra för kroppen, full med bönor och en miljon andra grejer. Så stod det på paketet. Men, den ser äcklig ut. Fast det syns inte när man sprayar ketchup över hela tallriken.

– Ena stunden säger han förnärmat att “mamma du är inte min bästa kompis” och jag tänker att söta fina lilla du, jag ska alltid älska dig. Till och med när jag inte får vara din bästa kompis. Jag lovar. / Mamma

– Min pappa arbetade på samma fabrik i 25 år. Och jag minns att jag alltid tyckte det var så oändligt lång tid på en och samma plats. Idag tänker jag ännu mer på det – att gå in och ut på en och samma plats i tjugofem år? Och inte nog med det – han trivdes. Han cyklade iväg med lunchlådan på pakethållaren utan en suck. Kommer jag någonsin att bli en sådan med, en sådan vanemänniska?

– Ljuset är fint nu. Det filtreras genom molnen och är alldeles vitt, nästan knastrigt.

– Min allra bästa återhämtning är just nu hos den minsta som har en smilgrop och som drar mig i håret på morgonen. Och hos min äldste som säger koletten istället för toaletten och tåffla istället för våffla.

0
0

Liknande inlägg

Inga kommentarer

    Lämna en kommentar