Signe, Ebbe, föräldras...

du, du, du lilla skatt.

solen är på väg ner och det börjar bli mörkt men jag ser dem så tydligt i sina reflexvästar på förskolegården. min kotte syns tydligast av alla för han står på ett bord och han har ingen mössa. vart är mössan hojtar jag när han får syn på mig och han drar fort upp luvan och pekar på den. ha! blir huvudet kallt så trillar öronen av, Ebbe, kom ihåg det! svarar jag honom. han ler och ropar maaamma när han springer emot mig och kramar mitt ben.

jag hinner tänka att han har så rosiga kinder, så mörka ögon och att hyn är så vit – läppar röda som rosor, hår svart som ebenholts och hy vit som snö. vackra, vackra unge.

och jag önskar att jag kunde spara ner den här lilla stunden, det här lilla ögonblicket av vårt liv i en liten ask för att spela upp för mig själv om och om igen när han är vuxen och allt annat är viktigare än vi. när han inte längre håller mig i handen och inte längre ber mig måla hans högra hand med blå tuschpenna.

Ebbe-Lou, det här är till dig – du är allt, allt och mamma älskar dig och jag lovar att tomten ska ge dig en glittrig väska till jul, precis en sådan som Freja har.

1
1

Liknande inlägg