Monthly Archives

januari 2018

Vardag, dagbok, samman...

ett sovrum blir till


varje dag flyttas någonting runt, in eller ut här. jag har byggt ihop en lampa och hängt upp små fåglar.

i köksskåpen har jag satt upp lappar som berättar vad som ska stå vart och nu när jag tänker på det så slås jag av att kanske har jag väl ändå tagit det här till en alldeles märkligt hög nivå.

0
Personligare

en ranunkel och ett stycke bearbetning av egentligen ingenting.


en helomvändning i Sigges rörelsemönster tvingade mig till barnmorskan häromdagen. allting lät som det skulle och det fanns ingenting som skvallrade om någonting särskilt. ändå försvann inte känslan av tunga lager cement ovanpå bröstet. inte förrän långt efteråt förstod jag att jag börjat sörja förlusten av den lilla, i förväg.

så märkligt hur fort hjärtat och hjärnan sätter igång skyddsmekanismerna. hur dem genast börjar verka för att hantera det värsta tänkbara.

jag gick förbi både Blomrum och Engelska tapetmagasinet innan spårvagnen kom, för att fokusera på någonting annat. för att låta känslorna sjunka in så att jag sen kunde göra mig av med dem. för allting var ju bra, jag behövde inte låsa in mig i skyddsrummet riktigt än.

men jag fungerar som så, att jag måste vältra mig ordentligt i varenda känsla innan jag kan börja tänka logiskt och rationellt igen, om det är någonting som oroar mig. annars blir jag aldrig av med det.

färgen gick åt till ett nattduksbord åt Ebbe-Lou och ranunkeln hamnade på köksbordet – en vackrare vardag, hjälper alltid lite grann.

0
Signe, Ebbe, föräldras...

det som bara är som det är.


från och med nu står lämning och hämtning på mitt schema. den här morgonens lämning är svår. Ebbe-Lou pratar redan innan jag fått på honom ytterkläderna om att han vill vara med mig. jag vill inte ljuga så jag säger försiktigt att jag hämtar honom sedan och då ska vi vara tillsammans resten av dagen. jag försöker förklara att mammor och pappor måste jobba och gå i skolan och att barnen måste vara på förskolan. han är ledsen ändå. såklart, han är ju så liten, min skatt.

på plats tar jag emot papper och försöker lyssna på vad pedagogen vill förklara medan Ebbe drar i min arm, jag tittar ner och ser hur tårarna brutit fram i hans ögon. det hela stegrar snabbt och plötsligt gråter han häftigt. helvete och fan, fan, fan vad jag hatar att lämna honom ifrån mig så här.

till slut måste jag säga hejdå, pussa, le, säga jag älskar dig, kommer sen och gå. precis när jag stänger till ser jag genom glasrutan hur han sliter sig loss ur pedagogens armar och springer mot dörren med blicken fäst på mig. han gråter högt och ropar mamma. jag tittar fort ner och sen går jag.

jag kommer aldrig att vänja mig vid det här.

0
Kläder, kläder

6 fina från Stine Goya, Mango och Noa Noa

SOM jag börjat längta efter min garderob nu. men jag stillar min längtan efter alla blusar och klänningar med att det bara är några få månader kvar tills jag kan börja packa upp det jag fått packa ner. och med att drömma lite om sådant jag hade velat klicka hem nu, genast, helst igår.

 

blus och kjol från Mango – skulle vara så fint att sätta ihop dessa två. förresten, detta är nog ett av mina nya favoritmärken. de har så oerhört mycket fint till helt rimliga priser som inte ger en kramp i hjärtat.

omlottklänning och en lite enklare variant från Stine Goya. ett par snygga sneakers till den högra och sen är man hemma.

grönt på grönt samt en blus i blå toner med karpar (?) från Noa Noa. tänker mig en marinblå veckad kjol till den där blusen, ett par svarta ballerinaskor och ett sidenband i håret.

 

0
Personligare Vardag, dagbok, samman...

om att bygga bo, om att känna sig lite låg och om att ha en av de bästa hos sig.

nu börjar det kännas ordentligt, jag kan inte riktigt vifta bort det längre – att jag är gravid. under nästan hela den här tiden har jag fortsatt att vara jag och graviditeten har mer varit en liten del av mig. med Ebbe-Lou definierade jag mig själv som gravid konstant. det var ju visserligen också väldigt annorlunda då.

den här gången har jag i regel mått väldigt bra. vissa dagar till och med svävat på moln. men nu har jag börjat må några snäpp sämre. inte alla dagar men fler nu än innan. kroppen har börjat säga stopp mer än vanligt – det trycker neråt, jag är tröttare och jag får väldigt fort ont i både ligament och bäcken när jag försöker mig på några större projekt. och kroppen känns plötsligt väldigt tung att bära på.

jag är på väg in i min bubbla igen och den klär mig aldrig helt. jag blir låg och nästan nedstämd där inne. förmodar att det är så här i slutet, att det är helt normalt att det börjar kännas mer.

men jag har flaggat för min barnmorska som genast ordnade någon för mig att prata med (jag älskar min MVC). och fastän att jag inte har något specifikt problem att lösa så var det skönt att få prata om det som liksom trycker för stunden. och skönt att ha någon som inte tycker synd om mig och förstååååår eftersom jag ju faktiskt är graaavid. ingen som gullar med mig utan bara är saklig och lätt att prata med.

tacksamheten för Ebbe är enorm mitt i den här smeten. denna fina lilla typ som säger här, jag kan inte läsa posten och ger mig reklambladet, som har börjat berätta sagor för mig på kvällarna och som håller mitt sinne igång. vilken ynnest att få ha just honom, av alla dem som kunde ha blivit.

och så håller även mitt enorma behov av att bygga bo igång mig med, för det har då sannerligen inte dragit sig tillbaka. jag gör lite grann varje dag. sätter upp lite här och lite där, men lämnar det största åt Hugo som snällt hjälper till utan en suck.

jag vill ha allting i ordning här innan den minsta kommer. inga överfyllda skåp, inget som ligger och skräpar, inget onödigt överflöd. allting ska ha sin plats. här ska vara lätt att leva. för jag vägrar ha det som när Ebbe-Lou kom – vi hade fortfarande ouppackade kartonger, lät renovera gästtoaletten precis innan vi åkte in till BB och sex veckor efteråt drog renoveringen av köket igång.

ja, vi var nog lite för optimistiska då. men inte nu.

0
Personligare

kusiner

vi brukade ringa till varandra i smyg och prata i timmar när det fortfarande var dyrt att ringa mellan olika städer, efter att hon flyttat till Göteborg och när jag fortfarande bodde i Falkenberg. trots att våra föräldrar skulle se det på telefonräkningen så småningom ändå.

vi har bilder på oss två tillsammans från förskolan där jag bär tomtedräkt och hon är lucia. och vi har alltid hållit ihop, bråkat och blivit sams. låtsats att taklampan varit en lian och åkt nerför trappan på en madrass.

hon var den häftiga. den som klippte håret kort, vågade röka cigaretter och alltid hade svar på tal. alla mina kompisar ville hänga med henne.

och jag, jag stod mest bredvid och tjurade avundsjukt, så som en lite mindre gör, bakom mina runda glasögon och med mina mörka lockar hängandes nerför axlarna. jag, som ofta och gärna ville vara lika cool som min kusin, men som ändå hellre satt med näsan i mina böcker.

hon bor i Stockholm nu men var i Göteborg över helgen. vi träffades och åt pannkakor, öppnade presenter från tomten och skrattade åt hur lik Ebbe-Lou är mig, med sin emellanåt så buttra uppsyn.

hela tiden tyckte jag mig skymta små glimtar av oss som små i de våra och jag slogs flera gånger av vilket overkligt scenario att få iaktta ändå.

0
Signe, Ebbe, föräldras...

till Signe


jag vet inte om jag skulle kalla detta för ett brakfynd rent ekonomiskt men med tanke på att det här var den enda korgsängen i gammalt stuk som fanns i Göteborgsområdet och som dessutom varit ute sedan i november så känner jag mig ganska lyckligt lottad som har den i min ägo nu. den kostade oss 650 kronor och hämtades i Kungsbacka.

vi tänker att nu när Sigge kommer lär behovet av något rullbart ovanför golvet vara ganska stort – så man kan pyssla och umgås med Ebbe i varje rum och rädda den minsta från små ivriga fötter som trampar kors och tvärs över golvet och leksaker som ramlar från bord eller kastas runt lite grann.

den står bredvid min sida av sängen och genast blev det ännu lite mer verkligt; att vi snart ska gå från trio till kvartett.

och tänk att imorgon – då går jag in i vecka 28.

0
Vardag, dagbok, samman...

Johan & Nyström-boken och det bästa tipset jag fick.

innan jul skrev jag att jag hade en bok för mycket efter ett event hos Johan & Nyström och frågade om någon ville ha den. det jag bad om i gengäld var ett tips på hur man skulle kunna strössla lite mer guld över kaffestunden.
jag fick ett par både här, via mail och på instagram och boken har nu skickats till Helena som kom och ställde hela min kaffevärld upp och ner med tipset om att man kan rosta sina egna bönor?!

aldrig hört förut, men det ska definitivt göras.

dessutom hade hon även en väldigt fin idé i övrigt och skrev så här i sin helhet; Köp råa bönor och rosta själv i ugnen, den doften. Fyll sedan upp ett par takeawaymuggar och gå ut på stan och ge till någon som behöver lite värme. Därefter kommer du njuta så mycket mer av din egen kaffestund.

0
Vardag, dagbok, samman...

det absolut finaste på internet.

kanske blev instagram till en av världens tråkigaste platser när de gjorde om hela systemet? det blev rörigt och ingen ordning på någonting. istället för att gå in och se vad man missat sedan sist så får man bara se det som instagram valt ut åt en efter passande algoritmer. jag tycker allting bara föll efter det.
men den bästa funktionen som den där appen besitter är ju den där man kan hitta nya inspirationskällor, som Céline Dunkerque. jag kan inte se mig mätt på hennes bilder. de är så inspirerande och så vansinnigt vackra och levande.

för den som vill ha mer så finns hennes blogg här, dock skriven på franska och tyvärr utan någon översättning, men väl värd ett eller tio par besök ändå.

0