Monthly Archives

maj 2018

Vardag, dagbok, samman...

jag är en skog i en vas.


– ända sedan jag målade sovrummet lila har jag blivit så hungrig på färg igen. helst skulle jag vilja måla en regnbåge med rollern över hela lägenheten men jag förstår att jag måste hejda mig. Hugo må ha rätt så hög toleransnivå för mina kreativa projekt men där tror jag gränsen skulle gå. och på tal om kreativa projekt, det känns som att hjärnan kommer explodera av dem just nu. vad är det frågan om, är det solen? är det för att jag inte kan använda båda händerna mer eftersom Sigge alltid hänger i den ena?

– precis innan jag somnade igår kom jag på att det är så enkelt att vara zen just nu – Signe är ju bara sju veckor, solen skiner och gud vet allt. ska bli spännande att se hur zeeeen jag är om ett par månader när hon kräver mer och jag börjat bli lite uttråkad av att bara mamma mig hela tiden. jag förutspår minst ett mindre (större) sammanbrott någonstans när höst möter vinter. hehe. men det tar vi då.

– jag har börjat se mig bakom axeln och blicka tillbaka mot 90-talet, utan att egentligen veta varför. min mamma, eller kanske var det min pappa, hade ett par koppar med grön kant och ett mörkrött äpple målat mitt på som jag inte kan sluta tänka på. jag undrar vart de tog vägen?

– Ernst. I love you.

– just det; kan man få vara så fräck att man ber några till klicka i här nu när allt går så bra? jo men det får man, tycker jag.

bildkällor finns här i min pinterestmapp stuff.pretty och rubriken verkar ha kläckts av Waldersten.

0
Signe, Ebbe, föräldras...

acceptansen.

jag står mot sovrumsfönstret och målar fransarna med det som finns kvar av min nästan helt uttorkade mascara. Signe ligger på en filt på golvet i vardagsrummet och när jag tittar till henne ser jag att Ebbe-Lou lagt sig bredvid. han pratar med henne och kittlar försiktigt på magen, så som jag brukar göra. han vet inte om att han är iakttagen, han bara gör.
på morgnarna hjälper han mig ibland att välja kläder åt henne, att knäppa knappar, dra upp dragkedjor och hämta nappen. han erbjuder sig att bära, mata, klappa. och allt oftare vill han visa henne sina leksaker och han frågar mig om de kan leka ihop.

vart är min lillasyster? frågar han när jag hämtar honom på förskolan.

jag har börjat vänja mig vid att jag har två. den minsta som är ett litet klistermärke och den största, men fortfarande lilla, som så gärna vill göra allting själv – gå på toaletten, ta fram yoghurt och äppelmos ur kylskåpet, inte hålla handen på promenaden. jag balanserar hela tiden mellan oss tre. tar djupa andetag och fokuserar.

när mina två fått allt dem behöver dricker jag kaffe, ser på Ernst eller sätter upp en tavla. sy har jag också börjat med igen.

men det blir en kaffestund med många pauser, ett avsnitt Ernst med ett halvt öga på TVn samtidigt som jag svarar på tusen frågor om vadsomhelst eller leker lite halvhjärtat med Paw patrol, lite sneda sömmar och så vidare och så vidare.

för den där egentiden, den finns inte riktigt mer och det är väl egentligen det som tagit hårdast, varit svårast att acceptera. för det är så här det är att ha familj – det kostar tid. och jag har förstått det nu.

jag säger inte att det måste vara så men här är det på det viset. och det finns något befriande i att ha kommit till sans med det. för det blir mindre irritation, mindre stress och mindre ångest.

det är helt enkelt svårt att vara ifred just nu och jag kan antingen svära och jaga upp mig över det eller bara finna mig i det. och jag väljer det senare, alla gånger.

jag tänker också att det här är det viktigaste jag gör – att ge dem av min tid. och att det aldrig kan finnas någon annan som är värd den så som de är.

inte ens jag.

41276718955_657dd5d31f_h42130750162_c4a4fe1a14_h42130749232_72d064bd79_h27090900957_ef18195d05_h27090901407_88cc61a1e7_h

0
Gjort, köpt, fått

chokladgranola.

när vi bodde i Stockholm var inte Pom och Flora sådär jättehajpade, det var liksom ingen kö för frukost och inga änglar som sjöng när man bet i mackan. det kom nog lite senare, lagom till dess att vi flyttat.

nu är de ju så stora att jag inte ens skulle höja på ögonbrynen om pomochflora fick en egen plats i ordboken. och det är väl inte så konstigt egentligen, för satan så bra de är på frukost? jag kommer aldrig mer kunna äta havregrynsgröt som jag gjorde förr och jag kommer al dri g mer att köpa färdig granola.

eller jag tror åtminstone inte det men vad vet jag, svor ju på att aldrig mer äta fiskpinnar eller Scans köttbullar igen efter att ha läst igenom innehållsförteckningen but here we are ungefär varannan dag, om vi ska vara ärliga.

jaja i vilket fall så tänkte jag slänga in tre  bra grejer i det här inlägget: 1. boken Frukost hela dagen finns som e-bok på Stockholms bibliotek, vilket är finemang av flera skäl som de flesta kan räkna ut själva. 2. här är originalreceptet på deras chokladgranola och 3. här nedan följer min egen variant av granolan som kanske inte skiljer sig SÅ mycket men ändå lite.

Chokladgranola
ca 2 liter

1 liter havregryn
2 dl hela oskalade mandlar
2 dl pumpakärnor
1 tsk havssalt
1 dl kallpressad rapsolja
1 ½ dl agavesirap
6 msk ekologisk kakao
0.5 dl kokoschips
1 dl kakaonibs
2 dl rostade solroskärnor

1. sätt ugnen på 150 grader
2. blanda samman havregryn, mandlar, pumpakärnor och salt i en stor bunke.
3. blanda ihop rapsolja, kakao och agave och rör sedan ihop det ordentligt med de torra ingredienserna.
4. bred ut allt på en klädd plåt, rosta ca 20-30 min och var noga med att röra om efter att halva tiden gått.
5. ta ut, låt svalna, blanda ner kokos, rostade solrosfrön och kakaonibs.
6. ät med yoghurt och agavesirap.

0
Vardag, dagbok, samman...

nu så! vi provar en gång till.

så, jag har fått höra från lite här och var att enkäten inte verkar fungera för ganska många så jag provar en gång till med en länk till den istället – tryck bara här istället så borde det gå. jag har också uppdaterat den inbäddade länken.
det här går som tidigare sagt ganska fort, jag vill mest ha lite feedback om vad ni tycker och tänker. om jag når er så som jag hoppas. det är alltså ingenting som har med “målgrupper” eller annonser att göra, utan det här är bara för mig. ingen annan. och vill ni så får ni JÄTTEGÄRNA berätta något om er själva på sista raden, men det är högst frivilligt.

och just det hörni, så jävla fint att så många av er vill ge mig den responsen jag ber om, tack tack och tack för det ♡

Skapa en egen enkät för användarfeedback

0
Personligare

hej, kan jag få lite feedback?

jag tror det här blir tredje året i rad jag ber er svara på några frågor i ett sådant här formulär. det har ingenting med annonser, samarbeten eller liknande att göra utan det är för min egen skull, mer som ett sätt att kolla vart landet ligger och hur ni ställer er till den här platsen. ungefär som ett sätt att bolla lite på.
särskilt spännande är det nu när ni är så många som hittat hit.

så, jag skulle alltså bli så så glad om så många som möjligt kunde tänka sig att svara på de här, rätt så korta, frågorna som mestadels bara kräver klick, klick, klick till svar.

 

Skapa en egen enkät för användarfeedback

0
Personligare Signe, Ebbe, föräldras...

funderingar från bebisbubblan

jag pussar på de mjuka kinderna och känner hur läpparna nästan sjunker in i det marshmallowmjuka. när jag försiktigt drar handen över det fjuniga lilla huvudet känns det som sammet under fingertopparna.

allting med henne är så mjukt, så lent och så vansinnigt ljuvligt. den här tiden, den är magisk och hennes väsen – det är underbart.

hon följer mig med blicken och hon har börjat le tillbaka mot mig och då träder den fram i hennes högra kind; en tydlig smilgrop.

det är annorlunda den här gången. jag är annorlunda. kanske har jag redan skrivit det förut men jag tänker på det så ofta – att bli mamma för andra gången skiljer sig så markant från den första. ibland har jag tänkt att jag är bättre nu men det känns inte helt sant för jag var en bra mamma till Ebbe med.

däremot är jag en annan mamma nu. en som inte har så bråttom, som inte oroar sig så mycket för sin egen del. förmodligen eftersom jag lärt mig så mycket under mina år med Ebbe-Lou när min största ångest låg i att lära mig att sakna ner tempot, att sluta vara så förbannat produktiv hela tiden och att ständigt stå på jour.

jag hade en konstant rädsla för att stagnera, för att ‘aldrig komma någonvart’. nu i efterhand har jag förstått att ingenting stannar upp, det bara går lite långsammare.

allt som oftast hittar man mig nu med Signe på armen eller i vår säng med henne sovandes bredvid mig medan jag läser en bok och kaffet kallnar på nattduksbordet.

och jag njuter av den här tiden, av det här livet på ett sätt som jag aldrig trodde kunde bli möjligt för en sådan som jag. en rastslös, en med ständiga tvångstankar om att hela tiden GÖRA NÅGOT.

jag bara finns här. skiter i disken och gör en god smörgås, går och lägger mig tidigt, klär mig i färgglada örhängen och sätter mig på bänken i solen istället för att fundera på vad jag ska göra när föräldraledigheten är över.

läser bok efter bok för Ebbe-Lou istället för att scrolla yrken i telefonen, lägger undan allt som tar mitt fokus från dem jag har framför mig vid frukostbordet. låter mina ungar komma först och låter mig bli en del av deras barndom sådär på riktigt.

och det är inte längre så himla viktigt att ständigt bevisa att jag fortfarande ‘är min egen’, att jag inte ‘bara’ är mamma. för det vet jag redan, mitt jag är inte hotat av min roll som någons mamma.

0
Vardag, dagbok, samman...

tempo tempo, kom igen, skynda på, vi hinner, vi ska bara, carpe whatever.

41014677015_d05a5de1d5_h40107049660_e9fc39ed92_h
gå upp, dricka kaffe, måla naglarna, klä på barn, ta en dusch, dricka kaffe en gång till, packa vagnen och hinna med bussen till Lindholmen.

vi hade kunnat gå men man lär sig  vara restriktiv med aktiviteter när man hänger med en treåring. på grund av den lillas tålamod och ens egen ork. skala ner, planera, prioritera.

Lindholmen street food market var bra, god mat och glad stämning men kanske inte något jag rekommenderar för någon med en på tre år och en på trettio dagar.

tur att vi var fyra vuxna som kunde bolla och balansera ansvar för barn mellan varandra.

håll i handen och helvete vi måste tvätta den där kepsen. ska vi ta en selfie och tror du hon är hungrig.

fajitas, Frida Kahlo-pizza och cava. rekordhög ljudnivå, lite konst och några skopor glass sen tackade vi för oss och åkte båt till Stenpiren för kaffe, tårta och päronjuice på Brogyllens soliga uteservering.

en Signe som inte kunde komma till ro och en Ebbe-Lou som började åla runt på och under stolen. nu är det nog dags för oss, tack för idag, Ebbe sluta gapa, såja såja Signe.

på vägen från ytterdörren till sängen kravlar jag mig ur mina jeans, drar av mig tröjan och kastar örhängena på nattduksbordet. sen kraschar jag och sover i flera timmar.

helg plus nya livet alltså.

herregud.

0
Personligare Vardag, dagbok, samman...

om att förstå den nya tillvaron.

magnolian blommar, körsbärsträden blommar. Hugo och jag har börjat äta frukost tillsammans igen, så som vi gjorde förr, vid ett uppdukat köksbord. med oss finns alltid Signe, i min famn.

om Ebbe-Lou inte redan är på förskolan så dyker han upp lite då och då, tar en ostskiva eller en smörgås med sig och smiter tillbaka till sin plats i fåtöljen och till Pyjamashjältarna.

det här är en del av den, av vår nya vardag. av det nya livet, igen. för det är vad det är nu – ett nytt liv som tar form, nya versioner av oss alla. men jag har, liksom alltid, genast försökt återgå till det jag känner till och jag förstår nu att jag återigen nästan körde mig själv in i väggen, ner i botten när jag åkte hem från Östra dagen efter operationen och därefter försökte fortsätta som om ingenting särskilt hade hänt mig.

morgonen efter den första natten hemma, två dygn efter förlossningen, ville jag ut. vi kom ner till apoteket innan Signe blev otröstlig i vagnen och Hugo fick skynda sig tillbaka hem med henne.

en stund senare kom jag efter, med en bunt blommor i famnen. långsamt långsamt fick jag gå eftersom varje steg ekade i mitt snitt. det kändes som en seger då, men inte nu. varför kunde jag inte bara stannat hemma lite till? vad var det som var så viktigt där ute egentligen? viktigare än att återhämta mig?

som en osynlig spark i solarplexus började ångesten komma. mer smärtsam än jag någonsin upplevt. jag blev med panikångest i tid och otid.

men allting var ju bra?

hormoner, tänkte jag och tog djupa andetag. till slut var det så återkommande att jag började luta mig mot att jag fått en förlossningsdepression. tills jag slog huvudet ihop med en av de vettigaste personerna jag vet och insåg att jag inte alls har en förlossningsdepression men däremot en livskris.

livskris.

det låter så hemskt, så illa. men jag tycker inte det är så farligt. en depression skrämmer mig mer för det är ett snårigare träsk att hitta ur. en livskris handlar om att ifrågasätta, om att omvärdera och om att utvecklas. det är svårt och ibland gör det satans ont men det skrämmer mig inte.

jag är 31 år gammal och jag har två barn, jag är inte färdigutbildad, jag är gift, jag pensionssparar och lever vuxenliv. var jag för ung när jag fick barn? kommer jag och Hugo alltid att hålla ihop? varför känns plötsligt de tio åren mellan oss så mycket mer än tidigare? är jag en bra mamma? tänk om jag råkar förstöra TVÅ människor? vem ska Signe bli?

varför känns det som att alla andra har en så ordnad tillvaro? blir jag färdig med min examen för sent? kommer det ens att bli någonting av mig? tänk om jag blir tvungen att gå tillbaka och montera bilar på Volvo, skumma mjölk eller stå på en vikarielista? tänk om all studietid varit förgäves? hur är man en tvåbarnsmamma, jag har ju precis lärt mig att vara mamma till EN?

vi borde städa oftare, laga bättre mat, varför är min klädstil så rörig, när slutar bäckenet säga stopp och när ska vi hinna städa förrådet? kan jag ha den här tröjan igen och när kommer jag kunna ha den där kjolen jag köpte precis innan jag blev med barn?

vem blir jag den här gången, hur ser en tredje version av mig ut?

frågorna var i princip likadana efter att jag fått Ebbe-Lou. omställningen blev tvungen att utvärderas, spelreglerna var plötsligt annorlunda och allting hade flyttat lite på sig åt ett annat håll. till och med allt jag kände till behövde vändas och vridas på.

men jag glömde bort det, hur det hade varit den där första tiden med identitetsskapandet. och med det där nya livet som plötsligt skulle stöpas i en ny form.

istället försökte jag tvinga mig tillbaka in i det som varit innan den tredje april. trots att ingenting längre är eller någonsin kommer att bli sig riktigt likt igen.

0