Monthly Archives

december 2018

Nyår 2018

2018

Graviditeten
Jag kände mig stark och faktiskt till och med väldigt vacker som gravid, den här gången. I kroppen bodde mycket styrka och jag klarade bra mycket mer än vad jag hade förväntat mig. Det stora bakslaget kom när levern började krångla och blev belastad – den kunde inte arbeta och rensa bort slaggprodukter utan istället började gallsyror läcka ut i blodet och resulterade i bland annat klåda över hela kroppen. Jag kunde inte sova på nätterna och grät rätt ofta över det plågsamma i både kliandet och att se kroppen full med sår.

Förlossningen
Den var lyckad. Men jag kände mig ändå inte riktigt lika euforisk som sist – den här gången tog det längre tid eftersom det fanns sammanväxningar ovanför det förra snittet (som man helst ville gå in igenom nu med). Det var inget ovanligt eller oväntat men när jag hörde saxen tappade jag koncentrationen. Förutom den lilla detaljen var allting bra. Signe skrek omedelbart och vi fann varandra direkt. Hela natten njöt jag av att ha henne sovandes på mig. Det var den bästa natten i mitt liv. Jag kände mig så lugn och lycklig. Och tusen tusen plus till Östra sjukhuset, som tog mig på allvar och fick mig att känna mig hörd, sedd och tillräcklig.

Den första bebistiden
Jag älskar bebisbubblan. Det kan ju ha att göra med att barnen är som dem är, jag vet inte, men jag älskade den första tiden efter förlossningen, med båda barnen. Men samtidigt som allt detta härliga pågick hade jag så mycket ångestattacker att jag behövde vika mig dubbel flera gånger om dagen. Ett tag misstänkte jag att jag var på väg ner i en förlossningsdepression och jag tror att det i grunden handlade mest om att jag skulle tvinga mig själv “tillbaka” till det “vanliga” livet, att en del av mig inte riktigt hängde med i vad som faktiskt hänt samtidigt som en annan del av mig nästan brann upp av alla tankar, känslor och identitetskriser som uppstod. För så är det ju – en förlossning och ett nytt barn skakar omkring allt, vilken drömbebis man än får, hur fin tillvaro man än har.

Att bli en familj på fyra
Instinktivt vill jag svara att det var inga konstigheter. Ebbe accepterade Signe på en gång och vi har hittills inte haft några problem med svartsjuka eller konkurrens. Det kan ju även ha att göra med att Hugo var hemma de första sex veckorna och att vi därför kunde fokusera mycket på båda barnen. Och Signe som var en liten klisterlapp på mig gick ändå att lämna över till Hugo så att också jag kunde vara med Ebbe. Att gå från ett till två barn tycker jag inte var en särskilt stor sak. Hugo och jag gick direkt tillbaka in i gamla roller och samma system som vi hade med Ebbe och allting liksom flöt på. Jag slogs mer av enbarnschocken än av den omtalade tvåbarnschocken.

Hugo och jag
I september hade vi varit ett par i sex år. På den tiden har vi hunnit gifta oss, skaffa två barn, flytta från Göteborg till Stockholm och tillbaka. Sen har det varit flera utmaningar där emellan – det har alltså inte varit enkelt. Särskilt inte eftersom det tar tid att lära känna en människa och vi har ju gjort oerhört mycket på kort tid samtidigt som vi lärt känna varandra. Idag skulle jag vilja påstå att vi känner varandra väl och har bra koll på vart gränserna går. Och jag har blivit bättre på att acceptera de sidor hos Hugo som stör mig, de får helt enkelt finnas där, allt måste inte ändras på. Är det något allvarligt så pratar vi om det men det är sällan det är så. Samtidigt har jag också ställt krav på större acceptans för mina egna sidor som jag vet kan reta Hugo till vansinne. Man är bra och man är lite dålig och sånt får man leva med om man ska dela livet ihop.

Jag
Ja, vad ska man säga här. Mer än att det har varit ett omtumlande år. Att jag önskar att jag varit snällare mot mig själv och inte stressat hem från BB till exempel. En natt stannade vi där för jag hade så bråttom hem. Som svar på att jag prompt skulle låtsas som ingenting så gick mitt snitt upp och började blöda. Först då backade jag något. Men jag klandrar mig inte för hårt – det är alltid enkelt att vara klok i efterhand. Det svåraste för mig under det här året har varit att aldrig riktigt hinna med och att hela tiden behövt kompromissa. Här har varit så satans stökigt, ofärdigt och till och med smutsigt. Jag har inte alls hunnit komma ut och få tillbaka någon sorts fysisk kraft, ansiktet är blekt och jag får alltid rota fram kläder ur tvättkorgen, känns det som. Men så är det väl när man har en bebis, antar jag. Samtidigt har jag haft det bästa året i mitt liv. Jag vågade så mycket mer den här gången med en ny liten bebis på armen, jag har fyllt mina dagar, veckor, månader med mängder av kompisar och jag har haft roligt.

Från 2018 till 2019
2018 handlade mest om att vara gravid, om att föda barn, om att bli tvåbarnsmamma, om att lära känna det nya barnet och om att hitta rytmen i en ny familjekonstellation. Nästa år vill jag komma ur det vilsna, hitta tillbaka igen. Jag vill kunna ha mina klänningar, jag vill skriva färdigt tentor i god tid istället för mitt i natten och jag vill ha en mer ordnad tillvaro. Mer kontroll och mindre av det blir som det blir. Jag vill ta hand om och prioritera mig själv lite mer nu. Spendera mindre tid på Instagram, läsa mer böcker, måla naglarna och ta mig tiden att måla fransarna. Bygga upp en bra garderob, bli stark i ryggen igen och bättre på att planera så att jag slipper gräma mig över allt som blev sådär i sista minuten. Hoppas lyckas med åtminstone en liten punkt av allt jag räknat upp.

Gott nytt år!

12
Nyår 2018

Nyår 2018

Just i år längtar jag efter att fira nyår lite mer än vad jag längtat förut. En bekräftelse på all mat som jag beställt landade nyss i inkorgen, jag har köpt guldpapper och på skåpet hänger en ny klänning. Här ska klippas vimplar, ballonger ska blåsas upp och drinkar ska blandas.

Förrätt, huvudrätt och efterrätt – mitt sällskap kommer förmodligen inte orka resa sig från bordet, men det gör väl ingenting. Och spellistan, den är ett (ännu pågående) mästerverk, om man får säga så.

Guld, champagne, rosmarin och honung. Fikon, lemoncurd, pizza och ädelost. Lingon, kantareller, glass och ricotta. Leopardmönstrat, röda läppar och röda naglar.

Jag är redo. Jag är redo för att tacka av detta omtumlande, vackra, vansinniga år som jag lämnar. Nu tar jag sats och tackar av med en fest som är värdig de senaste 365 dagarna som har tickat ifrån mig.

Alla bilder med tillhörande källor finns här, i min mapp kalas!

9
Jul 2018

Vår julafton i Huskvarna

Vi tog tåget till Jönköping, istället för bil. Det blir roligt för Ebbe, tänkte vi. Och det blev det – för honom som fortfarande inte ens hunnit fylla fyra så är det mycket som fortfarande är spännande. Som att åka tåg, till exempel. För mamman, som blir åksjuk för ungefär ingenting, är det inte lika spännande.

Efter pizza på Cyrano, gnissel mellan mig och Hugo (vi blir som sämst när vi ska åka någonstans ihop) bestämde vi oss för att sänka garden och bara ha TV-kväll på hotellrummet med chips. Så hela familjen låg i dubbelsängen resten av kvällen och pratade och såg på julfilmer. Där och då kändes det som att vi svetsades ihop som familj, lite till.

Vi vaknade upp till en grå himmel på självaste julafton och efter frukosten var det dags att plocka fram finkläderna. Jag försökte hjälpa till men möttes av ett bestämt, nästan kränkt “mamma sluta, jag kan själv.” Jahapp. Okej. Och nästa vecka börjar du dricka bärs och flyttar hemifrån?

Den här kan inte själv, än i allafall. MIN LILLA BEBIS. Som fortfarande är en mammagris, tack och lov.

Vi åkte till Huskvarna, till Hugos bror och hans familj som vi skulle fira jul med. De hade pyntat fint.

Sigge fick både leksaker och uppmärksamhet.

Fina Caroline. En sån jackpot till svägerska.

Hugo och Jonas gick ut och åkte pulka med barnen…

…medan jag och Siggis vilade och drack kaffe…

…och beundrade drömlampan.

Jag hade flera små barnvakter tillgängliga…

…och Ebbe-Lou hade lekkamrater. Det känns så mycket i mig, när jag ser honom med sina kusiner eller sysslingar, att vi bor så långt ifrån varandra. Önskar att vi alla bodde närmare varandra så att de kunde leka ihop och bygga upp en ordentlig vänskap. Kanske får de ihop en sådan i iallafall. Hoppas.

Det blev mörkt och efter cirkus fem hundra “när kommer tomten” så kom tomten.

Vi försökte få dem att ställa upp på en bild. Det kan ha varit så att mitt barn var den enda som inte var riktigt med på noterna.

Det här värmer ju, alla kusiner som engagerar sig i en present som Rufus valt åt Ebbe – ett innebandymål och en innebandyklubba.

<3

Min man. The gigolo.

Och vips var julklapparna öppnade, osten uppäten, julklappsspelet förbi och dags för oss att åka till hotellet. En natt senare vaknade vi upp med den här lilla lussebullen. Redo att fira juldagen hos kusinerna med.

Och idag kom vi hem till vårt. Trött på julmat drog jag ihop en pasta med parmesan, valnötter, citron och basilika. Julen 2018 fick 10 av 10 men det är ändå skönt att den är förbi nu – startsträckan är alltid så lång att man nästan hinner bli färdig på vägen till finalen. Så nu laddar jag om för nyårsafton istället med fina kompisar, god middag och nyårslöften som man aldrig håller ändå men som ändå är glädjande i sig.

God jul, i efterskott!

9
i samarbete med Novellix

Om vikten av att läsa

Reklam i samarbete med Novellix

Ja, det här är reklam, men jag kan inte nog betona hur viktigt jag tycker det är att hålla igång läsningen och det är i stort sett den största anledningen till att jag samarbetar med Novellix – för att jag tycker att det betyder så mycket att fortsätta underhålla språket och utveckla ordförrådet.

Men, det är inte alla som hinner med tegelstenar. Jag gör det då inte, fastän jag försöker ibland. Så då tycker jag att noveller är ett alldeles lagom mellanting, särskilt när det finns en bredd och bra variation i tema, språk och utbud.

För ibland vill man bara läsa någonting enkelt och ibland vill man kanske läsa någonting tyngre och för det finns det både svenska och internationella klassiker som noveller samt noveller skrivna av nobelpristagare och det känns ju rätt fint med något så stort i ett så litet format som är alldeles lagom att läsa när en liten lucka finns.

Att läsa är att allmänbilda sig, att förstå andra människor bättre, att ge sig själv ett rikare liv med ett större språk till hands.

Så, med det sagt är det faktiskt med glädje som jag kan berätta att “vardagskonst” ger 15% rabatt på hela varukorgen. För det här tycker jag är en bra grej, på riktigt.

9
Julen 2018

En julgran med glaskulor och spindelmannen

De senaste åren har julgranen varit klädd i rött och guld men i år ville jag göra den mer tillåtande, gladare och lite roligare att titta på. För allas skull faktiskt. Förstå mig rätt – jag älskar det klassiska, det gör jag. Men samtidigt älskar jag också allt det andra; det färgglada, det lite mer utvalda. En vän till mig använde en gång uttrycket “plocka russinen ur kakan” och det är lite så jag gör med julen just nu. Och så vill jag att Ebbe ska tycka granen är rolig och inte bara något han går förbi för allting ser likadant ut. Och mission accomplished, så att säga, för han är där ofta och tittar, pillar och petar på julkulorna. De glittriga är han alldeles extra förtjust i.

Och den här, såklart. Kronan på verket som jag absolut aldrig skulle fått för mig att köpa pre kids, men nu när jag har en liten typ som är alldeles fascinerad av spindelmannen så var det givet.

Jag valde bort plastkulorna i år dessutom och köpte ett nytt gäng på TGR, främst för att dem är fina men också för att dem är i glas.

Lite köpte jag begagnat med. Och så fick några från förra året komma upp.

Och nu står den där med omaka julkulor och med både glitter och ljusslingor slängda på lite huller om buller. Livets första gran, i vårt hem, som är till för små barn som tror på tomten och äter pepparkakor.

14
Vardag, dagbok, samman...

Några korta

Så här ser det också ut ibland. Okej faktiskt nästan jämt. Som en explosion. Undrar ju om vi någonsin får ordning på torpet igen. Det här var nog innan jag målade bordet.

Hugo sa att jag skulle älska korgen. Han hade rätt. Jag älskar den. Särskilt när jag måste kämpa med en treårig, stövlar, overall osv. Så fina dem är, förresten. Helt sjukt att dem är mina. Jag har gjort dem?

Jag gillar rött. Märks det?
Jag sover aldrig. Syns det?

Skatt, som tittar ut genom tågfönstret på väg till farmor och farfar.

Ja, jag trillade också dit och torkade citrusfrukter. I det här fallet clementiner.

Om det är något jag blivit proffs på i höst så är det bannemej gröt.

Ebba, som jag gör typ allt med. Här dricker vi kaffe och tittar på Bonusfamiljen medan Signe sover på mig.

Han läser för henne. Snälla fina, Ebbe-Lou, sluta aldrig någonsin vara så snäll och fin som du är. 

10
Kläder, kläder

Om att ha tappat stilen, igen

Det tog mig ungefär två år att hitta min nya stil efter graviditeten med Ebbe-Lou. In till en bohemisk garderob med klänningar från Bali, Indien, Indiska och Beyond retro flyttade istället Rodebjer, Baum und Pferdgarten och NoaNoa in. Och jag hann kanske hänga in den sista nya blusen innan jag blev gravid igen, med Signe.

Ett par månader in i graviditeten kunde jag bära allt det fina innan jag fick byta ut mot det allra mjukaste i de allra största storlekarna – för upp i vikt, det hör tydligen till mina graviditeter vilken livsstil jag än väljer. Inte är det särskilt lite heller utan faktiskt rätt mycket.

Och jag vet, att det är så tabubelagt att prata om det, men man måste få göra det. Jag måste. För hur ytligt det än må vara så är det någonting jag tänker på ofta. För jag är så van vid att klä mig som jag, att klä mig efter humör och efter vad som sker inombords. Jag speglas i mina kläder och mina kläder, dem speglar mig. Jag liksom hittar ett stöd i det jag bär. Ibland blir det min sköld och ibland någonting annat. 

Men just nu känner jag mig mest vilsen och förvirrad. Ingenting av det jag köpte innan jag blev med barn kommer att passa på ett bra tag och så har jag ju även denna mindre ljuvliga identitetskris som rör till allting lite extra.

Och ibland undrar jag, med en liten dos avund, hur det skulle vara att bara gå raka vägen tillbaka till sina gamla jeans direkt efter graviditeten och aldrig behöva ägna sånt här ens en halv tanke. 

Tänk, vilken befrielse det hade varit.

Men ja, sånt kan man ju inte gå runt och tänka på. Utan det är väl bara att börja agera – och börja leta efter den igen, stilen.

12
Julen 2018

Årets skörd av juldekorationer

Det är i år han förstår att julen händer, att det kommer en tomte och han lär sig julsånger och lussar på förskolan. Han kommer hem och pratar om saker jag förstår att han pratat med andra om och det får mig att inse att det här året handlar det om honom, inte om oss. I år kommer det inte att räcka med en gran. I år börjar vi dra upp volymen för julhysterin hos familjen Bergström.

Och kanske, eller nej förmodligen, handlar det mest om mig egentligen. Om vad jag vill ge honom. Och det är att glitter, magi och att få honom så förtjust som bara ett barn kan bli. Jag vill att han alltid ska se fram emot julen, längta efter den första snön och tro på tomten så länge det går.

Så jag har sakta börjat samla på mig tomtar och lite andra juldekorationer i den allra minsta stilfulla andan. För här ska det inte (bara) vara snyggt, julen ska vara rolig och förväntansfull. 

Men jag har aldrig haft annat än en julgran och julstjärnor så i år fick jag minsann ta på mig spenderarbyxorna och gå på jakt.

Okej spenderarbyxorna behövdes väl inte egentligen för jag köpte allting begagnat, naturligtvis, av två anledningar: det är billigare – allt jag köpt gav jag 10-30 kronor för och det är ju inte direkt några slitna bruksvaror. Och för det andra så har jag blivit biten av klimatångesten, liksom de flesta. 

Tanken är att låta den här samlingen växa fram med åren, som barnen sen kan ta av om dem vill när dem flyttar hemifrån. Vilket jag hoppas att dem aldrig gör men det är ett annat kapitel. Här är i vart fall nästan hela årets skörd:

Tomte med kruka för julstjärnan till Ebbe-Lou att ha på rummet.

Matbordskompisen.

En lykta.

Och en domherre där bakom.

Ljusstake som faktiskt går att ha året om.

Med fint mönster.

Den här lite mer kantiga adventsljusstaken fick inte plats någonstans i år. Inte ens i bilden.

Till granen.

Vasen är egentligen en kopp och kommer att användas året om, men tyckte den gjorde sig extra bra med amaryllisen.

Min bästa kompis.

Och något lite mer finlirat som jag inte köpt begagnat eller i år – ett enkelt band runt ett glas jag köpte i Polen för länge sedan.

Och såklart – Ebbes glittriga julgran.

8
Personligare

balans

jag har famlat runt i ett nytt liv det senaste året och kanske är det nu allting kommer – den tråkiga delen av festen, när allting ska betalas. då alla händelser ska redovisas och då hela känsloarkivet ska inventeras. det är inte jag som väljer, det är något annat. det är någonting där inne som träder fram. som tänder lampan, gnuggar händerna och säger att nu är det dags.

jag har haft ganska roligt sedan jag stod med det horisontella berget till mage och därefter hela vägen fram till förlossningen. sen kraschade jag, i smyg flera gånger om dagen, i panikångest och andas i fyrkant. och varje gång reste jag mig, gick ut ur badrummet och fortsatte därefter livet med min lilla familj. för jag skulle bannemej leva livet, ta vara på allt det fina.

och med tiden bleknade det mörka och kvar fanns bara allt det roliga – sommaren, den ljuvliga bebisen, Ebbe-Lou, Hugo och alla bästa kompisar. vilken fest livet har varit, ändå. hela tiden och nästan varje dag. en kärleksfest med de allra bästa gästerna. jag är lyckligt lottad, det är jag.

men ärligt talat, så känner jag mig förvirrad och ganska dålig. jag känner mig otillräcklig och, det är knappt så jag vågar yttra det högt, men faktiskt också ganska…misslyckad. 

jag förstår inte riktigt varför jag har tvingat mig själv att prestera nu, varför jag plötsligt bestämt mig för att MIN TID ÄR NU när jag precis blivit mamma en gång till och den här gången råkat på två nya titlar – Signes mamma och mamma till två. för jag vet ju, att det där också kräver sin tid och sitt tålamod. inte tentastress och nya idéer att förverkliga på internet. och kanske borde jag också vara mer rädd om mig själv och vem jag väljer att dela min energi och bygga nya projekt med.

på många sätt känns det så märkligt att självkännedomen kan vara så svag ibland. jag har levt med mig själv i trettioett och ett halvt år. ändå fortsätter jag springa in i väggar. spring inte in i väggen nu, säger jag till mig själv, samtidigt som jag nickar, ler och säger nejnej, aj aj kapten! och rusar. tillbaka in i väggen.

slutar man någonsin göra så mot sig själv? 


5