Signe, Ebbe, föräldraskapet

acceptansen.

jag står mot sovrumsfönstret och målar fransarna med det som finns kvar av min nästan helt uttorkade mascara. Signe ligger på en filt på golvet i vardagsrummet och när jag tittar till henne ser jag att Ebbe-Lou lagt sig bredvid. han pratar med henne och kittlar försiktigt på magen, så som jag brukar göra. han vet inte om att han är iakttagen, han bara gör.

på morgnarna hjälper han mig ibland att välja kläder åt henne, att knäppa knappar, dra upp dragkedjor och hämta nappen. han erbjuder sig att bära, mata, klappa. och allt oftare vill han visa henne sina leksaker och han frågar mig om de kan leka ihop.

vart är min lillasyster? frågar han när jag hämtar honom på förskolan.

jag har börjat vänja mig vid att jag har två. den minsta som är ett litet klistermärke och den största, men fortfarande lilla, som så gärna vill göra allting själv – gå på toaletten, ta fram yoghurt och äppelmos ur kylskåpet, inte hålla handen på promenaden. jag balanserar hela tiden mellan oss tre. tar djupa andetag och fokuserar.

när mina två fått allt dem behöver dricker jag kaffe, ser på Ernst eller sätter upp en tavla. sy har jag också börjat med igen.

men det blir en kaffestund med många pauser, ett avsnitt Ernst med ett halvt öga på TVn samtidigt som jag svarar på tusen frågor om vadsomhelst eller leker lite halvhjärtat med Paw patrol, lite sneda sömmar och så vidare och så vidare.

för den där egentiden, den finns inte riktigt mer och det är väl egentligen det som tagit hårdast, varit svårast att acceptera. för det är så här det är att ha familj – det kostar tid. och jag har förstått det nu.

jag säger inte att det måste vara så men här är det på det viset. och det finns något befriande i att ha kommit till sans med det. för det blir mindre irritation, mindre stress och mindre ångest.

det är helt enkelt svårt att vara ifred just nu och jag kan antingen svära och jaga upp mig över det eller bara finna mig i det. och jag väljer det senare, alla gånger.

jag tänker också att det här är det viktigaste jag gör – att ge dem av min tid. och att det aldrig kan finnas någon annan som är värd den så som de är.

inte ens jag.

41276718955_657dd5d31f_h 42130750162_c4a4fe1a14_h 42130749232_72d064bd79_h 27090900957_ef18195d05_h 27090901407_88cc61a1e7_h

12

2 kommentarer

  • Reply
    Elin
    23/05/2018 at 21:07

    Vad fint du skriver, som vanligt <3

    • Reply
      Sandra Bergström
      05/06/2018 at 10:43

      Du är så snäll mot mig Elin, tack <3

    Lämna en kommentar

    Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.