Det är bortom min förståelse hur långa sommardagar kan gå så vansinnigt fort som de gör. Varje dag går i ett och man hinner göra tusen saker och samtidigt hinner man knappt knäppa med fingrarna innan dagen är slut. Märklig ekvation. Jag längtar efter mer tid att skriva men när en lucka dyker upp så är det så skönt att bara stirra in i en vägg eller se en kass film på Netflix. Den mindre snygga varianten av lyx, men så är det. Sånt är också viktigt.
Men de här dagarna har jag trots allt hunnit bestämma mig för vilken färg vi ska ha till vardagsrummet och faktiskt målat det. Efter att ha gått igenom NCS-kartan på jobbet med vår Visual Merchandiser, hittat den ljuvligaste av de blå, upptäckt att det är nästan samma som jag köpt färgprov på för att sen hitta just den färgen på Rusta av alla ställen så fick det bli den. Inte särskilt flott men snåljåpen i mig jublade av lycka och själv tycker jag det är lite roligt att jag började på Engelska Tapetmagasinet med tanke på vart jag hamnade till slut. Så det blev Antikblå med koden s4020-r90b och i Ebbes rum är det Beckers Puderrosa med med 10% mer svärta. Jag ska visa bättre och mer rättvisande bilder så fort jag hittar allt jag behöver till systemkameran. Och nevermind golvet i Ebbes rum, det ska bort så småningom. Jag ska bara, jag ska bara och jag ska bara.
Jag har som sagt jobbat en del med. Och börjat åka in lite tidigare ibland för att det är skönt att hinna med en kopp kaffe eller frukost på daMatteo vid Victoriapassagen, som faktiskt är mitt favoritställe sedan ungefär åtta-tio år tillbaka.
Älskar den här sängen som står på övervåningen på jobbet. Vill alltid kasta mig i den och sova bort resten av dagen. Allt är så fluffigt och krispigt.
Och så har jag ju det här ljuvligt, stolliga lilla gänget som verkligen låter mig känna att jag lever jämt. Ebbe-Lou som befinner sig i någon hör-inte-dig-fas och samtidigt i en BÄST-JAG-SKRIKER-SÅ-DU-HÖR-MIG-fas. Man kan ju bli galen för mindre, tänker jag ibland.
Men så är han vid sidan om det så oerhört rolig, snäll och klok. Liten tänker stort, skrev en gång en vän om honom, och det är nog precis så jag ser honom. Hans inre kompass pekar allt som oftast åt rätt håll och jag ser så många fina egenskaper i honom redan nu. De största utmaningarna som vi egentligen har och nog alltid haft har varit när det blivit en krock mellan hans självständighet och mitt föräldraansvar. Jag hoppas vi hittar en balans i framtiden.
Och lilla Signe. Lilla, lilla Signe. Vår lilla vandrande, luriga lilla explosion med i princip ingen stubin. Det är mycket drama i den där lilla kroppen, mycket gap och skrik när hon inte får som hon vill eller behandlas fel. Bra, tycker både jag och Hugo. Hon kommer ha igen det när hon blir äldre.
Inga kommentarer