Och så har jag ju det här ljuvligt, stolliga lilla gänget som verkligen låter mig känna att jag lever jämt. Ebbe-Lou som befinner sig i någon hör-inte-dig-fas och samtidigt i en BÄST-JAG-SKRIKER-SÅ-DU-HÖR-MIG-fas. Man kan ju bli galen för mindre, tänker jag ibland.
Men så är han vid sidan om det så oerhört rolig, snäll och klok. Liten tänker stort, skrev en gång en vän om honom, och det är nog precis så jag ser honom. Hans inre kompass pekar allt som oftast åt rätt håll och jag ser så många fina egenskaper i honom redan nu. De största utmaningarna som vi egentligen har och nog alltid haft har varit när det blivit en krock mellan hans självständighet och mitt föräldraansvar. Jag hoppas vi hittar en balans i framtiden.
Och lilla Signe. Lilla, lilla Signe. Vår lilla vandrande, luriga lilla explosion med i princip ingen stubin. Det är mycket drama i den där lilla kroppen, mycket gap och skrik när hon inte får som hon vill eller behandlas fel. Bra, tycker både jag och Hugo. Hon kommer ha igen det när hon blir äldre.
Inga kommentarer