Browsing Category

Inredning

Inredning

Om att skapa nya traditioner och att bygga jul åt både små och stora

Midsommarafton, påskafton och vad det nu är mer vi har, kan slänga sig i väggen. För mig är det julen som räknas. Från och med den 1 december är det som om en egen klocka i mig går igång. Hela hjärnan ställs om och jag börjar baka bullar, pepparkakor, julpynta och slå in paket. Det kan ju låta som om det vore stressigt men det är tvärtom – jag går ner i varv under alla förberedelser.

När julafton väl är här vill jag duka fram risgrynsgröt på fint porslin och tända stearinljusen och sen vill jag dricka kaffe med Kalle Anka i bakgrunden, äta julmat till middag och se en dålig amerikansk julfilm . Sen är det faktiskt bra för mig.

Jag har aldrig haft några höga krav på själva julafton – jag vill bara att det ska lunka på och vara mysigt. Därifrån jag kommer har det aldrig varit fullt med släkt, familj och traditioner som det hålls hårt på. Ingen har dansat runt granen eller letat efter mandlar i gröten.

Men sedan Ebbe-Lou föddes har jag tänkt mer och mer på hur jag ska ge honom en fin jul. Vilken känsla jag vill att han ska växa upp med. Jag vill att när han, och Signe, minns julen hemifrån ska det vara som ett moln av tomtar, glittrande ljus och doften av kanel och apelsin.

Till skillnad från tidigare känner jag att det i år finns ett litet större allvar kring den här julen, för han har börjat prata om den och förstå att den finns. Kanske minns han lite från förra årets firande men jag tror att han har lärt sig det mesta på förskolan.

Men jag vill gärna ha en blandning av det traditionella och det lite…andra.

Så jag har börjat snegla på jultomtar på loppisar och Artilleriets vision av julen som landat i min mail och tänker att om man bara lyckas hitta den perfekta skärpunkten där emellan så kan det bli precis så magiskt och mystiskt som jag önskar. Att kanske kan jag snickra ihop en julafton som barnen tycker är rolig och som jag tycker är vacker.

bilder från Artilleriet

0
Inredning

Om barnrum, om hur jag tänkte kring Ebbes rum och slutresultatet

Jag tycker inte att det här med barnrum är en helt enkel fråga. För jag tycker egentligen inte att små barn behöver ha egna rum. Det är en lyx, något som inte alls är en självklarhet utan snarare en sorts konstruerad norm som blivit till.

Det är först när barnen blir lite större och behovet av lugn och ro och en egen plats för egna saker infinner sig som man kan ta i den frågan med lite mer allvar (observera att det här är ett högst ovetenskapligt grundat antagande från min sida. Det är alltså en personlig åsikt, inte en allmän sanning).

När Ebbe skulle få ett eget rum var det inredningslusten som drev mig och ärligt talat känslan av att “alla andra barn” har eget rum tidigt. Ja ursäkta för lite mänsklighet mitt i allt, men håll i hatten, för här kommer mer: alla leksaker som låg överallt, de behövde ju förvaras någonstans och hur många “snygga korgar” kunde man egentligen ha till slut?

Ja. Jag hör också det absurda i det.

Hur som och oavsett anledningar så blev han med eget rum på allvar i samband med att han började sova själv. Han var väl runt 2.5-3 år ungefär och det kändes ganska lagom.

Så då var det också dags att börja fundera på inredningen, som jag längtat så mycket efter att ge mig på med mina tusen miljoner bilder nedsparade från Pinterest som till slut landade i ett par kriterier:

1. Barnvänligt – här ska inte finnas något som man måste tassa på tå för, inga dyra prylar som man MÅSTE VARA FÖRSIKTIG MED FÖR DET KOSTADE JÄTTEMYCKET PENGAR.

2. Långsiktighet – nästan alla möbler Ebbe har kan han ha med sig hela livet om han skulle önska. Förutom sängen då, om han nu inte stannar på 1.60 som hans kära mor gjort. Vi har inte köpt några barnmöbler bortsett från ett bord, en stol och en matstol från IKEA och en matta från H&M. Nästan allt annat är köpt begagnat och platsar egentligen i hela lägenheten.

3. Mjukt – nu råkar det ju vara så att mitt första barn är en pojk, en pojk som kommer mötas av machokultur och förväntningar på att han ska vara “tuff och hård”. Och eftersom det är svårt för mig att skydda honom mot ett helt samhälle får jag istället försöka vara en motpol. Därför har jag valt att inreda det mjukt, mysigt och snällt.

4. Färg – Jag älskar de grå barnrummen, det gör jag, herregud vilken vacker harmoni i färgskala. Men jag skulle aldrig kunna ge mina barn något sådant. Jo, jag är ju medveten om att jag kanske inte varit helt vild vad gäller färgmättnaden i Ebbes rum men jag har försökt att jobba med färgglada leksaker, påslakan och tavlor istället. För att barn borde vara omgivna av små regnbågar och inte coola NCS-koder.

Och så här blev resultatet (nu har han fått byta till det mindre rummet men det är ändå samma samma i grund och botten):

En spegel jag fått av en kompis där mina gamla väskor och halsband hänger.

En tavelvägg med ett fint print från Littlephant och djur på äventyr av Lieke van der Vorst.

Skåpet som egentligen skulle varit till köket. Och vimpeln som jag köpte till bröllopet.

De små vita fåglarna kommer från Afroart.

Den gamla såpaskålen fick bli “nappskål” innan han slutade med nappen.

Skeppet är en gammal lampa som Ebbe hittade på loppis för en femma i somras. Bort med all elektricitet och han kunde leka livet ur den helt och hållet.

Tavlan till vänster hittade jag på loppis och tavlan till höger har min farmor Alexandra pysslat ihop. Glittergrejen köpte jag till Ebbes tvåårsdag.

Och slutligen – bokhyllan jag byggt ihop åt honom som rymmer nästan alla böcker.

0
Inredning

Visa mig ditt hem

“Visa mig ditt hem och jag ska tala om vem du är” läste jag någonstans för inte så länge sedan. Jag minns inte vart, men jag tror att det kan ha varit i en tidning för det jag minns tydligast var att jag tittade upp och såg mig omkring. Tala om vem jag är? Genom att se mitt hem? Ja det skulle nog bli en spännande analys. 

För här är det nämligen inte ETT personlighetsdrag som fått styra. Nej, nej. Här är det flera. Det är den excentriska, den svala, den glada, den franska svåra, bohemen, småbarnsmamman, den kompromissande frun, den icke kompromissande frun, den trendängsliga, rebellen och så ungefär hundra till. 

För hemma hos oss, mina vänner, är det disco. Och då snackar vi inte cool John Travolta i Pulp fiction-disco utan mer DiLeva på rave-disco. För vårt hem är inte en enhetlig stillsam historia. Vi lever inte i symbios med någonting alls, knappt varandra. Istället lever vi någon sorts röra av potentiella idéer, halvklara visioner och samtidigt med en mycket ordnad besticklåda och barnkläder fint upphängda på galgar.

Så vem är jag, om vi nu ska utgå från mitt hem? Sinnesförvirrad? Ombytlig? Rörig? Eller kanske kreativ? Det är ju ganska mycket som kan komma igenom under den senare flaggan. 

Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte ens om man verkligen kan se vem en människa är genom att titta på vart dem bor. Möjligtvis kan man ana, för ett hem kan ju skvallra litegrann om den som bor där, men det är inte bara en gång som min egen analys varit helt fel i ett sådant läge. 

För ett hem, tänker jag, är bra mycket mer komplex än endast det man ser. I ett hem finnas längtan, minnen, känslor och funderingar. Här finnas drömmar, jag-har-inte-tid och en-gång-i-mitt-liv. Rester av den man varit, bitar av den man är och fragment av den man önskar bli.

Men visst önskar jag ibland att jag skulle vara sådär stilren, klassisk och tidlös. Med ett hem som talar om att här bor det minsann någon med god smak, någon som ligger tre steg före alla trender och minsann står över allt det ängsliga. Som har “fingertoppskänsla”.

Men det har jag inte. Och det får vara okej, det med.

0