Browsing Category

Jag skriver

Jag skriver Personligare

Om det exotiska i det alldeles vanliga.

Jag sitter i köket och skriver det här. Frukosten till barnen är framdukad men fortfarande orörd. Min kaffekopp är tom, min smörgås har jag ätit upp. De sitter i dörröppningen mellan hallen och vardagsrummet och tittar på Bollibompa på ipaden som Ebbe passade på att norpa medan jag nyvaket tog mig upp ur sängen. Jag har ju förstått att de kommer ha glädje av varandra, kunna bli kompisar men jag hade nog räknat med att det skulle ta ett par år till. Men igår lekte de på sitt rum nästa hela dagen. Eller ja, Ebbe-Lou hittar på och styr leken medan Signe är en slags oregerlig, vimsig typ som inte alltid är helt med på noterna. Men Ebbe har tålamod med henne ändå.

Förundrat tittar jag på dem, på hur de knyter an till varandra, leker och skapar en egen relation. Jag har aldrig haft det. Min storasyster, som gick bort när jag var femton, var åtta år äldre än mig. Förutsättningarna fanns inte riktigt där, fastän vi stod varandra nära så befann vi oss naturligtvis aldrig på ens en någorlunda samma nivå. Vi hade ingenting gemensamt och jag blev mer av ett ensambarn. När min lillasyster föddes var jag tolv. Så där blev det samma sak som förut.

Så jag fascineras av relationen mina barn bygger och blir så rörd att jag måste hålla tårarna tillbaka.

Och fastän det inte är någonting stort eller ovanligt så känner jag mig lite som en statist mitt i allt detta normala. Det kanske blir så när man kommer från en dysfunktionell familj, att man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till allt som är i sin ordning, till allt som inte hotas av en katastrof utan bara är som det ska vara.

Det är förmodligen också därför jag älskar allt det här, fastän jag kan känna mig utanför och främmande inför det – det helt vanliga familjelivet. Det måste inte glittra överallt, allting måste inte vara guld. Det räcker med en frukost med skogaholmslimpa och barn som kladdar med yoghurten. Med en man som slår på radion och frågar om jag vill ha en till kopp kaffe och vad jag vill göra idag.

11
Jag skriver

Dagbok.

Jag befinner mig i en sorts bubbla nu. Packar upp lådor och känner in varenda millimeter av allting. När jag flyttade från Falkenberg, min barndomsstad, sörjde jag i flera år. Jag förlikade mig aldrig med det steget och drömde alltid någonstans i periferin om att flytta tillbaka. För två år sedan började vi åka dit på semester och redan första gången slog en välbekant känsla ner i bröstet på mig – utanförskapet. Att inte bo i villa, utan i ett av betonghusen, att vara den med långa mörka lockar och svarta ögon bredvid ljushåriga, blåögda kompisar. Att aldrig riktigt passa in någonstans, att ha ett helt annat liv, en stökigare vardag och bakgrund än “alla andra” och att inte ha det lika ordnat.

I alla år gick jag med den känslan men det var först förrförra året som jag kunde sätta ord på den, som plötsligt gjorde mig så liten och osäker igen. Konstigt hur vissa världar fortfarande lever kvar inom en, hur enkelt det är att slungas tillbaka till någonting som egentligen inte existerar fastän det fortfarande ändå gör det i allra högsta grad. Nu när vi är här tänker jag på det igen, på känslan av utanförskap. Alingsås är trots allt väldigt likt Falkenberg – kommer jag känna mig utanför här? Eller är det slut med det nu? Och hur ska det bli med barnen? 

Jag har alltid sett mig själv som småstadsbo, men nu när allting ställts på sin spets – är jag verkligen det? Det krävs så lite att bo i en stor stad där man kan försvinna i mängden om man inte vill synas, i en mindre stad är det nästintill omöjligt. 

Göteborg har varit en plats jag längtat tillbaka till, ända sedan vi flyttade till Telefonplan för sex år sedan. Göteborg, Göteborg, Göteborg. Knappt något intresse för en människa i Stockholm, för jag skulle ändå snart åka hem igen, onödigt att bygga upp ett liv där för jag skulle ändå snart tillbaka till mitt liv igen. I Göteborg. Och sen fick jag det, njöt av det i två år och sen lämnade jag det igen. Är jag inte klok? Kommer jag alltid att vara så här? Jag hoppas nog innerst inne att barnens behov av trygghet och stabilitet ska hålla min rastlöshet och min rotlöshet under kontroll. Att jag ska lära mig att älska en plats och stanna kvar på den. Att jag ska sluta längta bort så fort jag kommer fram.

8
Jag skriver Throwback Thursday

fem små fragment

2016

– jag går gata upp och gata ner i stan. stannar för att köpa en extra stark latte och tänker att latte är ett himla töntigt ord. jag rullar vagnen fram och tillbaka medan jag väntar på kaffet och är helt säker på att man förstår varför jag vill ha den extra stark. håret är otvättat och jag orkar inte riktigt fästa blicken någonstans.

– en annan dag är jag mycket piggare och går ut med nyfönat hår och känner att livet är så underbart att jag skulle kunna skriva manus till en musikal om det. men så börjar det regna och jag har glömt regnskyddet till vagnen. och jag har inget paraply och Ebbe-Lou ingen mössa. dessutom har jag på mig ballerinaskor i tyg, med hål i. jag går tillbaka hem, byter skor och lirkar på regnskyddet. när jag kommer ut igen är det sol och jag måste gå in och byta om igen.

– vi har ingenting att göra lunch av, eller ja inget som går så snabbt som det behövs när jag och Ebbe-Lou är själva. så vi svänger in i mataffären. jag köper surdegsbröd och flera goda pålägg till. sen betalar jag och går därifrån. utan det jag betalat för.

– jag bestämmer mig för att köpa ett par nya ballerinaskor. det blir ett par svarta i storlek 38. utanför butiken drar jag bort prislappen och tar på mig dem. tänker att nu ska jag gå en riktigt lång promenad. lägger mina gamla i påsen, knyter ihop och slänger i närmsta papperskorg. går några steg till och upptäcker att de nya är för små. och att jag kastade de nya inläggen också.

– försöker vara optimistisk och tänker att skorna töjer sig. så jag går och köper en stor latte och precis när jag tar den i handen blir jag akut kissnödig. tänker att allting bara sitter i huvudet och börjar promenera. men så börjar det regna och jag har fortfarande inget paraply.

6
Jag skriver

Om stormen, vardagen och andrummet

Vi har haft storm i Göteborg idag, här utanför fönstret. Där påskliljorna brukar stå ligger nu något som ser ut som en nertrampad och sorglig hög. Regnet tog dem.

Signe sov sig igenom åskan, på mig och Ebbe bäddade jag ner i fåtöljen i den korta pausen jag gav mig själv att göra kaffe och hämta en bok innan jag intog position igen. Sedan första natten i livet utanför har hon somnat och sovit på mig. Jag har ingenting emot det, jag tycker till och med om det. Hennes varma huvud mot mitt nyckelben och den lilla kroppen som andas djupt mot min. Jag kan slå armarna om henne när jag vill, stryka henne över ryggen och pussa i lockarna. Lilla myset, kallar jag henne.

Jag har börjat läsa Stephen King och dricka hejdlöst med kaffe. Jag drömmer konstant om att göra mer men redan innan klockan slagit åtta börjar min kropp göra sig redo för att sova. I min telefon har jag långa listor med sånt jag vill göra och jag somnar med en längtan efter morgondagen för “då ska jag…“.

Men jag hinner sällan göra någonting av de där listorna alls, för vardagen tar mig, lite så som regnet tog det som var kvar av påskliljorna. För varje dag är det ungefär samma sak; jag går upp sist och får kaffet i sängen, jag plockar i lägenheten, klär på barnen, ordnar frukost, lämnar på förskola, agerar sovkudde, dricker kaffe, hämtar på förskola, sätter maskrosor i små koppar med vatten, tackar för teckningarna, pussar knän som gör ont, räddar blomjorden från att hamna i Signes mage och lagar middag.

Ibland tänker jag att det här livet kommer göra mig galen en dag, fastän jag ju vet att det inte är för alltid. Fastän jag vet att det jag gör är värdefullt i sig. Men det måste finnas mer mellan sovstunder och disk, mellan lämning, hämtning och är temperaturen rätt?

Och därför skriver jag uppsatser, därför finns jag på den här platsen, därför har jag blommor i hela lägenheten. Därför läser jag böcker. Därför, därför, därför. Därför att jag måste.

10
Jag skriver

världen är knasig och en del människor är obegripliga

Jag bläddrar i mina böcker och jag skriver om kampanjer men jag tänker inte alls på dem. Istället tänker jag på hur många rädslor en människa kan ha, hur mycket oro kan ett hjärta rymma, hur många tankar hinner man tänka under ett helt liv?

Kan man odla tulpaner i krukor och är inte korv med bröd en alldeles ypperlig middag, egentligen?

Jag tog barnen med mig till Trädgårdsföreningen, Signe gungade och Ebbe klättrade högst upp i klätterställningen. Jag sneglade på andra föräldrar och såg flera som hade med sig pastasallad i glasslådor och pepparkaksburkar. Vad smart. Vad mycket jag fortfarande har kvar att lära.

Tulpanerna svajade stolt i kylig vind och i Palmhuset trängdes vi alla med våra kameror. Hugo kom förbi och sa hej, när han gick tillbaka till jobbet slängde Ebbe sig förkrossat på marken i protest för att han inte fick springa efter. Jag glömmer ibland att han bara är fyra och hur mycket otyglade känslor en fyraåring består av. Han gör vad han kan för att få ett grepp om världen och förstå den men jag förstår att den ibland måste verka alldeles vansinnig.

Varför skulle han egentligen förstå att det finns tillfällen när hans pappa måste gå någonstans, utan honom? Vi är ju alltid tillsammans, i hans värld är det alltid vi, vi, vi. Det är så självklart. Ord som jobb och egentid måste te sig som oförståeligt nonsens i hans öron. Han förstår så mycket och så lite på en och samma gång. Varför sitter det vuxna med skor på spårvagnssätet när man ju inte får, undrar han med bekymrad min och jag vill bara ta honom i famnen och säga älskade, älskade barn, världen är knasig och en del människor är obegripliga. Men jag säger bara att jag förstår att han undrar, men att alla inte vet att man inte får. Och han accepterar min förklaring men tittar ändå oförstående dit igen.

Jag pratar med en kompis jag inte pratat med på sju år och jag faller dit och vill visa att jag inte “bara” är mamma, att jag är lika kul och skoj som förut. Jag ger fort upp. Jag är inte längre bara kul och skoj. Nu är jag mamma med.

7
Jag skriver

På jakt efter kompisar utan barn

En lördagskväll i soffan, mätta på pasta carbonara och kladdkaka, berättar min lillasyster att hon skaffat en ny app. Det är ingen dejtingapp, utan det är en app som bara är till för kvinnor som söker nya vänner. Jag laddar genast ner den, registrerar mig och skriver en presentation. Det är inte säkert att jag hinner med nya människor i mitt liv för tillfället, men man vet ju aldrig. Och dessutom tycker jag det här är intressant – en kompisapp. Vilket bra sätt att utveckla användningen av internet på.

Jag börjar gå igenom alla som dyker upp i listan och läser intresserat deras presentationer. Vad berättar människor om sig själva och vilka preferenser har dem när de söker kompisar? Fort blir jag medveten om vad många inte söker: kompisar med barn.

Det är inte helt obekant för mig, jag har hört det förut om hur impopulärt det är med kompisar som skaffar barn. En gång i ett socialt sammanhang, som faktiskt jag själv tagit initiativet till, var en av de första frågorna; har du barn? och så en suck av lättnad när alla svarade nej. Förutom jag då.

Under kvällen dök samtalsämnet upp igen där några i mitt sällskap relaterade till varandras historier om kompisar som skaffat barn och hur tråkigt det var. Eller jobbigt – jag minns inte exakt ordval. Det var en mycket märklig och ny situation att befinna sig i och jag ville så gärna berätta om hur lite jag själv förändrats sedan jag fått barn och försvara mig och alla andra. Men det gjorde jag inte, jag bara lyssnade.

Efteråt tänkte jag en del på det, på hur mycket den attityden drabbar just kvinnor. Vi kvinnor drar det kortaste strået (beroende på hur man nu vill se på det) när det kommer till att skaffa barn i form av svåra graviditeter, komplikationer vid förlossningar, föräldraledighet som drabbar karriär, inkomst, pension och i många fall en stark känsla av ett utanförskap. Nu ska den här gruppen kvinnor också petas öppet, degraderas till “mammor” som en sorts specifik art utan intelligens nog att kunna föra ett samtal om annat än barn och allt som hör till?

När jag bläddrar igenom rad efter rad i appen funderar jag på vad det här är för en ny sak egentligen. Att det ens finns som ett alternativ redan inprogrammerat att kunna klicka i; på jakt efter kompisar utan barn. Varför bygger man upp en gräns just där?

Vad ska det ens betyda att kunna välja bort människor med barn? Skulle vi lika lättvindigt accepterat det om det gällde ett annat val i livsstilen? Sökes: kompisar som inte har djur. Sökes: kompisar som inte bor i hyresrätt. Sökes: kompisar utan bröder, utan partner, utan internet.

Varför får vi lov att rata den gruppen – mammor- så öppet i en värld där det är fullständigt otänkbart att rata andra människor efter vissa typer av livsval?

Det är generaliserande, det är ohyfsat och faktiskt ganska taskigt.



10