Browsing Category

personligare.

personligare. vardag

fyrverkerier.

– jag har aldrig varit med om att tiden går så fort som nu. jag blinkar och plötsligt har sju, tio, fjorton dagar gått. det är en fin tid just nu.

– Ebbe-Lou pratar och pratar, min mage växer och jag har nu lite mer än hälften av graviditeten avklarad.

– min mamma lagar polsk mat åt mig och Hugos pappa kom med Charlie över en helg. han tvättade våra fönster och satt länge och lekte med Ebbe. jag pussade Charlie och viskade att visst blev det bra till slut.
det är så fint, allt det här – att ha familj.

– på Myrorna har jag fyndat klänningar till mig och små, små kläder åt den minsta som är beräknad att komma i april.

– Ebbe sjunger tipptapp akta dig och säger houlahouppa istället för Bolibompa. det är det gulligaste jag vet.

– förra veckan stod liljor på vårt köksbord och påminde om fyrverkerier.

– jag är tillfreds, med allt. för första gången på flera år.

6
personligare.

fyra.

36959775694_0468c11497_h

– när vi bodde i Stockholm var det alltid tyst.
det var liksom alltid bara jag.

sedan vi flyttade finns det inte längre någon plats för den,
tystnaden.

Hugo hinner numer alltid hem precis innan kvällen
och vid vårt köksbord har jag ofta en vän eller en lillasyster.

samt en bestämd Ebbe-Lou, som säger jag gillar inte denna
när jag slår på Nyhetsmorgon.

– häromdagen försökte jag se en dokumentär. den var en timme lång
men det tog mig två innan jag äntligen kom till slutet. därför att min lilla
inte kunde sluta babbla och jag var tvungen att pausa, lyssna, svara
och sen spola tillbaka stup i kvarten.

– i vårt hem är det alltid något som låter.
det är inte som i Södertälje där det som lät allra mest
var en båt eller två, som flöt förbi utanför vårt vardagsrum.
eller någons steg i gruset på innergården.

och när allt annat gör så mycket väsen
blir det svårt att höra sin egen röst.

jag hittar den inte längre,
den som bar tankarna.

det är alltid Barnkanalen som låter mer,
grannarna. eller musiken jag lyssnar på
när jag åker spårvagn.

det är när alla somnar
som jag hör

vad jag tänker
vad jag känner.

det är när alla somnar
som jag ser allt
jag inte hann
låta blicken vila på.

och sen somnar jag med.

– vi finns här.

vi dricker smoothies
vi sätter blommor i vatten
och vi äter tacos på fredagarna.

och det är bra så.

6
personligare.

några plus och några minus.

vi försökte två gånger innan det gick vägen. den första gången hade jag räknat fel på dagarna och missat kroppens alla signaler som inte nådde fram i all min längtan. fyra dagar senare än beräknat fick jag min mens, som jag väntat på lika ivrigt som ett plus. jag ville ha ett ja eller ett nej. jag avskyr ovisshet och ibland är ett nej som gör ont bättre än ett kanske.

den första gången gjorde jag så många tester att jag tappade räkningen. mina vänner skrattade åt min otålighet. det låter hysteriskt men det var det inte utan det fick mig att slippa stå kvar i tänk om. jag kopplade bort det mycket enklare. och ja, jag kan ju läsa och jag vet att kroppen måste ha hunnit producera en viss mängd hormon för att det ens ska finnas något att läsa av. men, ja. ibland jobbar hjärnan annorlunda. emot all logik och fakta. särskilt eftersom jag fick ett svagt svagt plus tidigt med Ebbe-Lou. ett spökplus, som det kan kallas. och som ingen annan kunde se förutom jag.

men den andra gången bestämde jag mig för att vänta. för första gången hade jag insett att det kanske inte kommer att gå så fort den här gången nu. kanske var det inte bara jag som räknat fel, kanske ville kroppen någonting annat.

jag köpte ägglossningsstickor som skvallrade för mig, för att jag ville veta mer om varför det inte fungerat igen om det var så att det inte skulle gå nu heller. men annars lät jag det hela vara. jag gick ut och åt middag, drack champagne och köpte inte ens något test förrän det började närma sig ett svar.

en lördagsmorgon fick jag äntligen veta – någon hade fått fäste i min kropp. jag gick in till sovrummet och vände mig mot Ebbe som otåligt hoppade upp och ner i sin säng i väntan på att bli upplyft. frågade vad han skulle tycka om att bli storebror och sneglade åt Hugo som yrvaket satte sig upp och log med kisande ögon.

sen kan man ju tro att resten av dagen fortsatte o samma romantiska anda men det gjorde den inte, för jag ville absolut fika på Brogyllen trots att det inte fanns någon plats där och trots att det regnade så ville jag sitta på uteserveringen. har jag sagt att när jag har bestämt mig för något så är det svårt att få mig att ändra mig? Hugo var skitsur. han gav dock med sig någonstans på vägen till Saluhallen, förmodligen när vi äntligen kom in under tak.

men riktigt bra blev det inte förrän vi var hemma igen och jag fjäskade med lite bakverk och kaffe innan middagen vi skulle gå på hos Malin och Jonathan. och sen blev plötsligt jag irriterad istället för att jag tyckte att han var överdrivet långsint.

och nej, jag kan inte låta bli att le lite för mig själv när jag skriver det här sista, för det är så typiskt ändå på något sätt. det hör liksom till livet och tvåsamheten, den delen också.

7
personligare.

hösten.

när jag tittar ut genom fönstret ligger frosten över gräset. den är över nu, sommaren. ljuset hos oss är inte gyllene utan det är vitt. ett tiotal förskolebarn som dirigeras av ett par vuxna på trottoaren är alla klädda i mössor och vantar, precis som Ebbe-Lou var när han och Hugo åkte till förskolan tidigare.

jag har gått igenom alla våra vinterkläder. åt den lilla behöver jag inte köpa någon vintermössa i år, han kan ha samma som förra året.

i söndags bakade jag scones till lunch och lät Hugo sova länge. Ebbe pratade om sina kompisar på förskolan och igår pärlade vi armband, jag och han.

jag gör mig en till kopp kaffe och börjar reda ut alla tovor som blivit bland det som fått samlats på hög. tar en paus och rycker loss gulnade blad från mina växter och plockar upp legoklossar inne hos Ebbe-Lou. hans rum börjar bli färdigt. det är fint och föll ganska väl ut med de bilder jag hade i huvudet.

ett par av mina klänningar har börjat sitta åt så mycket att de fått läggas åt sidan i väntan på det andra livet som ska börja. jag trodde jag skulle vara mycket mer avslappnad och obrydd vad gäller kroppen, den här gången. och det är jag ibland men ibland är jag det inte.

Göteborg beter sig så som Göteborg alltid gör när hösten kommer. allting är så välbekant och vissa platser vet jag redan hur de ser ut utan att ens behöva besöka dem. jag trängs med många andra på bussen, på spårvagnen. men de upphör att finnas till när jag åker över vattnet. jag älskar den lilla stunden, den är min och jag delar den inte med någon.

förutom häromdagen då min blick fastnade på någon som gick på bron, bussen saktade ner farten så jag hann se honom väl. han gick på ett alldeles särskilt sätt, liksom långsamt och med ansiktet mot solen. som om han njöt, lika mycket som jag, av just den här lilla delen av staden.

4
mamahood. personligare.

Ebbes lampa

37189188540_aace1affc3_h

mamma de kallt ute, brr” säger han och slår armarna runt sig. och jag tappar hakan, trots att han börjat göra så varje dag – berätta och visa mig nya saker jag inte visste att han kunde. han har börjat bygga sig en egen värld, en värld som är hans och som bara delas med av när han själv vill.

nästan allt jag säger, det härmar han. gärna svåra och oväntade ord och meningar tar han sig an. som handtvättat.

vetgirig kallar jag honom och provar hans nya färdigheter med böcker han tidigare ratat, likaså pussel och andra sätt att måla på. jag ber dem ta in trollhassel i blomsterhandeln. tillsammans sätter vi dem i en glasburk, han och jag, och hänger upp lampslingor och pynt. vi hjälps åt och sen tänder vi lampan och tittar på den. Ebbes lampa säger jag och han visar den stolt för Hugo när han kommer hem.

ibland hör jag honom leka för sig själv och när jag tittar in på hans rum ligger han på golvet och kör runt med bilarna på mattan. mamma sitt säger han när han ser mig och bjuder in.

då och då tänker jag på det, att jag inte hör till dem som äntligen blev med identitet när jag fick titeln som mamma. eller att det på något sätt var livets mening för mig – för så har det inte varit – jag är säker på att jag skulle vara lycklig även om jag inte hade barn.

däremot känner jag att bli mamma var som att bli mer, som att jag lyckats nå ytterligare en dimension, som hör till den jag är tänkt att vara.

6
mamahood 2.0 personligare.

om det som är.

 

jag fortsätter äventyret på min flotte. jag är mycket mer klar i huvudet nu och tillbringar den mesta tiden i vardagsrummet. illamåendet håller mig fortfarande alldeles still men det är överkomligt så länge jag kan läsa, tänka, drömma och skriva. Ebbe-Lou verkar tycka det är ett bra arrangemang – att jag inte kan röra mig någonstans och att han kan krypa ner under täcket hos mig hur ofta han vill.

i vanliga fall röjer jag runt här hemma och han brukar hänga på så gott han kan. att jag inte längre är i ständig rörelse tycks falla honom i smaken.

igår när han vaknade ville han inte gå till förskolan. stanna med mamma sa han och jag lät honom. kursböckerna förblev stängda och han fick gå runt i pyjamas nästan hela dagen. han kommer gå i taket tänkte jag när rastlösheten når honom. men jag hade fel. han var tillfreds. byggde koja under täcket, lekte med sina bilar och låg i min famn och tittade på barnkanalen.

det är annorlunda den här gången. mitt humör mörknar något av denna ständigt påtvingade stillhet, men jag vet att det går över. det kommer inte vara så här för alltid.

och så är det inget som blir riktigt lidande heller, inget som måste stanna upp – jag får ett fint stöd från universitetet och har fått lov att skriva allting ensam. jag behöver inte skriva en rad i grupp. vad gäller närvaro vid seminarier har mina två handledare gett mig samma svar; vi tar det sen, när det blir aktuellt, oroa dig inte. så jag har inte behövt ge upp någonting, bara hitta nya sätt, förklara och vara ärlig om hur hur landet ligger.

jag äter nästan bara färdigrätter och nutella-mackor. gör egen lemonad och är inte särskilt kreativ. jag låter kameran vila på skrivbordet för jag vet att i varje bild jag tar fastnar illamåendet, precis som när jag var gravid med Ebbe-Lou. än idag kan jag inte se på de bilderna utan att en våg av illamående faller över mig. så jag går bakåt, till tider då hjärtat var någorlunda helt och jag var fri att röra mig hur som helst. till bilder som lovar och påminner om att det som är kommer att bli någonting annat.

lite mer än nio veckor har vi passerat nu, jag och den allra minsta. och om inte många dagar alls får jag förhoppningsvis se ett litet hjärta ticka på en skärm.

6
personligare.

jag längtar.

jag längtar efter snön, efter frosten som förseglar allting likt ett tunt lager socker. efter en varm kopp som värmer frusna händer och varm choklad som rinner ner i magen. jag längtar efter isfrusna vattenpölar att ställa mig på och höra hur de krasar försiktigt under skorna. efter vantar, mössor och halsdukar.

jag längtar efter de hejdlöst tråkiga och lamslagna dagarna som kommer efter julafton, att promenera i solnedgången som kommer alldeles för tidigt och efter att få dra Ebbe i en pulka. jag längtar efter nybakta kanelbullar och att köpa julklappar. efter känslan av att snart är någonting slut men snart börjar någonting nytt.

jag längtar efter de första knuffarna inifrån magen och jag längtar efter att ta fram alla kläder i storlek 54. jag längtar efter Ebbes blossande kinder i vinterkylan och att stå med honom i famnen och se på snöflingorna som faller.

jag längtar efter att vakna till doften av nybryggt kaffe och långfrukost, efter att gå upp tidigt och steka pannkakor. efter knubbiga bebishänder och en liten nacke att hålla handen under som stöd. efter morgonsolens strålar som letar sig förbi minusgraderna, efter det första tunna lagret snö. efter tomtebloss och julgranar.

jag längtar efter slutet på januari, mitten på februari och början på april.

8
personligare.

ett sovrum, tre notiser.

– det regnar i Göteborg men vi gav oss envist ut ändå för att äta jordgubbar och wienerbröd på Brogyllen och köpa ost i saluhallen till kvällens middag hos ett par vänner.

– hemma serveras kaffet på en silverbricka medan Ebbe sover, vi äter alla frukost ihop på morgnarna, jag och Hugo gör saker på var sitt håll och jag tänker på att jag fick allt jag önskade mig den här sommaren. den här hösten längtar jag efter mer än någonsin.

– jag har uppdaterat sovrummet med en drömfångare jag köpt på Bali, vimplarna vi skulle haft på bröllopet, mina kimonos och den fina gamla lampan jag hittade i Stockholm. och jag har målat om hallen en gång till, nu är den grön.

 

2
mamahood. personligare. vardag

det blir bättre.

vi har inte gjort något särskilt den här sommaren, ändå har det varit en av de bästa jag haft. den var så lagom.

vi har åkt på utflykter, Hugo har visat mig Lidköping, jag har visat honom Falkenberg. vi har badat på äventyrsbad och i svärföräldrarnas trädgård, Ebbe har ätit vinbär och smultron han plockat själv och fått umgås med sin absoluta favoritperson – hans farfar.

för några år sedan skulle jag hellre dö än att ha en sommar likt den här. men allting förändrades när Ebbe föddes. han är det viktiga nu och jag uppskattar det stillsamma mycket mer. det betyder inte att vi inte gör sådant som jag tycker om, men jag har lärt mig att kompromissa och att vissa förväntningar inte går att möta.

jag har inte haft jättesvårt att anpassa mig till livet med barn och bär inte på någon särskilt mörk historia kring det. men vissa saker har naturligtvis varit svårare än andra. som vid ett tillfälle, minns jag, att jag trodde jag skulle bryta ihop av ångest eftersom det verkade som att hela mitt liv från och med nu skulle dikteras av någon annan in i varenda mikrodetalj. allting kändes ändlöst och jag hade så svårt att bara ta det till mig med ro.

det kändes som att vi ALLTID skulle behöva bråka om jacka, mössa, skor, kläder, lunch och ja, allt. att min ork och energi ALLTID skulle försvinna innan vi ens kommit utanför dörren. att vi ALLTID skulle behöva ställa in saker vi planerat för att något inte gått som planerat med typ sovtider och så vidare.

men det blev annorlunda. man lär sig att anpassa sig och samtidigt växer barn upp och livet däromkring blir lite enklare att ha och göra med. friheten kommer sakta men säkert tillbaka fastän det tar tid och kanske inte i precis samma form som tidigare. inget blir sig ju någonsin helt likt livet innan men att det blir bättre är den mest sanna frasen som jag hört under småbarnstiden.

 

5
personligare.

en sommarkväll med william morris och pinchos.

när vi var i Skövde lämnade vi Ebbe-Lou en kväll med sin absolut bästa kompis – faufaa, för att gå ut och äta. vi hade bokat ett bord på Pinchos men vi var lite tidiga och jag hann in i en butik precis innan stängning och hittade ett kuddfodral som fick det att vända sig i magen av glädje. är det inte märkligt? att en pryl, ett litet tygstycke kan ha den effekten på en?

om det inte vore så fasansfullt dyrt med William Morris-tapeter skulle jag tapetserat om hela lägenheten för länge sen. men det lönar sig inte i en hyresrätt och så tänker jag att det vore fruktansvärt att, vart man än bor – inte få måla om när andan faller på och vara tvungen att leva med en och samma tapet år ut och år in, bara för att den kostat så mycket.

i vilket fall hade vi en fin kväll, vi beställde in nästan för många rätter, som vi delade på och pustade mest ut efter all sol vi fått i oss under dagen. det var kanske inte den mest romantiska kvällen i livet men den var ändå en av de bästa vi haft tillsammans den här sommaren. det måste inte alltid vara stråkkvartett och passionerat hångel. jag tycker så mycket om att umgås med Hugo ändå och särskilt de dagar då jag är lite disträ och lite matt finns det inget bättre sällskap än han. min älskade klippa.

3