Browsing Category

personligare.

livet mamahood 2.0 personligare.

hej februari

40045728371_b1425fa1d7_h 39049265204_6b07483f7b_h 25886979088_54396e7959_h

jag känner det i hela mig nu, att våren är på väg, det är någonting diffust i luften, som har börjat skvallra.

min mamma kommer med tulpaner och jag har börjat baka bröd. den ena fiolen har blivit med nya blad och ljuset, det dröjer sig kvar.

Ebbe-Lou har bytt förskola och nu är det jag som hämtar honom. det höll inte med avståndet till majorna när jag blev gravid och inte heller när han slutade sova middag – istället somnade han på vägen hem.

men allting har gått väl. bra mycket bättre än väntat och på morgnarna står han i hallen,  stampar otåligt och frågar när vi ska gå. när vi kommer hem brer jag smörgåsar, vispar ihop en smoothie, skalar morötter och kokar ägg till mellanmål.

och när jag vaknade idag var det plötsligt den andra februari. jag missade den första.

som vanligt rusar dagarna framåt och nu är det åtta veckor kvar. och eftersom jag hade det som jag hade det när jag var gravid med Ebbe-Lou tar det emot att klaga på den här graviditeten.

men visst, visst är det tungt och tröttsamt. man är någon sorts hormonell röra under nästan ett års tid och kroppen blir bara mer och mer långsam. och hjärnan, den vill inte alls fokusera på någonting vettigt.

nej, jag kommer aldrig att höra till dem som prisar tiden då man väntar barn.

men den här gången är det lättare att ta sig igenom det hela eftersom att det här barnet, det är till för mig.

det är inte för att jag vill ge Ebbe ett syskon, inte för att jag vill stärka banden mellan mig och Hugo och det har ingenting att göra med någonting annat än att jag själv har önskat mig den här lilla människan.

syftet är själviskt. jag älskar att vara någons mamma, jag längtar efter bebisbubblan och att få göra hela resan en gång till.

med Ebbe-Lou visste jag inte vad som väntade och det var svårt att längta efter annat än att det bara skulle vara över. men jag blev så förälskad i honom när han kom att jag nästan genast bestämde mig för att jag ville göra det här igen.

rätt stor skillnad för en som var så säker på att den här livmodern inte skulle bära så mycket som en halv unge, att en sterilisering fanns med på framtidens to do-lista.

7
personligare.

en ranunkel och ett stycke bearbetning av egentligen ingenting.

en helomvändning i Sigges rörelsemönster tvingade mig till barnmorskan häromdagen. allting lät som det skulle och det fanns ingenting som skvallrade om någonting särskilt. ändå försvann inte känslan av tunga lager cement ovanpå bröstet. inte förrän långt efteråt förstod jag att jag börjat sörja förlusten av den lilla, i förväg.

så märkligt hur fort hjärtat och hjärnan sätter igång skyddsmekanismerna. hur dem genast börjar verka för att hantera det värsta tänkbara.

jag gick förbi både Blomrum och Engelska tapetmagasinet innan spårvagnen kom, för att fokusera på någonting annat. för att låta känslorna sjunka in så att jag sen kunde göra mig av med dem. för allting var ju bra, jag behövde inte låsa in mig i skyddsrummet riktigt än.

men jag fungerar som så, att jag måste vältra mig ordentligt i varenda känsla innan jag kan börja tänka logiskt och rationellt igen, om det är någonting som oroar mig. annars blir jag aldrig av med det.

färgen gick åt till ett nattduksbord åt Ebbe-Lou och ranunkeln hamnade på köksbordet – en vackrare vardag, hjälper alltid lite grann.

4
livet personligare.

om att bygga bo, om att känna sig lite låg och om att ha en av de bästa hos sig.

nu börjar det kännas ordentligt, jag kan inte riktigt vifta bort det längre – att jag är gravid. under nästan hela den här tiden har jag fortsatt att vara jag och graviditeten har mer varit en liten del av mig. med Ebbe-Lou definierade jag mig själv som gravid konstant. det var ju visserligen också väldigt annorlunda då.

den här gången har jag i regel mått väldigt bra. vissa dagar till och med svävat på moln. men nu har jag börjat må några snäpp sämre. inte alla dagar men fler nu än innan. kroppen har börjat säga stopp mer än vanligt – det trycker neråt, jag är tröttare och jag får väldigt fort ont i både ligament och bäcken när jag försöker mig på några större projekt. och kroppen känns plötsligt väldigt tung att bära på.

jag är på väg in i min bubbla igen och den klär mig aldrig helt. jag blir låg och nästan nedstämd där inne. förmodar att det är så här i slutet, att det är helt normalt att det börjar kännas mer.

men jag har flaggat för min barnmorska som genast ordnade någon för mig att prata med (jag älskar min MVC). och fastän att jag inte har något specifikt problem att lösa så var det skönt att få prata om det som liksom trycker för stunden. och skönt att ha någon som inte tycker synd om mig och förstååååår eftersom jag ju faktiskt är graaavid. ingen som gullar med mig utan bara är saklig och lätt att prata med.

tacksamheten för Ebbe är enorm mitt i den här smeten. denna fina lilla typ som säger här, jag kan inte läsa posten och ger mig reklambladet, som har börjat berätta sagor för mig på kvällarna och som håller mitt sinne igång. vilken ynnest att få ha just honom, av alla dem som kunde ha blivit.

och så håller även mitt enorma behov av att bygga bo igång mig med, för det har då sannerligen inte dragit sig tillbaka. jag gör lite grann varje dag. sätter upp lite här och lite där, men lämnar det största åt Hugo som snällt hjälper till utan en suck.

jag vill ha allting i ordning här innan den minsta kommer. inga överfyllda skåp, inget som ligger och skräpar, inget onödigt överflöd. allting ska ha sin plats. här ska vara lätt att leva. för jag vägrar ha det som när Ebbe-Lou kom – vi hade fortfarande ouppackade kartonger, lät renovera gästtoaletten precis innan vi åkte in till BB och sex veckor efteråt drog renoveringen av köket igång.

ja, vi var nog lite för optimistiska då. men inte nu.

4
personligare.

kusiner

vi brukade ringa till varandra i smyg och prata i timmar när det fortfarande var dyrt att ringa mellan olika städer, efter att hon flyttat till Göteborg och när jag fortfarande bodde i Falkenberg. trots att våra föräldrar skulle se det på telefonräkningen så småningom ändå.

vi har bilder på oss två tillsammans från förskolan där jag bär tomtedräkt och hon är lucia. och vi har alltid hållit ihop, bråkat och blivit sams. låtsats att taklampan varit en lian och åkt nerför trappan på en madrass.

hon var den häftiga. den som klippte håret kort, vågade röka cigaretter och alltid hade svar på tal. alla mina kompisar ville hänga med henne.

och jag, jag stod mest bredvid och tjurade avundsjukt, så som en lite mindre gör, bakom mina runda glasögon och med mina mörka lockar hängandes nerför axlarna. jag, som ofta och gärna ville vara lika cool som min kusin, men som ändå hellre satt med näsan i mina böcker.

hon bor i Stockholm nu men var i Göteborg över helgen. vi träffades och åt pannkakor, öppnade presenter från tomten och skrattade åt hur lik Ebbe-Lou är mig, med sin emellanåt så buttra uppsyn.

hela tiden tyckte jag mig skymta små glimtar av oss som små i de våra och jag slogs flera gånger av vilket overkligt scenario att få iaktta ändå.

5
personligare.

när ‘sen’ blir till ‘snart’.

lagom till årets sista dag drog vi ner på tempot. när det blivit fel med inköpslistan återstod en enda sak för mig – att beställa hem mat, istället för att be Hugo gå tillbaka till affären.

i håret hällde jag glitter och bordet dukade jag med spets. sen kom min familj och vi åt pizza och flyttade skåp. vid halv nio hade jag nästan somnat i soffan. kort därpå sa min mamma åt alla att det var dags att gå.

jag somnade innan tio och tänkte att nästa gång jag vaknar så är det i början av tjugohundraarton. men ett par minuter innan klockan slog sig förbi det sista av 2017 vaknade jag av dånande fyrverkerier som välkomnade det nya året, det nya hoppet och alla de nya drömmarna och målen. på mina väggar målades färger och ljus upp igenom dåligt fördragna persienner.

på andra sidan den lilla vägen utanför mitt vardagsrum firades det för fullt. det hölls fest och jag såg människor i fina klänningar och vita skjortor kramas och stå med sina telefoner, så som man själv brukar göra, och försöka ringa och svara på sms.

det var fint, att livet pågick som vanligt där utanför.

nu är 2018 här, året jag väntat på. och jag tycker det är lite skrämmande. för nu finns det inget mer nästa år att luta sig emot.

6
personligare.

om att knyta nya band.

vi har ingen uppesittarkväll för vi vet att morgondagen börjar tidigt. och vi har rätt, klockan noll fem står han vaken i sin säng och ropar pappa kom. Hugo skyndar sig sömnigt igenom vardagsrummet och in till den lilla som har börjat sova själv på sitt rum. vi skulle bara prova men han följde med på noterna utan så mycket som ett frågetecken på det. och dagen efter var han så stolt över att ha sovit ensam så vi har bara fortsatt.

i eftermiddag kommer min familj för att fira julafton med oss. min mamma har lagat mat på sitt håll och jag har bakat på mitt. det kommer bli ett himla ståhej, till Ebbes stora lycka.

och för att undvika julklappshysteri senare idag har vi redan gett honom våra julklappar. eller ja, tomten har varit här och lämnat dem när vi alla låg och sov. det låg två paket under skåpet, ett under bordet och så ett under sängen. det finns fortfarande några till som han inte har hittat. allra bäst tyckte han om flygplanet och raketen. han har hållit hårt i dem hela morgonen och nu ligger de jämte honom medan han sover middag.

kanske blir det den stunden jag kommer minnas allra mest från den här dagen, när vi  sitter på golvet i hans rum lite efter klockan fem och ser på hur spännande han tycker att det är att leta efter paket från tomten. när det fortfarande är alldeles mörkt ute och bara fönsterlampan är tänd. när Hugo sitter och gäspar medan jag hjälper till att knyta upp snören så min lilla älskade kan riva loss papperet med sina ivriga, och fortfarande lite knubbiga, barnhänder.

kanske, jag vet inte.

men ja, vi har julafton idag. julafton som alltid har varit ett komplext moment för mig. men som från och med nu är en dag till för någon annan och nästa år för ytterligare en till. för mina två minsta, men allra största, människor här i livet – Ebbe-Lou och Signe.

god jul.

5
personligare.

från en latte vid Hagakyrkan till en barnvagn vid Domkyrkan med 6 år dem emellan.

33244195030_66fadc9516_h 32813910933_913459fdfe_h 21970124129_35dabfad89_h 32813910363_f38d6e3cfb_h 33586817446_2109890976_h 33499130021_56f53e1e89_h 34387127224_20b529a302_h 32768756664_9c48b28a65_h 35662035980_5e88165657_h 36268295185_6cae646486_h 36570234265_21ef277e82_h 35020508684_38a0bdd032_h 35860333655_e4e6cf5d9e_h

vi har precis suttit med varsin varm choklad innan vi ger oss ut i vimlet. två husets tack, sa jag när jag beställde.

egentligen är det inget vimmel för den första butiken ligger vägg i vägg med platsen vi precis lämnat. jag går igenom alla hyllor jag ser, väljer böcker och spel efter ålder och framsida.

det är första gången som jag inte beställer hem julklappar på flera år. Hugo rullar runt på Ebbe-Lou, fram och tillbaka går de på Magasinsgatan medan jag går in och ut ur de olika butikerna och letar efter flygplan, pennor, raketer och böcker.

för alla vi passerar är vi inga särskilda alls, men för mig är dem en del av en tillvaro jag älskar trots att vintern är alldeles grå istället för vit. jag gläds åt att det här är min plats med. att jag inte ska behöva åka längre än ett par spårvagnshållplatser för att komma hem.

jag bär sällan svart numer och i mina öron hänger återigen stora bitar av mässing,
glitter och stenar.

själen fladdrar inte längre lika vilset innanför bröstet och jag har återfunnit mitt självförtroende, min självkänsla. allt det som får mig att stå stadigt med båda fötterna på jorden.

och jag känner tydligt hur det flätar sig in i allt jag gör – i mina samtal, i min hållning, i mina kläder, i min blick.

jag känner mig inte längre fångad, jag känner mig fri. fri att leva ut, fri att vara allt det som är jag, igen. det mörka hålet precis nedanför solar plexus är inte längre lika djupt. de stillsamma och tunga tankarna har blivit mer snabba och lätta. som fjärilar istället för svart rök.

sakta har jag börjat förstå lite mer om hur jag fungerar. om vilken extrem hemmakatt jag är. och att om jag vore ett djur som plötsligt behövde flytta skulle jag förmodligen vara ett sådant som dog av sorg. jag är en sådan som växer samman med min plats, att rycka upp mig har förödande konsekvenser för min själ. jag är ingen äventyrare, det blir aldrig ett liv i Paris för mig.

det är här jag hör hemma. i allt det som varit, i allt det som finns och i allt det som livet fortfarande har för mig att möta.

6
personligare.

några ord om tacos på fredagar, om en tid för mig och om en julgran.

– idag skickade jag Ebbe-Lou till förskolan i tomtedräkt. han ska gå sitt första luciatåg i eftermiddag och jag ska ha med saffranslängder att bjuda på. jag tycker om det, familjelivet. tacos på fredagar, lussetåg och allt det andra som hör till. nåja nästan – jag hatar att hänga på lekplatsen.

– under en tid kunde jag inte sluta tänka på hur jag skulle förverkliga mig själv, på om platsen för allt skulle finnas. men jag har förstått att det finns en tid och plats för allt och att min tid, ja den kommer med. men just nu vill jag bara vältra mig i småbarnsåren. för jag vill inte stå där en dag och ångra mig för allt jag själv valde att missa.

det betyder inte att jag inte vill leva mitt liv parallellt med det här. det gör jag också., annars skulle jag tyna bort. jag kan aldrig bara vara ett av någonting. det måste finnas mer. men jag gör det lite mindre och lite långsammare just nu. allt för att både ha och äta kakan.

det går inte att göra hundra procent överallt, helt enkelt.

om jag är tacksam för att jag kan välja själv i hur jag vill prioritera, åtminstone någorlunda? ja, väldigt.

– jag känner mig tung i bröstet idag utan att egentligen veta varför. förr kunde jag bläddra bland mina känslor och hitta rätt med en gång, det kan jag inte riktigt längre. nu för tiden är de svårare att komma åt, känslorna, som om huden vuxit över dem. och samtidigt som det är en lättnad att inte längre känna så starkt och tydligt för varenda partikel i min väg, så är det också ovant.

ibland till och med skrämmande.

– Hugo bar hem en enorm julgran häromdagen som vi alla tre klädde tillsammans. den slår nästan i taket. Ebbe rycker åt sig alla julkulor han tycker bäst om och gömmer dem på sitt rum. och jag tänker att det här är första gången på flera flera år som jag har en julgran i ett hem utan en flyttkartong i närheten.

7
guldkant personligare.

familjekonstellationer, vår första advent och två enkla recept på julgodis.

det här året har verkligen gått i familjens tecken för mig. jag och min lillasyster har alltid haft en ganska lätt relation men min mamma och jag, vi har fått jobba på vår och ännu är vi inte färdiga. vi omformar hela tiden och jag ställer högre krav än vad jag tidigare gjort och min mamma anstränger sig till sitt yttersta.

det är ingenting jag tar för givet.

det hände något när jag blev med barn, plötsligt behövde saker och ting i min tillvaro förändras. det fanns inte längre plats för någonting instabilt, opålitligt eller ångestladdat.

och jag gick ganska långt för att visa min beslutsamhet, långt nog för att ställa saker på sin spets, långt nog för att ta beslut som vi alla kommer ha ont av resten av livet. konsekvenser som var tvungna att bli och som var viktiga för att kunna lägga en ny grund. ibland måste man riva ner gamla konstellationer för att kunna bygga upp nya.

idag är jag oerhört tacksam över att ha den mamman som jag har, i mitt liv. kanske är Ebbe-Lou den allra gladaste – han dyrkar sin mormor. mormor är allt, för honom och det gör mig alldeles mjuk inombords.

jag började fundera på allt här ovan när jag försökte få ihop middagen med min lillasyster och lunchen med min mamma som jag haft i veckan, fastän att det bara är måndag?

men så kom jag på att det redan är torsdag, trots att det känns som om det var nyss vi firade första advent med risgrynsgröt och godis jag kokat ihop kvällen innan.  det var en fin dag, den första advent, men med en liten dos ångest i kanterna för mig. det har börjat bli lite så – ett par dagar är jag så uppåt att jag nästan är hög för att sen ha en dag som jag liksom kraschar lite på. hormoner, hormoner.

jag såg till att ta igen mig med en filt i soffan och med att titta på mina två som hade fullt upp med att klä sig i hatt, äta godis och “laga” väggen.

vilken oerhörd lycka ändå, att det var dessa två som blev mina.

recept på godiset? varsågoda;

wienernougat
250 g nougat
100 gram mörk choklad
200 gram mandelspån

rosta mandeln, smält nougaten, rör i chokladen och blanda ner mandeln.
rör runt och stjälp upp i pralinformar eller en form klädd med bakplåtspapper (så gjorde jag). låt stelna över natten, skär upp i lagom bitar och förvara i kylskåpet.

chokladbräck
100 gram mörk choklad
100 gram ljus choklad
200 gram grovhackade hasselnötter.

smällt chokladen, rör ner nötterna och häll ut det på bakplåtspapper. platta till röran lite.
strö flingsalt över, skär upp och så in i med det i kylskåpet när det svalnat.

4
mamahood 2.0 mamahood. personligare.

om november, om att vara klar efter två barn och om en efterlängtad framtid.

37727902814_9ebdc99ce4_h

om bara några dagar traskar vi in i december, med vinterkängor, halsdukar och overaller. jag kommer att sakna november, det är verkligen en av de vackraste månaderna på hela året – när allting sakta börjar frysa till is. inte ens mörkret gör mig särskilt mycket. åtminstone inte än.

det har hittills varit ett bra år, det började sådär men det blev bara bättre och bättre. jag känner mig inte längre så spänd och rastlös.

istället har jag hittat ett lugn som lyckats mota bort alla orosmoln.

jag tänker att det är för att jag är hemma igen, för att jag och min familj har hittat ett sätt som vi kan fungera på och för att jag har en relation som blivit ännu tryggare och bättre med tiden. det finns väldigt lite trams, väldigt få känslostormar och oerhört lite konflikter kvar i mitt liv.

och så var det ju det här med om vi skulle försöka skaffa ett till barn nu eller sendet var som att jag plötsligt kunde andas djupt igen när vi bestämde oss för att göra det nu. frågan låg annars hela tiden i luften. ena veckan var det ett tydligt nej och veckan därpå ett vagt kanske.

och hur satsar man egentligen helhjärtat på en sak när man vet att snart kanske måste man bryta upp för att satsa på någonting annat?

det var läskigt först men jag ångrar mig inte alls nu; vi gjorde rätt. och trots krassligheten som är svår att komma undan en väntande, så tar jag tillvara på den här tiden så gott det går. för jag tror, ärligt talat, inte att det blir några fler barn efter det här. det skulle vara skönt att släppa den här biten nu och istället umgås så som jag vill, med de barn jag har.

och så längtar jag efter att äntligen få ha min kropp för mig själv igen och bara fästa blicken mot en framtid utan avbrott.

en framtid jag ser fram emot, med bebisbubblan, med långa barnvagnspromenader i färgglada klänningar och med en till liten nacke att pussa på. framtiden med en till liten människa att älska mig själv till bitar för.

och jag längtar samtidigt efter dagen då Hugo tar över och jag kan skriva färdigt mitt examensarbete och efter att få formulera personliga brev som ska skickas iväg till olika platser jag vill arbeta på. intervjuer att bita ner naglarna inför och allt vad det innebär.

framåt, framåt, framåt.

9