Browsing Category

Personligare

Jag skriver Personligare

Om det exotiska i det alldeles vanliga.

Jag sitter i köket och skriver det här. Frukosten till barnen är framdukad men fortfarande orörd. Min kaffekopp är tom, min smörgås har jag ätit upp. De sitter i dörröppningen mellan hallen och vardagsrummet och tittar på Bollibompa på ipaden som Ebbe passade på att norpa medan jag nyvaket tog mig upp ur sängen. Jag har ju förstått att de kommer ha glädje av varandra, kunna bli kompisar men jag hade nog räknat med att det skulle ta ett par år till. Men igår lekte de på sitt rum nästa hela dagen. Eller ja, Ebbe-Lou hittar på och styr leken medan Signe är en slags oregerlig, vimsig typ som inte alltid är helt med på noterna. Men Ebbe har tålamod med henne ändå.

Förundrat tittar jag på dem, på hur de knyter an till varandra, leker och skapar en egen relation. Jag har aldrig haft det. Min storasyster, som gick bort när jag var femton, var åtta år äldre än mig. Förutsättningarna fanns inte riktigt där, fastän vi stod varandra nära så befann vi oss naturligtvis aldrig på ens en någorlunda samma nivå. Vi hade ingenting gemensamt och jag blev mer av ett ensambarn. När min lillasyster föddes var jag tolv. Så där blev det samma sak som förut.

Så jag fascineras av relationen mina barn bygger och blir så rörd att jag måste hålla tårarna tillbaka.

Och fastän det inte är någonting stort eller ovanligt så känner jag mig lite som en statist mitt i allt detta normala. Det kanske blir så när man kommer från en dysfunktionell familj, att man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till allt som är i sin ordning, till allt som inte hotas av en katastrof utan bara är som det ska vara.

Det är förmodligen också därför jag älskar allt det här, fastän jag kan känna mig utanför och främmande inför det – det helt vanliga familjelivet. Det måste inte glittra överallt, allting måste inte vara guld. Det räcker med en frukost med skogaholmslimpa och barn som kladdar med yoghurten. Med en man som slår på radion och frågar om jag vill ha en till kopp kaffe och vad jag vill göra idag.

11
Personligare

Om att inte känna sig värdig

När jag köpte den här lyxfrukosten igår hade jag bara ett enda mål med dagen – att ta det lugnt. Men veckan blev bra mycket mer intensiv än jag väntat mig och nu sitter jag här med en sorts baksmälla. Vår lägenhet ska vara med i ett tidningsreportage till hösten, nästa fredag flyttar vi och imorgon börjar jag på mitt nya jobb (!) som jag ska berätta mer om längre fram.

Det har varit så mycket som ska falla på plats och vissa saker har jag väntat på så länge och vissa har bara trillar ner i knät på mig, ungefär. Så idag har jag strosat runt i värmen med Signe i vagnen och varit lätt matt av allting som händer. Försöker sortera känslorna men de glider mest undan i sin röra och förblir ogreppbara och svårdefinierade. Att jag är glad, är inte svårt att greppa eller definiera. Men det är också just det, att med glädje kommer också rädsla – förtjänar jag verkligen det här, är jag verkligen så här bra, tänk om jag inte får behålla jobbet, tänk om tidningsreportaget inte blir av, tänk om det blir fel med Alingsås.  

Och när tankarna rusade runt i de banorna idag så slogs jag av ett enda stort V A R F Ö R. Varför är det så här egentligen? Varför kan man aldrig bara glädjas åt det som går bra istället för att fundera på om man verkligen är värd det? Varför är det inte bara ett enda “jamen självklart” över allt bra som händer och istället VARFÖR över allt dåligt? 

Är det min självkänsla, mitt självförtroende det är fel på? Min självtillit? Säkert. Men något mer som är säkert är att vi i så fall är oerhört många som står med de där känslorna i våra påsar och vänder och vrider på oss så fort någonting bra händer. Att tvivla på sitt eget värde tycks vara mer av en allmän regel, en allmän, kollektiv norm än någonting annat?

Jag har inte kommit fram till något svar på varför, inte ens någon särskild slutsats. Så jag antar att själva insikten får vara stor nog; varför skulle jag inte förtjäna det här, varför skulle det gå sämre för mig än för någon annan? Och varför ifrågasätter jag det ens?

5
Personligare

Om träden och om en morgon i egen takt

Det är nu magnolian blommar och körsbärsträden slår ut sina rosa paraplyer mot kall, blå vårhimmel. April, den vackraste och kanske lynnigaste månaden på hela året. Som jag njuter av alla humörsvängningar hon bjuder på. Brännande vårsol mot slutna ögonlock och isiga vindar som bryter sig igenom jackan. Det är barnens månad, min månad och om vi hade en trädgård skulle vi plantera ett körsbärsträd för Ebbe-Lou och ett magnoliaträd för Signe. Det var under sådana vi tog vår första promenad som nyblivna föräldrar, det var ett sådant jag såg blomma ut utanför sovrumsfönstret när Signe var alldeles ny i världen.

Jag gick inte upp med resten av de andra idag, jag satte mig på tvären när Hugo försökte få mig att gå upp före honom. Inte ens med honom tänkte jag följa. Han ställde en kopp kaffe på den röda pallen jag har som nattduksbord, men jag lät det kallna. Jag fortsatte envist tillbaka in i mina drömmar. Jag vaknade till slut av skrammel i köket medan solen tog sig in genom de slarvigt nerdragna persiennerna och levde ut på väggarna.  Jag strök Hugo över armen och gjorde nytt kaffe, tog syltburken från Ebbe och lyfte upp Signe som lärt sig att om hon höjer armarna mot oss så plockar vi upp. 

Idag skriver jag på en essä – jag kunde inte göra ingenting. Det gick inte alls. Så jag mailade min handledare och bad om ett nytt inlämningsdatum. Kaffet är starkt och köket är stökigt, vi har ketchupfläckar på bordet och blommor som börjat tröttna i sina vaser. Och jag bläddrar bland kommunikationsteorier och lever lite grann, igen.

5
Personligare

Tankar om instagram

Jag har ju tidigare lyft tankar om Instagram här och insåg häromdagen att om det är något fenomen jag funderar på mest så är det faktiskt just Instagram. Och eftersom det just nu är uppe på tapeten lite överallt så tar jag mig också friheten att ventilera.

När de ändrade flödet och inte längre gick efter en kronologisk ordning utan istället valde att personifiera det utefter algoritmerna, förändrades allting. Som om man inte redan tänkte nog på det här med ett “snyggt” flöde så skulle man nu också börja jaga engagemang. Och inte nog med det – nu finns en funktion där man kan dölja både inlägg och händelser från en viss person. Förr var man tvungen att avfölja.

Så från att ha varit en kul och relativt enkel värld har det nu blivit en plats med snåriga stigar där man måste vara mycket mer…målmedveten? Strategisk? Och den här dölj-funktionen känns inte alls bra, utan bara trist. Jag blir hellre avföljd än “dold”.

När jag började med Instagram var bildspråket i princip prestigelöst. Man ville visa upp vad man gjort under dagen i ett sorts miniformat eller hitta inspiration hos andra. Det fanns en chans att skapa genuina relationer eftersom de man ville följa syntes i flödet när de lagt upp någonting nytt. Nuförtiden ser jag nästan samma personer eftersom jag inte har tid att gå in och gilla alla för att försäkra mig om att de dyker upp. Jag följer dem ju redan av en anledning.

Det har blivit för krävande.

Sen finns det en annan sak jag tänkt på. Nämligen det personliga varumärket som byggs upp som ett sorts magasin – vi ratar per automatik reklam varje dag så allt som känns som reklam, vare sig det är för en person eller ett företag, det väljer man bort. Eller jag gör det i alla fall. Vilket betyder att jag i regel bara scrollar förbi de flesta, utan att titta på dem för att jag vet att “det här är ytterligare en byggsten i profileringen”. Det i sin tur, tänker jag, leder till att man misstror personen bakom kontot. Eller att man inte känner att det är “genuint” och då ratar man, precis som med andra medier.

Men å andra sidan – i en digital värld med ett polerat yttre; vem vill komma in på balen i de trasiga mjukisarna? Man vill ju bli sedd, kanske till och med lite beundrad. Eller åtminstone inte känna sig sämre än alla andra.

Och ja, såklart står jag i samma träsk, jag med. Personligen tror jag inte att jag kommer gå tillbaka till slumpmässigt utvalda bilder i dålig kvalité. Det går liksom inte. Men samtidigt minskar också mitt användande av Instagram bara mer och mer. Särskilt efter att jag stängde ner det ett litet tag på grund av för mycket slöscrollande. Nu är det nere på max 30 minuter om dagen, eftersom jag satt en påminnelse, som jag inte alltid når.

Jag undrar hur länge just Instagram kommer att fortsätta vara så aktuellt som det är och om det inte är dags för en ny konkurrent att komma in på arenan snart. För så brukar det ju vara – det brukar i regel komma en reaktion på allt. Eller så sker den reaktionen i själva appen.

Vad gäller influencer-samarbeten och reklam läser jag titt som tätt om att det är bättre med färre genuina och engagerade följare än många ointresserade. Siffran på “följ” ska med andra ord inte längre vara för hög. Utan tvärtom, och det är också en intressant utveckling.

13
Personligare

balans

jag har famlat runt i ett nytt liv det senaste året och kanske är det nu allting kommer – den tråkiga delen av festen, när allting ska betalas. då alla händelser ska redovisas och då hela känsloarkivet ska inventeras. det är inte jag som väljer, det är något annat. det är någonting där inne som träder fram. som tänder lampan, gnuggar händerna och säger att nu är det dags.

jag har haft ganska roligt sedan jag stod med det horisontella berget till mage och därefter hela vägen fram till förlossningen. sen kraschade jag, i smyg flera gånger om dagen, i panikångest och andas i fyrkant. och varje gång reste jag mig, gick ut ur badrummet och fortsatte därefter livet med min lilla familj. för jag skulle bannemej leva livet, ta vara på allt det fina.

och med tiden bleknade det mörka och kvar fanns bara allt det roliga – sommaren, den ljuvliga bebisen, Ebbe-Lou, Hugo och alla bästa kompisar. vilken fest livet har varit, ändå. hela tiden och nästan varje dag. en kärleksfest med de allra bästa gästerna. jag är lyckligt lottad, det är jag.

men ärligt talat, så känner jag mig förvirrad och ganska dålig. jag känner mig otillräcklig och, det är knappt så jag vågar yttra det högt, men faktiskt också ganska…misslyckad. 

jag förstår inte riktigt varför jag har tvingat mig själv att prestera nu, varför jag plötsligt bestämt mig för att MIN TID ÄR NU när jag precis blivit mamma en gång till och den här gången råkat på två nya titlar – Signes mamma och mamma till två. för jag vet ju, att det där också kräver sin tid och sitt tålamod. inte tentastress och nya idéer att förverkliga på internet. och kanske borde jag också vara mer rädd om mig själv och vem jag väljer att dela min energi och bygga nya projekt med.

på många sätt känns det så märkligt att självkännedomen kan vara så svag ibland. jag har levt med mig själv i trettioett och ett halvt år. ändå fortsätter jag springa in i väggar. spring inte in i väggen nu, säger jag till mig själv, samtidigt som jag nickar, ler och säger nejnej, aj aj kapten! och rusar. tillbaka in i väggen.

slutar man någonsin göra så mot sig själv? 


6
Personligare

En lång text om det tekniska, en dålig vecka och om hur jag vill kombinera två olika sidor.

Det är nästan så man kan bli galen på att försöka byta mellan olika bloggvärdar. Jag började hela karusellen med att byta från WordPress till Squarespace men fick hemlängtan när jag inte kunde röra runt i HTML-koderna utan att behöva betala för en ännu dyrare variant – meningslöst för mig som inte säljer produkter utan bara vill skriva blogg. Sen var det väl en och en annan funktion som jag aldrig riktigt kom överens med och till slut köpte jag helt enkelt ett nytt medlemsskap hos WordPress genom Loopia.

Men nu har det varit ett pardon my french men jävla gissel för att få det att fungera och jag börjar inse att jag borde lagt pengarna direkt hos WordPress istället för hos Loopia.

Nåååväl.

Vad jag vill säga är att om någon undrar varför man kommer in på sandra.vardagskonst.se så är det för att jag väntar på ett certifikat för vardagskonst.se (eller hur sjutton det nu var) för just nu rankas den tydligen som osäker eftersom den går på http istället för https. Men den här adressen går bra? Jag fattar ingenting. 

Skitsamma.

Det har inte varit min vecka alls. Den började med att jag åkte upp till Skövde för att låta min hund Charlie somna in och i samma veva gick Otrendig upp i rök. På toppen av allt är nu båda barnen sjuka och jag har fått mens. Hurra. Not.

Charlie orkar jag inte gå in närmare på just nu, men vad gäller otrendig så känns det så tråkigt att vi inte fick ihop det. Jag har lite för lätt att gå från tanke till handling, vilket är en styrka i vissa fall men inte alltid. Som att starta upp en sajt ihop med någon som liksom jag vadar runt i vardagspölen med två barn och andra större saker vid sidan om (flytt för Karin, skola för mig) som rör till det hela ännu mer. 

Visst hade jag kunnat driva otrendig själv men då hade jag behövt släppa någonting annat. Istället får den sajten gå i vila tills det passar bättre och jag fortsätter med den sortens inlägg härifrån istället. Kanske hade jag kunnat göra så från början men jag har lite svårt för att plötsligt plocka in nytt i något som redan finns. Eftersom det här är en känsloskriven blogg har det känts…fel att plötsligt kasta in något som inte är så djupgående. Jag har visserligen börjat med det under en tid men har nog fortfarande inte vant mig.

Sen har jag väl ärligt talat inte helt och hållet hittat min grej ännu. När hela internet pratat om att nischa sig har jag stått handfallen och utan en aning om hur det skulle gå till. Förmodligen för att jag som sagt, inte hittat min grej. Förrän nu, lite grann. Jag vill ju ha vardagskonst som vardagskonst är men med mer inriktning på relativt personlig och tänkvärd inredning.

Anledningen till det är ju för att jag känner så starkt för just den typen av vinkel i det ämnet. Jag vill bjuda på tänkvärda perspektiv, personliga relationer, problematiserande av trender men samtidigt också på alla trender som jag faktiskt älskar, på färgglada vackra hem, på hur jag tänker och på vad som drar igång min lust till att göra om eller göra mer. Plus allt där emellan. Och det måste ju gå tänker jag, jag måste kunna bryta mot mina egna, påhittade regler. Man måste kunna blanda. Ja, men det kan man. Nu gör jag det. Och nu vet vi det allihop.

Skål!

bildkälla 

1
Personligare

om ett rosa bord, om att vara spretig och om det som är just nu.

Jag trodde jag skulle vara bättre rustad, mindre åtkomlig för identitetskrisen som skulle uppenbara sig efter att ha blivit mamma en gång till. Men nej, den kom åt mig ändå. Eller kris och kris, det låter så allvarligt, kanske är det identitetsförvirring jag menar egentligen. Fast det låter väl också sådär.

Nåväl, hur det än låter så har någonting hänt. Jag står och stampar och försöker vänja mig vid allt detta nya. Trots att sju månader gått så har jag fortfarande inte lyckats få ihop det gamla jaget med det nya. De rör sig envist mot varandra som olja och vatten.

För det mesta är jag ganska trött. Blek. Jag sover dåligt och när jag är vaken är det som om jag arbetade med tre hjärnor istället för en – den som hanterar allt som rör barnen, den andra som hanterar viljan och fokuset framåt och som aldrig säger nej till någonting längre och så den tredje som är min alldeles egna som hela tiden säger åt mig att sakta ner, som vill ligga på soffan och läsa en tidning. Det är svårt att kombinera dem alla tre.

Sist jag var föräldraledig gjorde jag också en del men jag hade inte så många bollar i luften som nu och det är väl inte alltid optimalt men hur gör man om man inte vill missa livet? Hur gör alla de andra som lyckas äta och ha kakan kvar?

Äsch det ordnar sig säkert, i ett annat liv.

Det är mycket utflykter nu för tiden, både små och stora. Till både nya och gamla secondhandbutiker, nygamla stråk att spatsera på och nya platser att köpa kaffet på. Jag har dessutom målat matbordet, i rosa, för häromkvällen fick jag hjärnsläpp och bestämde mig för att allt var fult och att jag skulle vilja bo mer “Köpenhamnskt”. Hugo fattade ingenting men lät mig hållas, Ebba satt snällt med Signe i knät så jag kunde leva ut med penseln och sen satt jag i soffan och stirrade på mitt bord resten av kvällen och försökte förstå vad som hänt. Jag menar, jag gillar ju färg, men rosa var kanske att ta i. Eller? Jag vet inte ännu.

På tal om utflykter så gjorde vi Hisingen idag och jag hittade vaser och ett smyckeskrin i sten med lite trasiga kanter. Jag älskar det och ska fylla det med mitt allra vackraste krimskrams.

Ebbes Hörna på Vårväderstorget var första stoppet och nästa var Kyrkbyns secondhand. Sen var det fika på Baka som levererat sitt bröd till Johan och Nyström fram till nu (nu byter dem till Gateau) och sen vidare in till Sandra för att hämta upp blommor.

Jag fick höra av två oberoende källor att Steinbrenner och Nyberg har magiska chokladbollar så vi köpte med oss en liten kvartett därifrån på vägen hem till kaffet.

Och ja, jag vet, jag skriver mest som en kratta nu för tiden. Spretigt och dethärharjaggjort-igt. Här finns inget poetiskt alls, inte ens i längst in i hörnen. Men ha lite tålamod ändå, för kanske kommer det tillbaka. Eller så gör det kanske inte det. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag tycker om att komma hit till den här platsen och få vara lite spretig och sånhär-ig. Och att det måste, måste få finnas plats för det med.

0
Personligare

uppsats, grinig bebis och arbetsprover.

– jag sitter uppe tidigt igen, vilket betyder att jag skriver en uppsats. den ska in imorgon och jag känner mig oförberedd och disträ. det blir den tredje uppsatsen jag skriver nu i höst men jag har ännu inte tröttnat. önskar bara att jag kunde hitta koncentrationen.
– Signe har inte alls varit sig själv de senaste dagarna. det har varit gnälligt, gapigt och tjatigt. lägger jag henne ifrån mig skrynklar hon omedelbart ihop ansiktet och drar igång missnöjesvalsen. jag läser om sexmånadersfasen, någonting om bebisar och separation, så jag håller henne så nära jag kan och anstränger mig till mitt allra yttersta, för jag tror fortfarande på att mycket trygghet bygger starka och självständiga barn. barn som får sina behov tillgodosedda blir enklare att leva med. men jag har ju bara haft en att pröva min teori på och det kan ju bara ha varit tur.

– i slutet på nästa helg åker jag till Malmö, då ska jag bo på hotell och packar med kläder som är opraktiska, mascara och hårspray. jag ska sova ensam och äta frukost länge. åka till Köpenhamn och leva livet utan barn i ett par timmar. jag ser fram emot det, jag behöver det.

– just nu bollar jag flera projekt samtidigt – jag ska starta upp och sköta sociala medier åt någon annan, skapa bilder och innehåll till ett företag och samtidigt jobbar jag och Ebba med att skapa miljöer och historier att fota. arbetsprover, skulle man kunna säga att det är. arbetsprover som ska raka vägen ner i en portfolio.

nej, nu måste jag verkligen skriva på den där satans tentan, hej.

 

bildkällor: pinterest

0
Personligare

mitt liv? mitt liv.

– jag lägger henne bredvid mig och slår på Kent, Frida Hyvönen. allt som är vackert lyssnar vi på, allt med fina ord och mjuka toner. till slut somnar hon medan jag stryker henne försiktigt med fingret över pannan, följer ögonbrynen ner mot örat. min lilla, lilla Signe. som jag älskar dig, min skatt.

– en kväll vill Ebbe sova med oss. Hugo bäddar åt sig själv på soffan och båda barnen somnar nästan omedelbart. och jag, jag ligger vaken och tittar på mina två i ljuset av gatuskenet utifrån. det här är vad som blev, tänker jag, det här är mitt liv och dessa är mina barn. det känns så overkligt, ibland har jag lite svårt att knyta an till allt det här. att förstå att allt det här är mitt. att livet jag lever tillhör mig och att jag inte alls är någon som bara står och tittar in.

– min lillasyster kommer förbi allt oftare. hon är nitton år gammal, jag är trettioett och vi är så olika. men vi trivs ändå ihop. hon pusslar med Ebbe-Lou, håller Signe utan att blinka och frågar mig om råd. det är fint, tycker jag. att få ha en riktig syskonrelation, att få en andra chans efter att min storasyster gick bort och allt gick i stöpet.

– nästan allt jag kan, det samlar jag på. som några kvistar från murgrönan vi hade på vårt bröllop. jag ger den en ny vas men glömmer bort vattnet så den torkar ut förutom en liten kvist. den får nytt liv i en annan vas men jag kan inte låta bli att undra om jag kanske bara borde bli bättre på att släppa taget. men om jag inte sparar sånt som jag kan se, som jag kan ta på, hur ska jag då komma ihåg allting? minnet sållar ju på egen hand och ibland måste jag liksom överlista det.

– jag hittar en liten nyckelpiga på fönsterbrädan. men den är inte röd, den är orange. kanske lite gul. som om också den tar sats för någonting nytt. eller åtminstone provar.

0
Personligare

måndag. fast torsdag.

det känns som måndag, fastän det är torsdag och nu när jag tänker på det känns de flesta dagarna som måndagar nu för tiden. jag har inget problem med måndagar så det gör mig väl ingenting egentligen.

jag blev godkänd på den första tentan jag skickade in, den jag skrev in fotnoterna på medan Signe satt i mitt knä och kastade sig mot datorn samtidigt som Ebbe kröp runt på golvet och skrek “bajskorv” för att jag inte hade tid att pussla. och igår skickade jag in en till men jag blandade ihop dagarna och hade lite för mycket runtomkring så jag hann inte färdigt, så jag skickade in en pinsamt oklar essä. en essä som jag vet inte kommer bli godkänd eftersom den saknar för många delar, men jag tänker att det är bättre att få komplettera än att börja från början. alla steg framåt är fortfarande framåt, fastän de är små.

det är inte så slitigt som det kanske låter, att studera med två småttingar. det var värre med en för då var jag så slagen av enbarns-chocken att mina försök till att göra annat än att acklimatisera mig till det nya livet var som att springa rakt in i en vägg gång på gång. den här gången är det annorlunda – det här är mitt liv och jag har förstått vad som krävs av mig och vilka förutsättningar jag har.

idag har jag en dag av ingenting. jag dricker kaffe och tittar på Nyhetsmorgon och beter mig som en vanlig föräldraledig med Signe bredvid. hon inspekterar sin napp och sparkar lite på mig med sina sprattliga små ben. vi sjunger Imse vimse spindel och gosar. bra så.


bildkällor finns här

0