Browsing Category

Personligare

Personligare

balans

jag har famlat runt i ett nytt liv det senaste året och kanske är det nu allting kommer – den tråkiga delen av festen, när allting ska betalas. då alla händelser ska redovisas och då hela känsloarkivet ska inventeras. det är inte jag som väljer, det är något annat. det är någonting där inne som träder fram. som tänder lampan, gnuggar händerna och säger att nu är det dags.

jag har haft ganska roligt sedan jag stod med det horisontella berget till mage och därefter hela vägen fram till förlossningen. sen kraschade jag, i smyg flera gånger om dagen, i panikångest och andas i fyrkant. och varje gång reste jag mig, gick ut ur badrummet och fortsatte därefter livet med min lilla familj. för jag skulle bannemej leva livet, ta vara på allt det fina.

och med tiden bleknade det mörka och kvar fanns bara allt det roliga – sommaren, den ljuvliga bebisen, Ebbe-Lou, Hugo och alla bästa kompisar. vilken fest livet har varit, ändå. hela tiden och nästan varje dag. en kärleksfest med de allra bästa gästerna. jag är lyckligt lottad, det är jag.

men ärligt talat, så känner jag mig förvirrad och ganska dålig. jag känner mig otillräcklig och, det är knappt så jag vågar yttra det högt, men faktiskt också ganska…misslyckad. 

jag förstår inte riktigt varför jag har tvingat mig själv att prestera nu, varför jag plötsligt bestämt mig för att MIN TID ÄR NU när jag precis blivit mamma en gång till och den här gången råkat på två nya titlar – Signes mamma och mamma till två. för jag vet ju, att det där också kräver sin tid och sitt tålamod. inte tentastress och nya idéer att förverkliga på internet. och kanske borde jag också vara mer rädd om mig själv och vem jag väljer att dela min energi och bygga nya projekt med.

på många sätt känns det så märkligt att självkännedomen kan vara så svag ibland. jag har levt med mig själv i trettioett och ett halvt år. ändå fortsätter jag springa in i väggar. spring inte in i väggen nu, säger jag till mig själv, samtidigt som jag nickar, ler och säger nejnej, aj aj kapten! och rusar. tillbaka in i väggen.

slutar man någonsin göra så mot sig själv? 


0
Personligare

En lång text om det tekniska, en dålig vecka och om hur jag vill kombinera två olika sidor.

Det är nästan så man kan bli galen på att försöka byta mellan olika bloggvärdar. Jag började hela karusellen med att byta från WordPress till Squarespace men fick hemlängtan när jag inte kunde röra runt i HTML-koderna utan att behöva betala för en ännu dyrare variant – meningslöst för mig som inte säljer produkter utan bara vill skriva blogg. Sen var det väl en och en annan funktion som jag aldrig riktigt kom överens med och till slut köpte jag helt enkelt ett nytt medlemsskap hos WordPress genom Loopia.

Men nu har det varit ett pardon my french men jävla gissel för att få det att fungera och jag börjar inse att jag borde lagt pengarna direkt hos WordPress istället för hos Loopia.

Nåååväl.

Vad jag vill säga är att om någon undrar varför man kommer in på sandra.vardagskonst.se så är det för att jag väntar på ett certifikat för vardagskonst.se (eller hur sjutton det nu var) för just nu rankas den tydligen som osäker eftersom den går på http istället för https. Men den här adressen går bra? Jag fattar ingenting. 

Skitsamma.

Det har inte varit min vecka alls. Den började med att jag åkte upp till Skövde för att låta min hund Charlie somna in och i samma veva gick Otrendig upp i rök. På toppen av allt är nu båda barnen sjuka och jag har fått mens. Hurra. Not.

Charlie orkar jag inte gå in närmare på just nu, men vad gäller otrendig så känns det så tråkigt att vi inte fick ihop det. Jag har lite för lätt att gå från tanke till handling, vilket är en styrka i vissa fall men inte alltid. Som att starta upp en sajt ihop med någon som liksom jag vadar runt i vardagspölen med två barn och andra större saker vid sidan om (flytt för Karin, skola för mig) som rör till det hela ännu mer. 

Visst hade jag kunnat driva otrendig själv men då hade jag behövt släppa någonting annat. Istället får den sajten gå i vila tills det passar bättre och jag fortsätter med den sortens inlägg härifrån istället. Kanske hade jag kunnat göra så från början men jag har lite svårt för att plötsligt plocka in nytt i något som redan finns. Eftersom det här är en känsloskriven blogg har det känts…fel att plötsligt kasta in något som inte är så djupgående. Jag har visserligen börjat med det under en tid men har nog fortfarande inte vant mig.

Sen har jag väl ärligt talat inte helt och hållet hittat min grej ännu. När hela internet pratat om att nischa sig har jag stått handfallen och utan en aning om hur det skulle gå till. Förmodligen för att jag som sagt, inte hittat min grej. Förrän nu, lite grann. Jag vill ju ha vardagskonst som vardagskonst är men med mer inriktning på relativt personlig och tänkvärd inredning.

Anledningen till det är ju för att jag känner så starkt för just den typen av vinkel i det ämnet. Jag vill bjuda på tänkvärda perspektiv, personliga relationer, problematiserande av trender men samtidigt också på alla trender som jag faktiskt älskar, på färgglada vackra hem, på hur jag tänker och på vad som drar igång min lust till att göra om eller göra mer. Plus allt där emellan. Och det måste ju gå tänker jag, jag måste kunna bryta mot mina egna, påhittade regler. Man måste kunna blanda. Ja, men det kan man. Nu gör jag det. Och nu vet vi det allihop.

Skål!

bildkälla 

0
Personligare

om ett rosa bord, om att vara spretig och om det som är just nu.

Jag trodde jag skulle vara bättre rustad, mindre åtkomlig för identitetskrisen som skulle uppenbara sig efter att ha blivit mamma en gång till. Men nej, den kom åt mig ändå. Eller kris och kris, det låter så allvarligt, kanske är det identitetsförvirring jag menar egentligen. Fast det låter väl också sådär.

Nåväl, hur det än låter så har någonting hänt. Jag står och stampar och försöker vänja mig vid allt detta nya. Trots att sju månader gått så har jag fortfarande inte lyckats få ihop det gamla jaget med det nya. De rör sig envist mot varandra som olja och vatten.

För det mesta är jag ganska trött. Blek. Jag sover dåligt och när jag är vaken är det som om jag arbetade med tre hjärnor istället för en – den som hanterar allt som rör barnen, den andra som hanterar viljan och fokuset framåt och som aldrig säger nej till någonting längre och så den tredje som är min alldeles egna som hela tiden säger åt mig att sakta ner, som vill ligga på soffan och läsa en tidning. Det är svårt att kombinera dem alla tre.

Sist jag var föräldraledig gjorde jag också en del men jag hade inte så många bollar i luften som nu och det är väl inte alltid optimalt men hur gör man om man inte vill missa livet? Hur gör alla de andra som lyckas äta och ha kakan kvar?

Äsch det ordnar sig säkert, i ett annat liv.

Det är mycket utflykter nu för tiden, både små och stora. Till både nya och gamla secondhandbutiker, nygamla stråk att spatsera på och nya platser att köpa kaffet på. Jag har dessutom målat matbordet, i rosa, för häromkvällen fick jag hjärnsläpp och bestämde mig för att allt var fult och att jag skulle vilja bo mer “Köpenhamnskt”. Hugo fattade ingenting men lät mig hållas, Ebba satt snällt med Signe i knät så jag kunde leva ut med penseln och sen satt jag i soffan och stirrade på mitt bord resten av kvällen och försökte förstå vad som hänt. Jag menar, jag gillar ju färg, men rosa var kanske att ta i. Eller? Jag vet inte ännu.

På tal om utflykter så gjorde vi Hisingen idag och jag hittade vaser och ett smyckeskrin i sten med lite trasiga kanter. Jag älskar det och ska fylla det med mitt allra vackraste krimskrams.

Ebbes Hörna på Vårväderstorget var första stoppet och nästa var Kyrkbyns secondhand. Sen var det fika på Baka som levererat sitt bröd till Johan och Nyström fram till nu (nu byter dem till Gateau) och sen vidare in till Sandra för att hämta upp blommor.

Jag fick höra av två oberoende källor att Steinbrenner och Nyberg har magiska chokladbollar så vi köpte med oss en liten kvartett därifrån på vägen hem till kaffet.

Och ja, jag vet, jag skriver mest som en kratta nu för tiden. Spretigt och dethärharjaggjort-igt. Här finns inget poetiskt alls, inte ens i längst in i hörnen. Men ha lite tålamod ändå, för kanske kommer det tillbaka. Eller så gör det kanske inte det. Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag tycker om att komma hit till den här platsen och få vara lite spretig och sånhär-ig. Och att det måste, måste få finnas plats för det med.

0
Personligare

uppsats, grinig bebis och arbetsprover.

– jag sitter uppe tidigt igen, vilket betyder att jag skriver en uppsats. den ska in imorgon och jag känner mig oförberedd och disträ. det blir den tredje uppsatsen jag skriver nu i höst men jag har ännu inte tröttnat. önskar bara att jag kunde hitta koncentrationen.
– Signe har inte alls varit sig själv de senaste dagarna. det har varit gnälligt, gapigt och tjatigt. lägger jag henne ifrån mig skrynklar hon omedelbart ihop ansiktet och drar igång missnöjesvalsen. jag läser om sexmånadersfasen, någonting om bebisar och separation, så jag håller henne så nära jag kan och anstränger mig till mitt allra yttersta, för jag tror fortfarande på att mycket trygghet bygger starka och självständiga barn. barn som får sina behov tillgodosedda blir enklare att leva med. men jag har ju bara haft en att pröva min teori på och det kan ju bara ha varit tur.

– i slutet på nästa helg åker jag till Malmö, då ska jag bo på hotell och packar med kläder som är opraktiska, mascara och hårspray. jag ska sova ensam och äta frukost länge. åka till Köpenhamn och leva livet utan barn i ett par timmar. jag ser fram emot det, jag behöver det.

– just nu bollar jag flera projekt samtidigt – jag ska starta upp och sköta sociala medier åt någon annan, skapa bilder och innehåll till ett företag och samtidigt jobbar jag och Ebba med att skapa miljöer och historier att fota. arbetsprover, skulle man kunna säga att det är. arbetsprover som ska raka vägen ner i en portfolio.

nej, nu måste jag verkligen skriva på den där satans tentan, hej.

 

bildkällor: pinterest

0
Personligare

mitt liv? mitt liv.

– jag lägger henne bredvid mig och slår på Kent, Frida Hyvönen. allt som är vackert lyssnar vi på, allt med fina ord och mjuka toner. till slut somnar hon medan jag stryker henne försiktigt med fingret över pannan, följer ögonbrynen ner mot örat. min lilla, lilla Signe. som jag älskar dig, min skatt.

– en kväll vill Ebbe sova med oss. Hugo bäddar åt sig själv på soffan och båda barnen somnar nästan omedelbart. och jag, jag ligger vaken och tittar på mina två i ljuset av gatuskenet utifrån. det här är vad som blev, tänker jag, det här är mitt liv och dessa är mina barn. det känns så overkligt, ibland har jag lite svårt att knyta an till allt det här. att förstå att allt det här är mitt. att livet jag lever tillhör mig och att jag inte alls är någon som bara står och tittar in.

– min lillasyster kommer förbi allt oftare. hon är nitton år gammal, jag är trettioett och vi är så olika. men vi trivs ändå ihop. hon pusslar med Ebbe-Lou, håller Signe utan att blinka och frågar mig om råd. det är fint, tycker jag. att få ha en riktig syskonrelation, att få en andra chans efter att min storasyster gick bort och allt gick i stöpet.

– nästan allt jag kan, det samlar jag på. som några kvistar från murgrönan vi hade på vårt bröllop. jag ger den en ny vas men glömmer bort vattnet så den torkar ut förutom en liten kvist. den får nytt liv i en annan vas men jag kan inte låta bli att undra om jag kanske bara borde bli bättre på att släppa taget. men om jag inte sparar sånt som jag kan se, som jag kan ta på, hur ska jag då komma ihåg allting? minnet sållar ju på egen hand och ibland måste jag liksom överlista det.

– jag hittar en liten nyckelpiga på fönsterbrädan. men den är inte röd, den är orange. kanske lite gul. som om också den tar sats för någonting nytt. eller åtminstone provar.

0
Personligare

måndag. fast torsdag.

det känns som måndag, fastän det är torsdag och nu när jag tänker på det känns de flesta dagarna som måndagar nu för tiden. jag har inget problem med måndagar så det gör mig väl ingenting egentligen.

jag blev godkänd på den första tentan jag skickade in, den jag skrev in fotnoterna på medan Signe satt i mitt knä och kastade sig mot datorn samtidigt som Ebbe kröp runt på golvet och skrek “bajskorv” för att jag inte hade tid att pussla. och igår skickade jag in en till men jag blandade ihop dagarna och hade lite för mycket runtomkring så jag hann inte färdigt, så jag skickade in en pinsamt oklar essä. en essä som jag vet inte kommer bli godkänd eftersom den saknar för många delar, men jag tänker att det är bättre att få komplettera än att börja från början. alla steg framåt är fortfarande framåt, fastän de är små.

det är inte så slitigt som det kanske låter, att studera med två småttingar. det var värre med en för då var jag så slagen av enbarns-chocken att mina försök till att göra annat än att acklimatisera mig till det nya livet var som att springa rakt in i en vägg gång på gång. den här gången är det annorlunda – det här är mitt liv och jag har förstått vad som krävs av mig och vilka förutsättningar jag har.

idag har jag en dag av ingenting. jag dricker kaffe och tittar på Nyhetsmorgon och beter mig som en vanlig föräldraledig med Signe bredvid. hon inspekterar sin napp och sparkar lite på mig med sina sprattliga små ben. vi sjunger Imse vimse spindel och gosar. bra så.


bildkällor finns här

0
Personligare

om att snart vara förbi den första mållinjen.

innan klockan hunnit slå fem sitter jag vid bordet med kaffet, datorn, frukosten och böckerna. sen skriver jag. och läser, medan alla andra sover. det har blivit mitt sätt att få tid på, de där allra dyrbaraste dropparna av tid då allting är alldeles tyst och jag inte behöver stänga andra ljud ute.
imorgon lämnar jag in den, min första uppsats på fem sidor, skriven av mig som tvåbarnsmamma. det kommer kännas stort, som en seger – den har jag skrivit medan barnen sovit, i sina sängar eller bredvid mig. medan barnen varit vakna och suttit i min famn.

den är mitt, alldeles egna bevis, på att jag fortfarande rör mig framåt.

0
Personligare Signe, Ebbe, föräldras...

nej. jag ammar inte.

Hei ☺️ Stemmer det at du ikke ammer? Jeg har en baby på fire måneder og ammer ikke for jeg har ikke nok melk. Det gjør meg trist til tider. Jeg hadde satt pris på å lese om noen andre som flaskemater. Spesielt noen jeg ser opp til ☺️ Så om du ikke ammer og vil skrive litt om det hadde jeg blitt veldig glad. Tusen takk for veldig fin blogg! Beste hilsen Hilde

hej Hilde!

det stämmer att jag inte ammar Signe, inte heller ammade jag Ebbe-Lou. eller åtminstone inte så som det sägs att man ska göra – på heltid fram tills sex månader, minst. man skulle kunna säga att jag “hobby-ammade” som en barnmorska uttryckte det.

med Ebbe-Lou försökte jag verkligen, men han fick aldrig riktigt till det med greppet. vi provade amningsnapp och hundra främmande barnmorskehänder som skulle klämma och visa. jag mådde inte dåligt över att vi inte fick till det, jag och Ebbe, utan sämst mådde jag på grund av all press från barnmorskorna.

vissa av dem frågade mig inte ens innan dem skulle visa på min kropp och jag hade så mycket ångest att jag ville sjunka igenom jorden. man kan ju undra varför jag inte sa något men mest handlade det väl om att jag ville vara tillmötesgående, vara en “duktig” mamma. observera; samhällssyn som vi matas med, absolut inte min åsikt.

vi hade många svåra vändor där, med amningen på BB och när vi kom hem började nästa vända med bröstpump efter att en påstridig barnmorska som utförde Ebbes hörseltest höjde bröstmjölk och amning så till skyarna att jag inte kunde värja mig. till exempel sa hon att bröstmjölk botar cancer.(….?)

till slut gick min egen mvc-sköterska Therese i taket och sa åt mig att det fick räcka nu och att jag skulle amma när jag ville men med ersättningen som bas. hon oroade sig för att jag fick för lite sömn och efter just det samtalet det så började amningen faktiskt ganska snart fungera, någorlunda. kanske var vi inte direkt ett skolboksexemplar, men det gick.

dock var Ebbe redan så van vid flaskan att vi bara ammade lite till och från fram tills han fyllde tre månader, sen slutade han självmant.

när jag väntade Signe var utgångsläget annorlunda med mer erfarenhet (och faktiskt också ilska från hur jag behandlats förut) i bagaget. jag sa direkt till vid inskrivningen inför operationen att jag inte ville amma och att jag inte ville ha någon hjälp eller samtal om det. jag provar om jag vill, sa jag, men jag vill inte att någon annan ska lägga sig i. absolut, inga problem, fick jag till svar. gissa om jag var förvånad över att det kunde vara så enkelt?

det skulle dock visa sig att jag inte hade så mycket att säga till om för när Signe föddes och kom upp på mitt bröst hittade hon rätt nästan direkt och innan de hunnit sy ihop mig hade hon börjat amma.

men jag kände någonstans att jag ändå inte ville göra det på heltid, jag hade hört för mycket om kvinnor som ammade dagarna in och dagarna ut, om “mänskliga snuttefiltar”, smärtsamma mjölkstockningar, att aldrig få vara ifred. och så det värsta – svåra avslut. jag tror jag skulle ha oerhört svårt att sluta amma innan barnet själv valde att sluta vilket får mig att tro att jag förmodligen skulle hålla på läääänge. så, jag bad om att få ersättning när vi kom upp på rummet.

trots ersättning fick Signe från start amma hur mycket hon ville och när hon ville. jag tyckte om det, det var mysigare än jag hade föreställt mig och jag tyckte inte det var vidare svårt att amma ute eller att sitta med henne i soffan i flera timmar.

flaskan blev sekundär, som ett lyxigt hjälpmedel som gav mig frihet och en riktigt mätt bebis som sov gott. och så höll vi på tills hon blev ungefär två månader. då kom hon i  någon fas där hon ofrivilligt tappade greppet innan hon var färdig vilket resulterade i hysteriska utbrott som bröt ut på någon sekund och som i sin tur gjorde det omöjligt att fortsätta. så vi släppte det där, på hennes villkor, och så har det varit med den saken.

så nej jag ammar inte, jag har flaskmatat båda mina barn och det gick bra. vi kom varandra nära ändå, Hugo och jag har kunnat dela på nätterna, barnen har vuxit jättefint och legat på övre delen av mittersta kurvan.

Hilde. man gör så gott man kan och det räcker verkligen det med. det räcker mer än gott. och jag förstår att många vill amma, att det finns mycket bra med det. men jag lovar – barn som flaskmatas blir folk, dem också.

stor kram.

40497030175_f1904d7e11_h26521161427_93aac78f15_h26521162677_64ac5fb4d6_h40497028735_360c19b37c_h

0
Personligare Signe, Ebbe, föräldras...

om vad PMS kan göra med en och barnens höst och vinterkläder

nu börjar det bli rutin av dagarna, jag lär känna Signes mönster och jag börjar förstå när jag kan få saker gjorda och inte. innan dess slår man ju i huvudet i väggen en miljon gånger ungefär, så jag kan väl säga att jag ännu är något mör för tillfället. kanske lite extra med PMS som yr runt i bröstet just nu också. för satan vad det där kan röra runt i hjärtat, alla de där hormonerna. för bara några månader sedan blev jag så förbannad över en struntsak att jag inte ens sa något till Hugo utan bara beställde hem det personbevis som behövs för en skilsmässa. sen glömde jag bort det tills posten kom och Hugo frågade varför vi fått brev från Skatteverket.

vi är ju starka och stabila, jag och Hugo, men när min PMS får frispel så vill jag göra mig av med a l l t, förutom ungarna. jag har rätt mycket flykt inom mig och det förstärks gånger tusen just då. det är tur att vi känner varandra vid det här laget, jag och han, och att det är något vi kan himla med ögonen åt eller ta med humor.

men man kan ju inte ta alla bekymmer med ögonhimlande och humor så förra året bestämde jag mig för att börja hantera det på riktigt och började äta medicin mot min PMS. och hör och häpna: sedan dess har vi inte bråkat. vi är fortfarande inte överens ibland, jag kan fortfarande bli så in i helvetes förbannad men jag har total kontroll över det nu. det är som att jag gått från hudlös till tvärtom. skillnaden är extrem. mitt liv blev så mycket enklare och jag känner att JAG fick komma fram på allvar. JAG som fått stå bakom alla känslostormar och hela tiden försökt hantera allting. så, från att vara känslig, arg och lättirriterad och allt vad det nu är så har jag blivit mycket lugnare, mer eftertänksam och resonerande. mitt vett hinner före mina känslor och det är så vansinnigt skönt med självkontroll.

men ja, jag ville väl egentligen mest skriva om hösten, om hur mitt planeringssinne går igång inför varje årstid, särskilt sedan vi fick Ebbe-Lou. så jag har beställt hem höst och vinterkläder åt båda barnen för att slippa handla i panik sen. jag känner mig aldrig så kass som när det börjar bli kallt och Ebbes vantar är försvunna eller när gummistövlarna är för små när regnet öser ner.

det här året köpte jag kavatkängor och gummistövlar åt honom på rean i somras, så dem bara väntar på att det ska bli kallt ute och idag beställde jag en varmare jacka för kyligare dagar (han har ett skalset och en overall också för när det blir riktigt jävligt ute och som han kan leka i på förskolan precis hur han vill), en polokrage som värmer hela halsen och lite av bröstet, en lite lättare tubhalsduk, flera par vantar eftersom dem jämt försvinner (glömmer ALLTID sy på ett litet snöre och en gosig mössa som han förhoppningsvis inte kommer svettas så fruktansvärt i. och så slank visst en tröja och ett par byxor slank också med av bara farten.

 

till Signe har vi en åkpåse och en mössa som Ebbe haft, så här behövs inga skor, skalkläder eller overaller utan bara en jacka, polokrage och några tumvantar. och hängselbyxor som värmer överkroppen lite mer än vanliga byxor. och som inte har någon resår i midjan runt den där lilla knubbiga magen. och två bodies, bara för att dem var fina.

 

allting kommer från Zara, förutom polokragarna och vantarna i flerpack – de är från H&M.

0
Personligare

9 september 2018


det har regnat i Göteborg idag. det har regnat mycket och Ebbe har stått på en stol och tittat ut och frågat om han får känna på regnet. Hugo har stått i vardagsrummet och försökt bestämma sig för vem han ska rösta på och jag som tänkt gå ett lite mer grönt håll till mötes ändrade mig tvärt och återgick till rött.

det är svårt att bryta gamla vanor, svårt att byta färg. jag gjorde det förra gången, försökte byta och röstade på Miljöpartiet men ångrade mig så i efterhand. så det här året gav jag det till Socialdemokraterna eftersom de tar sig an så många av mina så kallade hjärtefrågor. Vänstern fick mina röster i landsting och kommunval.

Ebbe-Lou fick följa med mig in i båset. han frågade varför han inte fick vissla och jag försökte förklara att det är en viktig dag idag och att man behöver koncentrera sig när man skriver. jag försökte förklara att idag ska vi välja ut vem som ska bestämma i Netteborg – hans ord för Göteborg. men vad förstår en treåring av en sådan mening? när jag var färdig lät jag honom lämna fram mina kuvert, sen vinkade han hejdå och trampade ut i sina gummistövlar.

han fick byta kläder när vi kom hem, efter att ha hoppat i varenda vattenpöl på vägen från vallokalen. jag bakade en paj på blåbär, hallon och björnbär och när Signe somnat tog jag henne med mig till sovrummet och började bygga ihop min tenta som jag ska skriva. i dagsläget skriver jag på två stycken samtidigt.

nu är klockan snart tio, barnen sover och jag sitter i vardagsrummet med Hugo och våndas över det jag ser på tv-skärmen. vilket Sverige går vi och lägger oss till inatt? inte gult, hoppas jag, inte gult.

0