Längtan, operativsystem och att vara en.

Det är semester och jag spenderar mina dagar i ett vilset tillstånd. All den här friheten gör mig villrådig och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag träffar och provar nya människor. Skriver på andra sätt. Målar, ritar och möblerar om. Fångar anteckningar på papper, skissar löst på framtiden. Tvivlar, känner mig säker och sen tvivlar jag igen. Samlar på ord, känslor och små, små stunder. Läpparna är röda, ibland rosa. Håret är ljusare och tillvaron är annorlunda. Jag funderar på människor och deras operativsystem, drar och dissekerar mina teorier med Frida, min Frida, som vet precis vad jag menar. Sen spenderar vi en halv natt i min soffa, äter godis och diskuterar det lilla och det stora. På morgonen tassar hon in och tar Hugos plats bredvid mig, i sängen. Han ger mig kaffe och Frida apelsinjuice, sen sätter han sig på fotändan och säger att vi är som en.

Frida. Min Frida.

Ekot.

Berätta för mig, om vad som händer i världen, säger jag innan jag somnar. Han börjar prata och jag ligger tyst och lyssnar. Varför slutade jag lyssna på nyheterna, tänker jag.

När jag vaknar och får kaffekoppen på mitt nattduksbord, lyssnar jag på morgonens uppdatering och tillåter Ekot att börja uppdatera mig igen.

Ska vi gå ut och äta lunch idag, frågar han mig sen. Det gör vi, och medan han beställer sitter jag på uteserveringen och bläddrar i min nya, rena anteckningsbok när det plingar till i min telefon.

EKOT. Treåriga pojken som varit försvunnen i Ljusne har hittats död, står det på notisen.

Och jag minns, varför jag slutade lyssna på nyheterna.

Potential.

Vi har kväll. Sommaren rör sig utanför och in genom det vidöppna fönstret, himlen är mörk och här inne är lamporna tända. I varsin säng ligger mina små. Lillasyster somnade i min famn, storebror på egen hand efter ett par ”jag bara undrar…”. Det är stillsamt. Precis så som jag vill ha det. Jag har ingen puls som tickar hårt. Väggarna trycker sig inte längre mot mig. Jag har gett mig själv utrymme. Mandat att säga stopp. Att ta ledigt och tänka om med livet. Att läsa en bok med formuleringar som jag hela tiden ”måste komma ihåg”. Det är underbart. Att bara stanna upp och sluta jaga. Jag vill inget hellre än att läsa. Ta långa promenader. Jobba när jag ska jobba och sova när jag ska sova. Leka med min lilla, spela tv-spel med min äldsta. Åka till Falkenberg över dagen utan att fundera på hur långt nattpass jag måste kompensera med. Hänge mig i diskussioner om nyanser med Frida och diskutera livet med Christin. Någonstans där emellan lyckas jag också fånga upp en mening, som jag kanske aldrig kommer att glömma. Som skiljer på två viktiga saker och som sätter ord på känslan av att sakna något man inte längre kan gå tillbaka till: jag saknar inte det som varit, men det som kunde bli.

Mellanrummen. Mellan rummen.

Vissa veckor känns som månader. Det här var en sådan. Jag lämnade något stort bakom mig, Signe blev febersjuk på ett sätt jag aldrig sett något barn bli förut och min pappa…min pappa blev också sjuk. Så sjuk att han ligger nedsövd och kopplad till en respirator på Östras intensivvårdsavdelning. Parallellt med det här har jag varit i Göteborg och haft möte med en byrå jag jobbar med just nu, bjudit Ebba och Bill på middag, haft ett möte om ett uppdrag för Volvo Group och blåst såpbubblor med Signe.

Dessutom har jag tänkt ganska mycket på vilket liv jag vill leva nu. Särskilt sedan min pappa blev sjuk och jag insåg att mina marginaler är för snäva. Utrymmet att ställa om är alldeles för litet. Vilket också fick mig att inse att tiden till att göra något annat än att sicksacka mig mellan jobb och familjeliv har varit nästan obefintlig det senaste året. Kanske till och med de två senaste åren, om vi ska vara riktigt ärliga.

Det finns inget jag älskar högre än min familj och mitt jobb. Att vara kreatör och förälder är så djupt rotat i mig och det ena fungerar inte utan det andra. Men det är i mellanrummen man växer. I pauserna. I tiden som är fri. När det undermedvetna får sortera bitarna man kastat in, och pussla ihop dem, ifred.

Soon to be 35 and still learning. Alltid något, tänker jag.