Browsing Category

Personligt

Personligt Vardag

Hej från just nu

Åh vilken fredag. Det känns som att jag har jagat lugnet hela dagen. Inuti bröstkorgen har jag haft ångest som dunkat konsekvent. Vissa stunder avlägset men andra så nära. Tänker att det är stressen att alltid vara nästan i hamn, att alltid vara nästan på alla plan. Att aldrig bara kunna sätta sig ner utan att ha en kropp som är redo att resa sig upp för att uträtta något. Jag unnade oss dock en stund idag, efter hämtningen av Ebbe, lite lugn i soffan tillsammans och göra något av det mest meningslösa jag vet – titta på barnprogram tillsammans. Jag vet att jag behöver bli bättre på sånt, gå på lekplatser och titta på teve ihop. Det är väl ändå det som räknas i slutändan. Eller vad vet jag. Att laga mat, läsa böcker och pyssla ihop måste väl också räknas?

Imorgon och på söndag är det jag som öppnar butiken. Jag ser fram emot det, att åka in på morgonen och gå förbi Domkyrkan innan resten av staden har vaknat. Jag är alltid där lite tidigare än jag egentligen börjar. Så jag hinner brygga kaffe och vakna till innan jag börjar göra i ordning inför dagen – dammsuga, slå på musik, låsa upp och släppa in strosande helgfirare. 

Jag strösslar det här inlägget med bilder ur mobilen och minns en tid när det enda rätta var bilder från systemkameran. Det är skönt att det inte är så längre, att det inte spelar så stor roll. Att det viktiga är vad man skriver. Det gör det också mer tillåtet att använda den här platsen som en dagbok, lite mer på riktigt. Visst är det fint med mer kvalitativa bilder också men det är skönt att blanda dimensioner och nyanser. Så här följer ett litet gäng bilder av dagar som passerat med mina små, en dag på stan, med Signe som somnat i vår säng och en frukostfika med Hugo efter Ebbes uppföljningssamtal på den nya förskolan om hur det har gått. Och för den som undrar så har det gått bra, han trivs och pedagogerna är så oerhört fina och rätt för honom. Så glad att det blev så bra. Att vi vågade lämna Göteborg för Alingsås.

7
Personligt

Några frågor och kanske några svar.

Jag har börjat få som vana att stämma av lite med er här inne emellanåt, om vad ni tycker, om vilka ni är och vad ni vill läsa mer av. Jag är i grunden full med tankar och idéer för den här platsen men det vore fint med något sorts bollplank. Hur tänker ni, vill ni läsa mer av? Vad tycker ni om den här platsen? Jag ser också att det har kommit in en drös nya personer, gör gärna er röst hörd med. Högt som lågt. Antingen här nedan, i kommentarerna eller via mail – vardagskonst@gmail.com

Shoot.

Skapa en egen enkät för användarfeedback
9
Personligt

Nej föräldrar, släpp inte mobilen.

Idag är jag ledig och Hugo jobbar så jag är själv med mina två. Strategiskt har jag startat Alfons och flyttat fram fåtöljerna. Det enda som saknas är ett bord var, så ser det ut som en variant av en amerikansk tv-middag. Ett par sekunder i taget då, för still sitter dem väl kanske inte så oerhört länge. Till mig själv häller jag upp en till kopp kaffe som jag tar med mig till soffan där jag går igenom alla mina favoriter i telefonen.

Föräldrar som “sitter med telefonen” förresten,  det är ju ett hett ämne, för folk med och utan barn. Jag tänker själv, i den frågan, att det handlar om någorlunda sunt förnuft och att det måste vara slut på att skamma föräldrar för de andhål de lyckas hitta i föräldraskapet. För det är mycket nog av den varan som ingår när man blir förälder. Och nu när jag tänker vidare på det, låt mig nämna en av tre iakttagelser i den kategorin, som jag har gjort under relativt kort tid; en sen eftermiddag sitter jag på daMatteos innergård och väntar på Ebba. Snett mittemot mig sitter en man i medelåldern med en mycket yngre tjej, högst 20-25 skulle jag vilja säga att hon är (varför det är nämnvärt ska jag strax återkomma till, för det finns en relevans i det).

Egentligen brukar jag inte tycka andras samtal är särskilt spännande men han pratade om någonting som fångade mitt intresse – föräldrar som använder sina telefoner när de är med barnen. Enligt honom var en situation där en förälder sitter och scrollar i sin telefon likvärdig med en situation där föräldern är deprimerad eftersom att barnet får “samma typ av respons” vid försök till kontakt.

Kanske hade han läst den här texten, där krönikören undrar om man kan få föräldrarna att lägga undan sina telefoner utan att moralisera eller skuldbelägga, men sen själv gör det i allra högsta grad? Ett anmärkningsvärt argument som dessutom lyfts är “Distraktionen, att lyfta fokus från barnet till mobilen, ligger bakom många olyckor, som drukningstillbud” vilket får mig att rysa av obehag för hur långt man är villig att gå med sin egen moralisering. Jag kan inte minnas att jag sett samma pekpinnar vad gäller böcker eller prata med andra människor, då är man väl ändå minst lika frånvarande? Eller är det kanske bara så att mobilanvändningen är det som hamnar i blickfånget för att det inte är lika fint? Själv hade förresten pappan på daMatteo minsann aldrig på telefonen de dagar han var med sina barn. Nejdå, inte alls.

Till att börja med; vad är det för fruktansvärd jämförelse? Och varför sitter han där och präntar in sådant trams i huvudet på en ganska ung person som egentligen skulle behöva få utrymme att forma sin egen uppfattning, en person som kanske kommer få egna barn i framtiden och som då konsekvent kommer gå in i tillräckligt med oombedda pekpinnar? Och är det inte så typiskt med män som höjer sig själva som föräldrar? Som minsann aldrig…Då undrar man ju hur mycket dem har varit hemma själva? Vad vet dem egentligen om vad det innebär att vara föräldraledig?

Det är lätt att vara hundra procent närvarande när man bara är hemma litegrann.

Jag känner mig personligen inte träffad av sånt här eftersom jag kom till sans med det ganska tidigt i min förädraroll, kanske lite mer när det talades om det på nyheterna när Ebbe var nyfödd, om hur dåligt det var med mammor som tittade i telefonen samtidigt som de ammade sina barn för att barnet snuvades på kontakten. Men istället för att träffas av otillräcklighet och dåligt samvete reagerade jag på att om det nu var så allvarligt varför lyftes då inte också pappor som flaskmatar i den diskussionen? Det kändes sannerligen som en minst lika viktig fråga vid synen av Hugo, som mitt emot mig satt och flaskmatade Ebbe med den ena handen och hade telefonen i den andra.

En annan variant jag stött på är lappen på Ebbes nya förskola – utanför ytterdörren finns det en laminerad lapp där det står “Du ska nu ha dagens viktigaste möte, ditt barn väntar på dig. (Var god stäng av ljudet på telefonen).” Det är absolut en fin tanke men samtidigt också tröttsam och till viss del nedlåtande. Det där är en avvägning varje förälder själv gör, huruvida man har framme telefonen eller inte. Man får lita på att människor kan göra vettiga val och rimliga prioriteringar, utefter eget tycke.

Låt mig tillägga att jag inte argumenterar för att man ska sitta mer med telefonen eller att jag ställer mig emot närvarande föräldrar men jag provoceras av andra människors påtryckningar och regler. Av denna ständigt påtvingade bilden av hur en “god” förälder är och hur lätt det är att hamna i motsatt fack. Jag provoceras av att det är där värderingar läggs i hur man är som förälder, som om det inte verkar finns andra aspekter att titta på. Låt oss istället hitta andra punkter på måttstocken, låt oss inte värdera en förälder utefter hur ofta hen tittar i telefonen. För det säger egentligen absolut ingenting om hur det såg ut varken innan eller efter. Det säger ingenting om hur närvarande man är alla andra tider på dygnet, eller inte.

Och det är faktiskt inte så fult, så fel eller så hemskt att inte vara helt och fullt närvarande hela tiden. Det är helt okej att koppla bort ibland, också.

17
Personligt

Om det exotiska i det alldeles vanliga.

Jag sitter i köket och skriver det här. Frukosten till barnen är framdukad men fortfarande orörd. Min kaffekopp är tom, min smörgås har jag ätit upp. De sitter i dörröppningen mellan hallen och vardagsrummet och tittar på Bollibompa på ipaden som Ebbe passade på att norpa medan jag nyvaket tog mig upp ur sängen. Jag har ju förstått att de kommer ha glädje av varandra, kunna bli kompisar men jag hade nog räknat med att det skulle ta ett par år till. Men igår lekte de på sitt rum nästa hela dagen. Eller ja, Ebbe-Lou hittar på och styr leken medan Signe är en slags oregerlig, vimsig typ som inte alltid är helt med på noterna. Men Ebbe har tålamod med henne ändå.

Förundrat tittar jag på dem, på hur de knyter an till varandra, leker och skapar en egen relation. Jag har aldrig haft det. Min storasyster, som gick bort när jag var femton, var åtta år äldre än mig. Förutsättningarna fanns inte riktigt där, fastän vi stod varandra nära så befann vi oss naturligtvis aldrig på ens en någorlunda samma nivå. Vi hade ingenting gemensamt och jag blev mer av ett ensambarn. När min lillasyster föddes var jag tolv. Så där blev det samma sak som förut.

Så jag fascineras av relationen mina barn bygger och blir så rörd att jag måste hålla tårarna tillbaka.

Och fastän det inte är någonting stort eller ovanligt så känner jag mig lite som en statist mitt i allt detta normala. Det kanske blir så när man kommer från en dysfunktionell familj, att man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till allt som är i sin ordning, till allt som inte hotas av en katastrof utan bara är som det ska vara.

Det är förmodligen också därför jag älskar allt det här, fastän jag kan känna mig utanför och främmande inför det – det helt vanliga familjelivet. Det måste inte glittra överallt, allting måste inte vara guld. Det räcker med en frukost med skogaholmslimpa och barn som kladdar med yoghurten. Med en man som slår på radion och frågar om jag vill ha en till kopp kaffe och vad jag vill göra idag.

12
Personligt

Dagbok.

Jag befinner mig i en sorts bubbla nu. Packar upp lådor och känner in varenda millimeter av allting. När jag flyttade från Falkenberg, min barndomsstad, sörjde jag i flera år. Jag förlikade mig aldrig med det steget och drömde alltid någonstans i periferin om att flytta tillbaka. För två år sedan började vi åka dit på semester och redan första gången slog en välbekant känsla ner i bröstet på mig – utanförskapet. Att inte bo i villa, utan i ett av betonghusen, att vara den med långa mörka lockar och svarta ögon bredvid ljushåriga, blåögda kompisar. Att aldrig riktigt passa in någonstans, att ha ett helt annat liv, en stökigare vardag och bakgrund än “alla andra” och att inte ha det lika ordnat.

I alla år gick jag med den känslan men det var först förrförra året som jag kunde sätta ord på den, som plötsligt gjorde mig så liten och osäker igen. Konstigt hur vissa världar fortfarande lever kvar inom en, hur enkelt det är att slungas tillbaka till någonting som egentligen inte existerar fastän det fortfarande ändå gör det i allra högsta grad. Nu när vi är här tänker jag på det igen, på känslan av utanförskap. Alingsås är trots allt väldigt likt Falkenberg – kommer jag känna mig utanför här? Eller är det slut med det nu? Och hur ska det bli med barnen? 

Jag har alltid sett mig själv som småstadsbo, men nu när allting ställts på sin spets – är jag verkligen det? Det krävs så lite att bo i en stor stad där man kan försvinna i mängden om man inte vill synas, i en mindre stad är det nästintill omöjligt. 

Göteborg har varit en plats jag längtat tillbaka till, ända sedan vi flyttade till Telefonplan för sex år sedan. Göteborg, Göteborg, Göteborg. Knappt något intresse för en människa i Stockholm, för jag skulle ändå snart åka hem igen, onödigt att bygga upp ett liv där för jag skulle ändå snart tillbaka till mitt liv igen. I Göteborg. Och sen fick jag det, njöt av det i två år och sen lämnade jag det igen. Är jag inte klok? Kommer jag alltid att vara så här? Jag hoppas nog innerst inne att barnens behov av trygghet och stabilitet ska hålla min rastlöshet och min rotlöshet under kontroll. Att jag ska lära mig att älska en plats och stanna kvar på den. Att jag ska sluta längta bort så fort jag kommer fram.

11
Personligt Throwback Thursday

fem små fragment

2016

– jag går gata upp och gata ner i stan. stannar för att köpa en extra stark latte och tänker att latte är ett himla töntigt ord. jag rullar vagnen fram och tillbaka medan jag väntar på kaffet och är helt säker på att man förstår varför jag vill ha den extra stark. håret är otvättat och jag orkar inte riktigt fästa blicken någonstans.

– en annan dag är jag mycket piggare och går ut med nyfönat hår och känner att livet är så underbart att jag skulle kunna skriva manus till en musikal om det. men så börjar det regna och jag har glömt regnskyddet till vagnen. och jag har inget paraply och Ebbe-Lou ingen mössa. dessutom har jag på mig ballerinaskor i tyg, med hål i. jag går tillbaka hem, byter skor och lirkar på regnskyddet. när jag kommer ut igen är det sol och jag måste gå in och byta om igen.

– vi har ingenting att göra lunch av, eller ja inget som går så snabbt som det behövs när jag och Ebbe-Lou är själva. så vi svänger in i mataffären. jag köper surdegsbröd och flera goda pålägg till. sen betalar jag och går därifrån. utan det jag betalat för.

– jag bestämmer mig för att köpa ett par nya ballerinaskor. det blir ett par svarta i storlek 38. utanför butiken drar jag bort prislappen och tar på mig dem. tänker att nu ska jag gå en riktigt lång promenad. lägger mina gamla i påsen, knyter ihop och slänger i närmsta papperskorg. går några steg till och upptäcker att de nya är för små. och att jag kastade de nya inläggen också.

– försöker vara optimistisk och tänker att skorna töjer sig. så jag går och köper en stor latte och precis när jag tar den i handen blir jag akut kissnödig. tänker att allting bara sitter i huvudet och börjar promenera. men så börjar det regna och jag har fortfarande inget paraply.

6
Personligt

Om att inte känna sig värdig

När jag köpte den här lyxfrukosten igår hade jag bara ett enda mål med dagen – att ta det lugnt. Men veckan blev bra mycket mer intensiv än jag väntat mig och nu sitter jag här med en sorts baksmälla. Vår lägenhet ska vara med i ett tidningsreportage till hösten, nästa fredag flyttar vi och imorgon börjar jag på mitt nya jobb (!) som jag ska berätta mer om längre fram.

Det har varit så mycket som ska falla på plats och vissa saker har jag väntat på så länge och vissa har bara trillar ner i knät på mig, ungefär. Så idag har jag strosat runt i värmen med Signe i vagnen och varit lätt matt av allting som händer. Försöker sortera känslorna men de glider mest undan i sin röra och förblir ogreppbara och svårdefinierade. Att jag är glad, är inte svårt att greppa eller definiera. Men det är också just det, att med glädje kommer också rädsla – förtjänar jag verkligen det här, är jag verkligen så här bra, tänk om jag inte får behålla jobbet, tänk om tidningsreportaget inte blir av, tänk om det blir fel med Alingsås.  

Och när tankarna rusade runt i de banorna idag så slogs jag av ett enda stort V A R F Ö R. Varför är det så här egentligen? Varför kan man aldrig bara glädjas åt det som går bra istället för att fundera på om man verkligen är värd det? Varför är det inte bara ett enda “jamen självklart” över allt bra som händer och istället VARFÖR över allt dåligt? 

Är det min självkänsla, mitt självförtroende det är fel på? Min självtillit? Säkert. Men något mer som är säkert är att vi i så fall är oerhört många som står med de där känslorna i våra påsar och vänder och vrider på oss så fort någonting bra händer. Att tvivla på sitt eget värde tycks vara mer av en allmän regel, en allmän, kollektiv norm än någonting annat?

Jag har inte kommit fram till något svar på varför, inte ens någon särskild slutsats. Så jag antar att själva insikten får vara stor nog; varför skulle jag inte förtjäna det här, varför skulle det gå sämre för mig än för någon annan? Och varför ifrågasätter jag det ens?

5
Personligt

Om stormen, vardagen och andrummet

Vi har haft storm i Göteborg idag, här utanför fönstret. Där påskliljorna brukar stå ligger nu något som ser ut som en nertrampad och sorglig hög. Regnet tog dem.

Signe sov sig igenom åskan, på mig och Ebbe bäddade jag ner i fåtöljen i den korta pausen jag gav mig själv att göra kaffe och hämta en bok innan jag intog position igen. Sedan första natten i livet utanför har hon somnat och sovit på mig. Jag har ingenting emot det, jag tycker till och med om det. Hennes varma huvud mot mitt nyckelben och den lilla kroppen som andas djupt mot min. Jag kan slå armarna om henne när jag vill, stryka henne över ryggen och pussa i lockarna. Lilla myset, kallar jag henne.

Jag har börjat läsa Stephen King och dricka hejdlöst med kaffe. Jag drömmer konstant om att göra mer men redan innan klockan slagit åtta börjar min kropp göra sig redo för att sova. I min telefon har jag långa listor med sånt jag vill göra och jag somnar med en längtan efter morgondagen för “då ska jag…“.

Men jag hinner sällan göra någonting av de där listorna alls, för vardagen tar mig, lite så som regnet tog det som var kvar av påskliljorna. För varje dag är det ungefär samma sak; jag går upp sist och får kaffet i sängen, jag plockar i lägenheten, klär på barnen, ordnar frukost, lämnar på förskola, agerar sovkudde, dricker kaffe, hämtar på förskola, sätter maskrosor i små koppar med vatten, tackar för teckningarna, pussar knän som gör ont, räddar blomjorden från att hamna i Signes mage och lagar middag.

Ibland tänker jag att det här livet kommer göra mig galen en dag, fastän jag ju vet att det inte är för alltid. Fastän jag vet att det jag gör är värdefullt i sig. Men det måste finnas mer mellan sovstunder och disk, mellan lämning, hämtning och är temperaturen rätt?

Och därför skriver jag uppsatser, därför finns jag på den här platsen, därför har jag blommor i hela lägenheten. Därför läser jag böcker. Därför, därför, därför. Därför att jag måste.

10
Personligt

Om dem jag älskar.

Hittade den här bilden i en bortglömd mapp och slungades genast tillbaka. Han var så liten, klädd i kaptenhatten och var min alldeles enda lilla. Signe hade visserligen precis börjat gro i min mage, så egentligen fanns det ju en till. Men där och då var det bara vi. 

Och sen kom den här, skatten. Gud vad jag älskar henne. Och honom. Dem båda. Så, så, så glad och tacksam för att det blev just de här två. Önskar inget mer och önskar mig inget mindre. Som natt och dag och det bästa ur två världar. 

Och en bild från när vi åkte till Strängnäs och tittade på Facienda för första gången, där vi sedan gifte oss. Så knäpp bröllopsdag vi fick, men så bra det blev sen ändå. Vi behövde bara komma tillbaka till en plats vi ville vara på och landa litegrann. I november är det fyra år sedan vi stod i det andra rummet i den här byggnaden och sa ja till varandra. Älskar honom så vansinnigt mycket, fortfarande. Till och med mer idag än då.

9
Personligt

världen är knasig och en del människor är obegripliga

Jag bläddrar i mina böcker och jag skriver om kampanjer men jag tänker inte alls på dem. Istället tänker jag på hur många rädslor en människa kan ha, hur mycket oro kan ett hjärta rymma, hur många tankar hinner man tänka under ett helt liv?

Kan man odla tulpaner i krukor och är inte korv med bröd en alldeles ypperlig middag, egentligen?

Jag tog barnen med mig till Trädgårdsföreningen, Signe gungade och Ebbe klättrade högst upp i klätterställningen. Jag sneglade på andra föräldrar och såg flera som hade med sig pastasallad i glasslådor och pepparkaksburkar. Vad smart. Vad mycket jag fortfarande har kvar att lära.

Tulpanerna svajade stolt i kylig vind och i Palmhuset trängdes vi alla med våra kameror. Hugo kom förbi och sa hej, när han gick tillbaka till jobbet slängde Ebbe sig förkrossat på marken i protest för att han inte fick springa efter. Jag glömmer ibland att han bara är fyra och hur mycket otyglade känslor en fyraåring består av. Han gör vad han kan för att få ett grepp om världen och förstå den men jag förstår att den ibland måste verka alldeles vansinnig.

Varför skulle han egentligen förstå att det finns tillfällen när hans pappa måste gå någonstans, utan honom? Vi är ju alltid tillsammans, i hans värld är det alltid vi, vi, vi. Det är så självklart. Ord som jobb och egentid måste te sig som oförståeligt nonsens i hans öron. Han förstår så mycket och så lite på en och samma gång. Varför sitter det vuxna med skor på spårvagnssätet när man ju inte får, undrar han med bekymrad min och jag vill bara ta honom i famnen och säga älskade, älskade barn, världen är knasig och en del människor är obegripliga. Men jag säger bara att jag förstår att han undrar, men att alla inte vet att man inte får. Och han accepterar min förklaring men tittar ändå oförstående dit igen.

Jag pratar med en kompis jag inte pratat med på sju år och jag faller dit och vill visa att jag inte “bara” är mamma, att jag är lika kul och skoj som förut. Jag ger fort upp. Jag är inte längre bara kul och skoj. Nu är jag mamma med.

7