Browsing Category

Signe, Ebbe, föräldras…

Signe, Ebbe, föräldras...

Om sen och tidig förskolestart

Idag var det min första alldeles egna dag med barnen, på flera veckor. Hugo har börjat jobba och nu kommer vardagspusslet att börja sin utmaning med två jobb och en som ännu känns för liten för att börja på förskola. Det är ju en balansgång det där med när barnen är redo för en sådan sak.

Jag minns att när jag jobbade förskola så resulterade det i att jag absolut inte kunde tänka mig att låta mina barn börja innan de närmade sig tvåårsdagen. Jag minns inte riktigt varför men jag har ett vagt minne av att jag tyckte de små kändes just små och i behov av något som jag inte kunde ge dem eftersom man måste ge till så många samtidigt.

Att ta hand om någons barn är ju inte bara ett jobb man gör, utan det är så mycket mer än det som står på papperet. Det är närhet, kärlek, uppmärksamhet och även en del fostran. Vissa barn behöver mer av det och andra behöver mindre, det är ju inte alltid åldersbundet utan jag skulle snarare vilja påstå att det har med personligheten att göra. Därför vet jag ju också att det finns små barn som inte är så små att det påverkar dem negativt att börja förskola tidigt, snarare tvärtom. 

Men jag har fortfarande en stark övertygelse i att de bästa förutsättningarna blir när barn är stora nog att vara relativt självständiga. När de inte behöver vänta på att någon ska lyfta dem, bära dem från a till b och så vidare. Det var några av anledningarna till att jag väntade med Ebbe-Lous förskolestart. För att jag ville att han skulle vara så “stor” som möjligt, att han skulle kunna klara sig själv inom rimliga ramar, stå på sig och säga ifrån. Det hade naturligtvis också sina nackdelar eftersom separationen blev svår och det blev lite svårare för honom att följa med och liksom ställa sig i ledet så som små barn gärna gör för att “alla andra” gör. Det kan ju också vara ett personlighetsdrag, såklart. Man vet ju inte.

Signe verkar vara annorlunda, hon svarar oerhört bra på Ebbes inskolning på den nya förskolan. Hon följer med de andra barnen, sätter sig i ringen och har liksom lättare för att haka på. Sen gråter hon högt när det är dags att gå. Så var det aldrig med Ebbe, han gick sin egen väg hela tiden. Men ja, det innebär att vi har börjat vackla lite i vårt beslut med sen förskolestart och tänkt att kanske men sen ändrat oss igen och tänkt att vi väntar tills åtminstone januari, när hon när lite mer stabil och inte så närhetskrank. Eller kanske när jag är lite mer stabil och mindre närhetskrank. För det finns, ärligt talat, en viss ovisshet i vem som faktiskt är vad i den ekvationen.

14
Alingsås Signe, Ebbe, föräldras...

Nolhaga slott och ett par funderingar

Tre hela dagar var jag ledig förra veckan och varje dag bokades upp med utflykter, bullbak, grillkväll hos släkt till Hugo och frukost ute. Jag slog dessutom på stort och köpte en ny telefon.

Utflykter är förresten lite ny och ganska obruten mark för mig. Det har blivit ett par med åren men nu när Ebbe är så stor så har man fått trappa upp tempot lite. Jag är i regel ingen utflyktsmänniska, egentligen inte heller sådär jättegärna ute i “naturen”. Skulle aldrig få för mig att gå på en hajk, paddla kanot eller tälta. Odla, kanske plocka svamp eller gå skogspromenad är ungefär så långt jag kan sträcka mig, vilket är bättre än när jag var liten och min mamma fick lura ut mig på svampplock med att det fanns blå och rosa kaniner i skogen. Annars satt jag hellre kvar hemma med näsan i en bok.

Men nu så, nu har jag investerat i något så tjusigt som alldeles vanliga plastlådor som jag fyllt med det enklaste jag kan komma på: runda mackor med ost och gurka, plommontomater och hemmagjorda kanelbullar. En flaska vatten, frukt och en termos kaffe med oatly på det, två filtar och vi är redo att gå. Någon gång ska jag avancera med kall pastasallad. Och en annan gång ska jag skriva en rimlig lista på vad som krävs för en HELT OKEJ picknick med barn. Kommer förmodligen att höja nivån när jag är lite mer rutinerad, men just nu handlar det mest om det absolut enklaste sättet att komma ut (med humöret någorlunda i behåll hos alla parter).

Det här är för Ebbe vad en nygräddad surdegssmörgås med en rejäl bit comtéost är för mig.

Hej, här är jag med minikoppen och solblekt hår.

Alingsås. Älskar dig.

Och dig älskar jag med, lilla stolle.

Hon är bara 15 månader, så vi känner henne inte helt än men den person som varje dag visar sig är härlig. Gapig och skrikig när hon blir orättvist behandlad eller inte får som hon vill och samtidigt älskar att ligga i soffan och gosa länge när tillfälle ges. Jag tolkar henne som trygg, som nöjd generellt och omöjlig att kuva. Åtminstone hoppas jag det, att hon ska bli omöjlig att kuva. Det här är förresten en ständig balansgång i att ha både en pojke och flicka – att fostra dem likadant men ändå inte. Medan jag ständigt tänker på att uppmuntra Ebbe-Lous mjuka sidor kommer jag behöva tänka på att uppmuntra Signe att stå på sig. Samhället kräver det, att jag blir dess motpol. Jag vill ge dem allt, alla känslor och alla möjligheter. Att de ska våga leva ut och inte begravas under normer som placerar dem i fack.

För första gången i år som vi tre fastnade på bild tillsammans.

Gullunge. Också en gaphals men han lär sig tygla det mer och mer hela tiden. Måste vara svårt att vara en helt ny människa på jorden med alla känslor som uppstår och utan vetskap om hur man håller allting tillbaka. Också där uppstår en balansgång – att se till att han fortsätter stå på sig men  också att han kan reglera det och välja sina strider. Tänker att språket är nyckeln där, språket som för var dag blir mer och mer avancerat och imponerande. Hela alfabetet kan han nu dessutom, han och Hugo tränar på det varje kväll <3

Nolhagas lilla slott. Så fint här. En perfekt plats för att skapa barndomsminnen och bli lite mer familj på.

12
Signe, Ebbe, föräldras... Vårt bröllop

Time is divided into two parts, before this, and after this.

Min lyckligaste, vackraste och mest förvirrande tid var när han föddes. Jag föll handlöst med bultande hjärta för honom medan jag försökte balansera mitt jag med min roll som någons mamma. Ibland flöt de två samman, ibland skar de sig.

Men det fanns inga handböcker, inga magiska råd, tips eller tricks. Det enda som hjälpte mig att reda ut allting var tid. Och att varje dag vakna upp och börja om, göra om, göra fel, göra rätt. Repetera, repetera, repetera. I så oändligt många dagar. 1 461 dagar, imorgon. För då fyller han fyra.

Fyra år. Vad är det egentligen? Ett ögonblick, en livstid. Allt på en och samma gång. Flera liv och flera dagar som inte varit den andra lik.

Ikväll hör jag hur han och Hugo tränar på alfabetet inne på hans rum medan jag sitter i vardagsrummet – B för Bergström, E för Ebbe. Han kan rita Hugos bokstav, sin egen och han kan forma min och Signes med ett snöre.

Och jag ska snart slå in En handbok för superhjältar och göra i ordning en födelsedagsbricka. För imorgon ska vi sjunga för honom och fira våra 1 461 dagar tillsammans.

Grattis till dig, min älskling. Grattis till oss. Jag är så glad att du finns. Du är utan tvekan det allra bästa som har hänt mig. Och värd varenda kringelkrokiga, snåriga väg jag någonsin hamnat på som lett mig fram till dig.

Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig.


10
Signe, Ebbe, föräldras...

Status vecka 8

Det är tre veckor sedan jag fick veta att jag är gravid och idag gick jag in i vecka 8. Det har varit bland de märkligaste veckorna i mitt liv eftersom de i stort sett varit symtomlösa och jag har mer än en gång funderat på om jag borde köpa ett test till, på om jag verkligen är gravid, trots att jag fått positivt på tre test. Det har ju inte känts alls?

Men så började illamåendet smyga sig på i dagarna och nu känner jag inga tvivel längre. Plus yrsel och en allmän känsla av att “det händer någonting” i min kropp just nu, som har börjat göra det svårt för mig att somna. Så för första gången i mitt liv somnar jag framför TV:n för att det är det enda sättet just nu. Jag som hatar att göra det egentligen.

Det känns nu att kroppen börjat gå in i sin sfär. Så var det med Signe och Ebbe-Lou med – kroppen börjar stänga ute allting och kräver en stängd dörr, iskall saft och lugn. Flera timmars sömn. Den tar det den behöver till det som växer i livmodern och lämnar kvar resterna till mig.

Och magen, den är så svullen nu att jag ser ut att vara i slutet av graviditeten istället för i början. Det ser ut som att jag gömt en basketboll under klänningen och till råga på allt så går jag dessutom runt och klappar. Fastän jag vet att det bara är semlor och goda frukostar under handen och inte en bebis.

Om några veckor har vi vårt första ultraljud och då får vi veta hur landet ligger, om hjärtat tickar på som det ska. Och jag ska ta prover för att se hur det står till med mina gallsyror; det är tydligen inte helt ovanligt att få hepatos igen, om man haft det tidigare. Jag hoppas allt är bra. Att min lilla minsta har ett hjärta som slår så snabbt som det ska och att min snälla, starka kropp slipper utmanas mer än nödvändigt.

Här nedan är en bild från ett inlägg jag skrev i vecka 10, när jag väntade Signe och vi precis hade varit och sett att allt var bra. Hoppas så innerligt att jag och Hugo får börja mars månad med att fira samma sak igen.

11
Signe, Ebbe, föräldras...

Funderingar kring graviditet nummer 3

Ja, vad säger man egentligen om gårdagens nyhet. Mer än att det inte var planerat och att jag går runt och försöker förstå att det kommer ett till barn innan året är slut. Eller ja, det vet vi ju inte ännu, eftersom jag bara är i vecka fem och allt kan hända. Men det kan det ju även efter vecka tolv och det är därför jag inte tycker det är svårt att berätta om, trots att vi är så tidiga. Det finns inga garantier, någonsin, under en graviditet. Och det här är vad som händer i mitt liv nu och går det åt skogen så kan vi väl prata om det med isåfall?

Jag har svårt att tro på det så jag går ständigt och väntar på en blödning. Kan man ha en sådan tur, som vi haft, en tredje gång? Kommer jag få problem med levern igen och hur ska då allt det här sluta?

Den här gången svävar jag inte på moln, jag är istället mer orolig än jag varit tidigare.

Vi pratade om ett tredje barn men det var i termer som OM, SENARE och KANSKE. Men så bestämde sig livet för att ta ett eget beslut och nu blev det som det blev. Vi har varit chockade och tänkt ur alla praktiska vinklar på om vi klarar det. Om vi kan ge alla barnen ett bra liv. Det är ju inga hundvalpar. Och vi gör ju lite så, jag och Hugo, att barnen kommer först och sen vi. Så det har varit mycket tankar kring oss med, om vi kan komma ytterligare ett steg bakåt i kön.

Förstå mig rätt – vi är så oerhört glada, men alla måste ju må bra.

Vi tror att det kommer gå, att barnen kommer ha roligt tillsammans. Vi tänker att Signe och mini kommer börja på förskolan samtidigt och förhoppningsvis på samma avdelning. Att de alltid kommer ha någon att leka med på lekplatsen och att de har en storebror som gärna spexar och leker roliga lekar. Vi tänker att det kanske blir lite mer att göra men att det nog ändå inte blir en så stor skillnad, för vi hävdar fortfarande att enbarns-chocken var värre än två.

Och så tänker vi att om vi någonsin ska ha ett tredje barn så är det nog nu, när man fortfarande står och klampar i småbarnsåren.

Tänk. Att snart står man så här, med en kula igen.

31
Signe, Ebbe, föräldras...

Om att vara förälder

Visst famlar man för det mesta i mörkret när det kommer till föräldraskapet – det mesta är ju learning by doing men jag har nog ändå tyckt att det har gått bra. Jag har försökt följa barnen och anpassa kraven utefter vart dem befinner sig någonstans mentalt. Eller jag har försökt pricka in kraven, ska väl tilläggas. Men nu börjar jag undra om jag kanske ställt för få krav.

För plötsligt står jag där, alldeles svettig, med en (snart) fyraåring som får ett vansinnesutbrott. Ett, nästan, gränslöst vansinnesutbrott. Mitt i affären.

Utan att gå in på allt för många detaljer så var det resultatet av en maktkamp. Ett ‘jag vill’ mot ‘inte nu’. Snabbt försökte jag värdera situationen utefter abc-skalan men samtidigt handlade det också om principen i sig. Att vara konsekvent, att inte alltid ge efter för tjat. För jag har börjat märka att det är mycket av just det – tjatet.

Efteråt var jag helt dränerad på energi och ärligt talat ganska ledsen. För det blev också haranger av otrevligheter, visserligen på en litens nivå, men ändå – hans ordförråd är välfyllt. Just tal och ordförståelse är hans främsta egenskaper. Och att han är kvicktänkt. Han är duktig, redan nu, på att föra samtal, argumentera och snacka. Mitt barn kan snacka sig förbi det mesta, ibland utan att man själv förstår hur det gick till. Kanske gäller det för alla i den åldern, vad vet jag. Jag har ju bara haft ett.

Men jag var trött igår, less och full av tvivel. Gör jag fel, är jag en dålig förälder, borde jag göra något annorlunda?

Fast samtidigt så vet jag inte, kanske är det bara så det är. Kanske finns det ingenting särskilt som är fel. Kanske är det bara så här det är att vara förälder. Vansinnigt, roligt, tröttsamt, underbart, hoppfullt och hopplöst i en och samma liten ask.

Med en helvetes massa frågetecken bredvid.

6
Signe, Ebbe, föräldras...

och plötsligt har man en snart-fyra-åring som gör sig en egen macka

jag sitter i soffan och som så många andra gånger sover Signe i min famn. hon har nyss blivit nio månader gammal men jag hann bara blinka mellan då och nu.

på bordet brinner ljusen och vid matbordet sitter Ebbe-Lou och koncentrerar sig på akrylfärgerna. han har fått låna min fina mårdhårspensel, som jag köpte på Liljeholmen när vi bodde på Telefonplan.

när jag stod i kassan och betalade för den så fanns han inte. inte ens i tanken. och nu är han den första att måla med den, med penseln jag aldrig hann komma någonstans med innan den hamnade i en låda och glömdes bort.

själv läser jag en bok. aldrig finlitteratur, mest skräplitteratur – det är lika befriande som när jag slutligen erkände att jag inte kan någonting om vin och inte heller bryr mig. jag tycker om kriminalromaner och vill bara dricka “något bubbligt”.

slarvigt hänger fortfarande ballongerna från nyårsafton kvar i fönstret och utanför har det börjat mörkna. Hugo är på jobbet och jag har båda barnen själv.

och jag tänker på när det fanns en tid då föräldraskapet kändes som en sorts ouppnåelig medalj och jag mest kände att jag bara höll barn vid liv. jag hade ingen aning om vad jag höll på med.

ibland har jag stått med ångesten bultande i hela kroppen när jag sett hur mycket alla andra hinner göra, hur mycket alla andra får sova och hur mycket mer ordnade alla andra känns medan jag själv yrat runt i lustiga huset. jag har ifrågasatt min ordning av prioriteringar – kanske borde min examen ha kommit först och barnen sist. efter sommarhuset, efter resorna världen över, efter karriären, efter, efter, efter. ja, listan kan göras lång.

men varje gång har jag kommit fram till samma sak, att nej, de kom i precis rätt ordning. de var så efterlängtade att jag nästan gick i bitar. jag har aldrig ångrat mig. och nu med facit i hand så blev det ganska bra. det brukar nog oftast bli det.

för all den där tiden, som man jagar, den kommer tillbaka. nätterna blir längre och plötsligt lagar man all mat i samma kastrull. plötsligt har man en snart-fyra-åring som gör sig en egen macka och som leker med sin lillasyster, som frågar varför man har två händer och som försöker förhandla till sig lördagsgodis på en söndag.

som sitter alldeles stilla och målar med akryl medan jag läser en bok.

8
Kläder, kläder Signe, Ebbe, föräldras...

en favoritkombination och stök som jag gillar

jag har letat efter en leopardmönstrad kjol ganska länge nu. efter en som inte är så brun utan lite gladare. hittade den plus klarröda tröjan häromdagen på H&M.

är så vansinnigt trött på allt stök hemma hos oss, men just det här stöket tröttnar jag nog aldrig på. tycker det är så fint på något vis när man ser alla små spår av allt han haft för sig här inne. för egentligen är det ju inte bara stök utan det är lek, det är bråttom, det är leta efter den och fantasi.


0
Signe, Ebbe, föräldras...

du, du, du lilla skatt.

solen är på väg ner och det börjar bli mörkt men jag ser dem så tydligt i sina reflexvästar på förskolegården. min kotte syns tydligast av alla för han står på ett bord och han har ingen mössa. vart är mössan hojtar jag när han får syn på mig och han drar fort upp luvan och pekar på den. ha! blir huvudet kallt så trillar öronen av, Ebbe, kom ihåg det! svarar jag honom. han ler och ropar maaamma när han springer emot mig och kramar mitt ben.

jag hinner tänka att han har så rosiga kinder, så mörka ögon och att hyn är så vit – läppar röda som rosor, hår svart som ebenholts och hy vit som snö. vackra, vackra unge.

och jag önskar att jag kunde spara ner den här lilla stunden, det här lilla ögonblicket av vårt liv i en liten ask för att spela upp för mig själv om och om igen när han är vuxen och allt annat är viktigare än vi. när han inte längre håller mig i handen och inte längre ber mig måla hans högra hand med blå tuschpenna.

Ebbe-Lou, det här är till dig – du är allt, allt och mamma älskar dig och jag lovar att tomten ska ge dig en glittrig väska till jul, precis en sådan som Freja har.

1
Signe, Ebbe, föräldras...

om att ha en av varje.

Söndag? Redan? Ja, redan. Det är en hel vecka sedan jag gick av tåget i Malmö och checkade in på hotellet. Och nu sitter jag här, i vår obäddade säng med fönstret öppet och lyssnar på hur Hugo försöker få Ebbe att sitta still vid bordet.

Det är soligt ute men under natten har Göteborg pudrats med ett tunt täcke av snö. Under natten som vi knappt sov någonting alls för Signe har tänder som är på väg ut och har varit nästintill otröstlig hela natten. Det var faktiskt den värsta natten vi varit med om sedan vi fick barn. Ebbes tänder kom mer i smyg – en dag tittade man in och så fanns där två små riskorn. Inte ett knyst sa han.

Visst vi handskades med nattskräck under en lång tid men det var ingenting i jämförelse med det här. Jag och Hugo är alltså nådigt trötta idag men tycker mest synd om Signe. Min lilla plutt som aldrig gör väsen av sig i onödan. Hon är ett väldigt lugnt barn, min minsta. Inte blyg utan mer…samlad, stillsam. Ebbe var mer framåt och rev av gapskratt efter gapskratt tidigt. Jag tänker att det finns mer av Hugo i hennes sätt och mer av mig i Ebbes. Men vad vet jag, det enda jag vet är att de skiljer sig från varandra ordentligt. Och att det är så jäkla kul att ha fått två så olika barn. Som det bästa av två världar.

0