Browsing Category

Signe, Ebbe, föräldras…

bröllopet Signe, Ebbe, föräldras...

Time is divided into two parts, before this, and after this.

Min lyckligaste, vackraste och mest förvirrande tid var när han föddes. Jag föll handlöst med bultande hjärta för honom medan jag försökte balansera mitt jag med min roll som någons mamma. Ibland flöt de två samman, ibland skar de sig.

Men det fanns inga handböcker, inga magiska råd, tips eller tricks. Det enda som hjälpte mig att reda ut allting var tid. Och att varje dag vakna upp och börja om, göra om, göra fel, göra rätt. Repetera, repetera, repetera. I så oändligt många dagar. 1 461 dagar, imorgon. För då fyller han fyra.

Fyra år. Vad är det egentligen? Ett ögonblick, en livstid. Allt på en och samma gång. Flera liv och flera dagar som inte varit den andra lik.

Ikväll hör jag hur han och Hugo tränar på alfabetet inne på hans rum medan jag sitter i vardagsrummet – B för Bergström, E för Ebbe. Han kan rita Hugos bokstav, sin egen och han kan forma min och Signes med ett snöre.

Och jag ska snart slå in En handbok för superhjältar och göra i ordning en födelsedagsbricka. För imorgon ska vi sjunga för honom och fira våra 1 461 dagar tillsammans.

Grattis till dig, min älskling. Grattis till oss. Jag är så glad att du finns. Du är utan tvekan det allra bästa som har hänt mig. Och värd varenda kringelkrokiga, snåriga väg jag någonsin hamnat på som lett mig fram till dig.

Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig.


10
Signe, Ebbe, föräldras...

Om att vara förälder

Visst famlar man för det mesta i mörkret när det kommer till föräldraskapet – det mesta är ju learning by doing men jag har nog ändå tyckt att det har gått bra. Jag har försökt följa barnen och anpassa kraven utefter vart dem befinner sig någonstans mentalt. Eller jag har försökt pricka in kraven, ska väl tilläggas. Men nu börjar jag undra om jag kanske ställt för få krav.

För plötsligt står jag där, alldeles svettig, med en (snart) fyraåring som får ett vansinnesutbrott. Ett, nästan, gränslöst vansinnesutbrott. Mitt i affären.

Utan att gå in på allt för många detaljer så var det resultatet av en maktkamp. Ett ‘jag vill’ mot ‘inte nu’. Snabbt försökte jag värdera situationen utefter abc-skalan men samtidigt handlade det också om principen i sig. Att vara konsekvent, att inte alltid ge efter för tjat. För jag har börjat märka att det är mycket av just det – tjatet.

Efteråt var jag helt dränerad på energi och ärligt talat ganska ledsen. För det blev också haranger av otrevligheter, visserligen på en litens nivå, men ändå – hans ordförråd är välfyllt. Just tal och ordförståelse är hans främsta egenskaper. Och att han är kvicktänkt. Han är duktig, redan nu, på att föra samtal, argumentera och snacka. Mitt barn kan snacka sig förbi det mesta, ibland utan att man själv förstår hur det gick till. Kanske gäller det för alla i den åldern, vad vet jag. Jag har ju bara haft ett.

Men jag var trött igår, less och full av tvivel. Gör jag fel, är jag en dålig förälder, borde jag göra något annorlunda?

Fast samtidigt så vet jag inte, kanske är det bara så det är. Kanske finns det ingenting särskilt som är fel. Kanske är det bara så här det är att vara förälder. Vansinnigt, roligt, tröttsamt, underbart, hoppfullt och hopplöst i en och samma liten ask.

Med en helvetes massa frågetecken bredvid.

5
Signe, Ebbe, föräldras...

och plötsligt har man en snart-fyra-åring som gör sig en egen macka

jag sitter i soffan och som så många andra gånger sover Signe i min famn. hon har nyss blivit nio månader gammal men jag hann bara blinka mellan då och nu.

på bordet brinner ljusen och vid matbordet sitter Ebbe-Lou och koncentrerar sig på akrylfärgerna. han har fått låna min fina mårdhårspensel, som jag köpte på Liljeholmen när vi bodde på Telefonplan.

när jag stod i kassan och betalade för den så fanns han inte. inte ens i tanken. och nu är han den första att måla med den, med penseln jag aldrig hann komma någonstans med innan den hamnade i en låda och glömdes bort.

själv läser jag en bok. aldrig finlitteratur, mest skräplitteratur – det är lika befriande som när jag slutligen erkände att jag inte kan någonting om vin och inte heller bryr mig. jag tycker om kriminalromaner och vill bara dricka “något bubbligt”.

slarvigt hänger fortfarande ballongerna från nyårsafton kvar i fönstret och utanför har det börjat mörkna. Hugo är på jobbet och jag har båda barnen själv.

och jag tänker på när det fanns en tid då föräldraskapet kändes som en sorts ouppnåelig medalj och jag mest kände att jag bara höll barn vid liv. jag hade ingen aning om vad jag höll på med.

ibland har jag stått med ångesten bultande i hela kroppen när jag sett hur mycket alla andra hinner göra, hur mycket alla andra får sova och hur mycket mer ordnade alla andra känns medan jag själv yrat runt i lustiga huset. jag har ifrågasatt min ordning av prioriteringar – kanske borde min examen ha kommit först och barnen sist. efter sommarhuset, efter resorna världen över, efter karriären, efter, efter, efter. ja, listan kan göras lång.

men varje gång har jag kommit fram till samma sak, att nej, de kom i precis rätt ordning. de var så efterlängtade att jag nästan gick i bitar. jag har aldrig ångrat mig. och nu med facit i hand så blev det ganska bra. det brukar nog oftast bli det.

för all den där tiden, som man jagar, den kommer tillbaka. nätterna blir längre och plötsligt lagar man all mat i samma kastrull. plötsligt har man en snart-fyra-åring som gör sig en egen macka och som leker med sin lillasyster, som frågar varför man har två händer och som försöker förhandla till sig lördagsgodis på en söndag.

som sitter alldeles stilla och målar med akryl medan jag läser en bok.

8
Kläder, kläder Signe, Ebbe, föräldras...

en favoritkombination och stök som jag gillar

jag har letat efter en leopardmönstrad kjol ganska länge nu. efter en som inte är så brun utan lite gladare. hittade den plus klarröda tröjan häromdagen på H&M.

är så vansinnigt trött på allt stök hemma hos oss, men just det här stöket tröttnar jag nog aldrig på. tycker det är så fint på något vis när man ser alla små spår av allt han haft för sig här inne. för egentligen är det ju inte bara stök utan det är lek, det är bråttom, det är leta efter den och fantasi.


0
Signe, Ebbe, föräldras...

du, du, du lilla skatt.

solen är på väg ner och det börjar bli mörkt men jag ser dem så tydligt i sina reflexvästar på förskolegården. min kotte syns tydligast av alla för han står på ett bord och han har ingen mössa. vart är mössan hojtar jag när han får syn på mig och han drar fort upp luvan och pekar på den. ha! blir huvudet kallt så trillar öronen av, Ebbe, kom ihåg det! svarar jag honom. han ler och ropar maaamma när han springer emot mig och kramar mitt ben.

jag hinner tänka att han har så rosiga kinder, så mörka ögon och att hyn är så vit – läppar röda som rosor, hår svart som ebenholts och hy vit som snö. vackra, vackra unge.

och jag önskar att jag kunde spara ner den här lilla stunden, det här lilla ögonblicket av vårt liv i en liten ask för att spela upp för mig själv om och om igen när han är vuxen och allt annat är viktigare än vi. när han inte längre håller mig i handen och inte längre ber mig måla hans högra hand med blå tuschpenna.

Ebbe-Lou, det här är till dig – du är allt, allt och mamma älskar dig och jag lovar att tomten ska ge dig en glittrig väska till jul, precis en sådan som Freja har.

0
Signe, Ebbe, föräldras...

om att ha en av varje.

Söndag? Redan? Ja, redan. Det är en hel vecka sedan jag gick av tåget i Malmö och checkade in på hotellet. Och nu sitter jag här, i vår obäddade säng med fönstret öppet och lyssnar på hur Hugo försöker få Ebbe att sitta still vid bordet.

Det är soligt ute men under natten har Göteborg pudrats med ett tunt täcke av snö. Under natten som vi knappt sov någonting alls för Signe har tänder som är på väg ut och har varit nästintill otröstlig hela natten. Det var faktiskt den värsta natten vi varit med om sedan vi fick barn. Ebbes tänder kom mer i smyg – en dag tittade man in och så fanns där två små riskorn. Inte ett knyst sa han.

Visst vi handskades med nattskräck under en lång tid men det var ingenting i jämförelse med det här. Jag och Hugo är alltså nådigt trötta idag men tycker mest synd om Signe. Min lilla plutt som aldrig gör väsen av sig i onödan. Hon är ett väldigt lugnt barn, min minsta. Inte blyg utan mer…samlad, stillsam. Ebbe var mer framåt och rev av gapskratt efter gapskratt tidigt. Jag tänker att det finns mer av Hugo i hennes sätt och mer av mig i Ebbes. Men vad vet jag, det enda jag vet är att de skiljer sig från varandra ordentligt. Och att det är så jäkla kul att ha fått två så olika barn. Som det bästa av två världar.

0
Signe, Ebbe, föräldras...

ni.


innan klockan är åtta sover båda två. istället för att kasta mig på allt jag längtat efter att göra sitter jag stum i soffan och försöker vänja mig vid all den här tiden vi börjat få på kvällarna, utan barn. den kom så fort den här gången, men jag antar att det blev så eftersom vi redan har rutiner med Ebbe-Lou och att Signe liksom får haka på. hon äter gröt samtidigt som han äter kvällsmat och sen åker pyjamasen på ungefär samtidigt och därefter tar jag och Hugo varsitt barn och säger godnatt. sen ses vi i vardagsrummet när båda somnat. den lilla i sin säng och den minsta i vår.

jag hämtade honom tidigare idag, min äldsta skatt. där sprang han på skolgården när jag kom, i sin orangea väst. han log och ropade mamma och sprang emot mig. och jag lovade mig själv att aldrig glömma, att alltid minnas…

vi tittade på Bamse och bakade äppelpaj efter middagen, han fick rita med mina pennor och sa förlåt när han tappade på golvet. jag klädde honom och Signe varmt, i jacka och halsduk och tog dem med mig ut innan mörkret föll. han ilade runt på sin cykel som han döpt till Blå blixten och Signe halvsov i vagnen. hon fick gunga för första gången i livet och han trillade.

jag vet att det här är en hackig text men det är för att det är mest fragment som pulserar hårt i minnet från idag, sekunder ryckta ur sitt sammanhang. sekunder som jag alltid vill komma ihåg.

1
Signe, Ebbe, föräldras...

Signe Victoria Karin Maria

det har gått en hel månad sedan den här tillställningen var – Signes dop. jag, Ebbe-Lou åkte dit tidigare och förberedde det sista som jag och min mamma inte hunnit göra kvällen innan. som att ställa fram blommor och bakverk. jag hade tänkt baka allting själv men i jag släppte det i slutändan och beställde både bröd och blandade bakverk från franska bageriet Boulangerie Ducoin. bageriet där jag och Hugo jämt handlade frukost och pain au chocolates, när vi bodde i Majorna och var elektriskt nykära. det enda jag bakade var citron och vallmokakor och en chokladkaka. skönt att göra så ibland, att välja bort.
jag satte hortensior, vallmokapslar och olivkvistar i vaser, klädde Ebbe i skjorta och ställde upp dörren för alla som kom för tidigt och ville hjälpa till eller säga hej. jag glömde mina skor hemma och fick gå med mina turkosa sneakers in i kyrkan och tänkte att ibland är jag en så typisk småbarnsförälder, så långt inne i smeten att jag knappt hittar ut.

Signe slocknade sittandes efter några minuter in på ceremonin och vaknade inte förrän efter att allt var slut. och Ebbe, han var mest glad åt sina kusiner, särskilt den lilla blonda som lärde honom att hoppa ner från deras våningssäng förra året, rakt ner i ett tvivelaktigt kuddhav. tänker alla ungar borde ha en sån, en kusin full med hyss och bus.

allt som allt var det verkligen en så fin dag som det kunde bli. med vackert septemberväder, glada människor och kärlek. oerhört mycket kärlek.

tänk, att det skulle kunna bli så här fint med allting till slut.

alla bilder har superduktiga Ebba tagit.

0
Hemma hos oss Signe, Ebbe, föräldras...

Ebbes rum

 

Så här såg det ut för ett litet tag sedan på Ebbes rum. Nu har det flyttat in och flyttats runt lite till. Som en prasslig, glittrig girland med tofsar, tassels (?).

Och nu, nu står jag inför den svåraste utmaningen, att gå från allvarsamt till lekfullt. För om det är något jag har svårt för så är det, ärligt talat, möbler riktade till barn.

Visst, det finns en del som faktiskt är praktiska – som små bord och höga stolar. Dit kan jag väl sträcka mig.

Men annars känns det känns så meningslöst med “barninredning”, för det är ju egentligen inte nödvändigt, som till exempel barnkläder eller leksaker är, och håller gör det ju bara tills barnet vuxit upp och vill ha…vuxnare eller åtminstone mer ungdomliga grejer.

Vad gör man med allt då, liksom?

Kanske får jag dra några varv med penseln på lite saker och leta fram lite mer färgglada textilier, kuddar har vi till exempel mängder av. Kanske hitta ett gladare överkast.

Eller matta? Kom precis på att vi nog har en riktigt fin i förrådet som inte hittat sin plats i lägenheten ännu…

0
Signe, Ebbe, föräldras...

min skatt, mitt allra käraste.

något enkelt och följsamt barn, det skulle jag inte vilja kalla honom för, min förstfödde. kanske inte heller svår men däremot utmanande. det pågår en brinnande tankeverksamhet hos honom och hans känsloliv känns ibland rikare än mitt, fastän han är så liten. vi talar om döden, om tomten, om träden har en mun.

han frågar mig om kaffet var för starkt, om det var gott, var jag har köpt min telefon och han visar mig raketen som åker till rymden. han drar små rövarhistorier för att slippa sova och säger söta töta till Signe. han tar hand om henne, ger henne nappen, hämtar hennes leksaker, pussar henne på magen och kittlar. alltid snällt, alltid med glittrande blick. åh jag vet, glittrande blick – så klyschigt. men det är sant, jag lovar.

han sitter i mitt knä och säger att han inte vill gå till förskolan, att han vill stanna hemma och att han är ledsen när pappa går. jag svarar att jag förstår och tänker att jag kände detsamma, som han, när jag var liten. och sen tänker jag på det Linda sa häromdagen, att det märks så tydligt att han är min. att vi har samma energi, att man känner det omedelbart. jag tänker på min mamma som brukar säga att han har mitt lynne, att se honom är som att se mig som barn.

och jag kan inte låta bli att på sätt och vis förfäras men samtidigt också glädjas över att det dem säger kanske är sant. för om han är som jag, om han har så litegrann av mig i sig så kommer han att leva med och slitas mellan tusen viljor och tusen känslor. vilket är precis lika ljuvligt som det är hårt.

men jag ska hjälpa honom i allt det där kantiga, hårda, svåra. jag ska lyssna, jag ska finnas där för honom vare sig vi har en millimeter oss emellan eller står på varsin sida av världen.

0