Browsing Category

Signe & Ebbe-Lou

Signe & Ebbe-Lou

Om att bli mamma, en gång till, med Signe

Jag minns att när jag väntade Signe så tänkte jag ofta att “det här är för mig, det här barnet är för mig”. Och att jag skulle få revansch på den förvirring som uppstod när Ebbe-Lou föddes. När han kom gavs han inte till mig, utan till Hugo. Jag fick ensam åka ner till uppvaket och jag vet än idag inte varför. När jag sov frågade barnmorskorna Hugo om de fick lov att ge Ebbe flaska, trots att jag tragglade på med amningen som inkluderade många främmande händer på min kropp som skulle “hjälpa”. Det var mer, som gjorde att jag kände mig degraderad, från start. När vi kom hem kände jag en osäkerhet på min egen förmåga. Jag var inte rädd, inte orolig men jag kände mig inte trygg. Hugo var bättre. Han kunde slappna av mer, sitta still och verkade så instinktivt bra på att vara förälder. Och jag, jag kände mig vilsen och inte särskilt kompetent.

Det var också svårt med omställningen för mig, att gå från mig och mina egna tankar till att ständigt vara uppkopplad gentemot någon annan. Jag visste inte riktigt hur man skulle koppla av och samtidigt vara hundra procent tillgänglig och närvarande.

Med tiden blev det bättre, enklare. Men jag slutade aldrig känna mig snuvad på någonting viktigt. På starten. Och när jag började vädra en graviditetsdepression i väntan på Signe började jag gå och prata hos en person som i sin tur hjälpte mig att nå fram till det jag känt men inte kunnat sätta ord på – att jag var ovärdig från start. Redan på BB räknades jag bort. Nu när jag förstod lite mer så blev jag också hårdare. Jag krävde mer. Men det hade jag inte behövt för på Östra fanns inte ovanstående som alternativ. Självklart skulle bebisen till mig, om inga allvarliga komplikationer uppstod. Och självklart behövde jag inte amma om jag inte ville och självklart var det jag som stod för besluten kring min bebis, som inte var av medicinsk karaktär. Så jag behövde inte föda med knutna nävar eller oroligt hjärta.

Som lovat fick jag henne till mig på en gång och sen skiljdes vi knappt åt det första dygnet. Den första natten var ljuvlig och jag minns den med värme. Hur hon sov på mig och hur jag kunde säga åt Hugo att sov du, jag säger till om det är något. Och på den vägen fortsatte det. Den första tiden med Signe var underbar och jag tog alla chanser att krypa ner med henne i den stora sängen och bara ligga bredvid. Ebbe-Lou låg gärna på den ena sidan och tittade på film medan hon sov på den andra och jag kan inte påstå att jag ens nuddades av tvåbarnschocken. Förmodligen ren och skär tur i lotteriet. Men man får vara glad ändå, tycker jag.

Nu har hon funnits hos oss i lite mer än 1.5 år och ur den lilla bebisen har ett litet barn vuxit fram. Ett som är oerhört pappigt, tar plats och som skriker högt när hon inte blir behandlad som hon (själv tycker) bör. Jag hoppas hon håller fast vid den egenskapen, den behövs i en värld som den här. Och jag hoppas hon håller fast vid egenskapen att vila, som hon ser till att vi andra gör, med henne.

Älskade lilla människa. Så glad att du finns hos oss.

7
Signe & Ebbe-Lou Tankesmedjan

Orden och tacksamheten

Det är helg och jag är ledig och jag tänker att jag ska skriva, göra, skapa intressanta och roliga saker. Fördjupa mig i det ena och skriva mer om det andra. Men när jag börjar leta efter orden, efter formuleringarna så får jag inte tag i någonting sammanhängande. Det mesta blir lösryckt och kryptiskt i en kort liten mening eller två. Jag minns en tid bakåt när jag kunde se så mycket i vardagen som kändes värt att benämna. Det var en rykande het kaffekopp, knubbiga små barnhänder eller stämningen i luften som fick orden att kedja sig fast i varandra till vettigheter. Jag ser fortfarande allting men hittar bara endimensionella sätt att uttrycka det på. Då och då tvådimensionellt. Ibland undrar jag om det kanske bara är så att man har en viss mängd ord i sig. Att de liksom tar slut och måste fyllas på med jämna mellanrum. Jag vet inte, jag bara funderar lite.

Häromkvällen var jag så trött efter jobbet att jag somnade med arbetskläderna på. Jag skulle bara natta Signe och sen skulle jag göra en miljon saker till. Men det var så härligt med hennes fjuniga lilla huvud under min haka och hennes hjärtslag mot mitt att jag inte kunde förmå mig till att lägga henne i sin säng. Så jag somnade med henne ovanpå mig klockan tjugo trettio och vaknade inte förrän halv nio dagen efter.

Hon är förresten alldeles underbar, min lilla loppa. Hänger efter sin storebror och dansar så fort man startar Mamma Mu. Hon kräver att bli upplyft när hon är trött och lägger sen kinden mot min axel och blir alldeles stilla. Ebbe-Lou är lika fantastisk han. Han har humor och min energi, bygger och konstruerar i mängder här och ingenting får slängas för han “kan pyssla något av det”. 

Tänk, ändå, vilken tur man skulle ha i livet.

13
Signe & Ebbe-Lou

Signes höstgarderob

Fastän Signe ärver nästan allt av Ebbe så händer det att även hennes garderob uppdateras samtidigt som hans gör och nu till hösten var det inget undantag när jag surfade in på H&M’s hemsida. Hittade så mycket fint att jag fick hejda mig själv men lite fick ändå klickas hem. 

Hon fick bland annat den här tunt stickade tröjan med krage. Tog den i en större storlek så den blev lite oversize. Gulligt.

Vantar måstet vara höstens och vinterns största frågetecken – de försvinner jämt. Så det här året blev det ett tvåpack direkt. Tänker alltid att jag ska sy på ett snöre men kommer aldrig längre än just dit, till tanken på det…

Fin kombination.

H&M har släppt det här sättet i olika färger sedan Sigge föddes. Mjukt och lekvänligt.

Tänk min bebis som nu traskar runt i prickiga gummistövlar <3 för sitta i vagnen gör hon inte i onödan. Upp och iväg efter storebror, ska hon. Vilket är vansinnigt gulligt i sig.

Nu är hon definitivt redo, för hösten och det lynniga vädret, lilla skrutten.

10
Signe & Ebbe-Lou Tankesmedjan

Om sen och tidig förskolestart

Idag var det min första alldeles egna dag med barnen, på flera veckor. Hugo har börjat jobba och nu kommer vardagspusslet att börja sin utmaning med två jobb och en som ännu känns för liten för att börja på förskola. Det är ju en balansgång det där med när barnen är redo för en sådan sak.

Jag minns att när jag jobbade förskola så resulterade det i att jag absolut inte kunde tänka mig att låta mina barn börja innan de närmade sig tvåårsdagen. Jag minns inte riktigt varför men jag har ett vagt minne av att jag tyckte de små kändes just små och i behov av något som jag inte kunde ge dem eftersom man måste ge till så många samtidigt.

Att ta hand om någons barn är ju inte bara ett jobb man gör, utan det är så mycket mer än det som står på papperet. Det är närhet, kärlek, uppmärksamhet och även en del fostran. Vissa barn behöver mer av det och andra behöver mindre, det är ju inte alltid åldersbundet utan jag skulle snarare vilja påstå att det har med personligheten att göra. Därför vet jag ju också att det finns små barn som inte är så små att det påverkar dem negativt att börja förskola tidigt, snarare tvärtom. 

Men jag har fortfarande en stark övertygelse i att de bästa förutsättningarna blir när barn är stora nog att vara relativt självständiga. När de inte behöver vänta på att någon ska lyfta dem, bära dem från a till b och så vidare. Det var några av anledningarna till att jag väntade med Ebbe-Lous förskolestart. För att jag ville att han skulle vara så “stor” som möjligt, att han skulle kunna klara sig själv inom rimliga ramar, stå på sig och säga ifrån. Det hade naturligtvis också sina nackdelar eftersom separationen blev svår och det blev lite svårare för honom att följa med och liksom ställa sig i ledet så som små barn gärna gör för att “alla andra” gör. Det kan ju också vara ett personlighetsdrag, såklart. Man vet ju inte.

Signe verkar vara annorlunda, hon svarar oerhört bra på Ebbes inskolning på den nya förskolan. Hon följer med de andra barnen, sätter sig i ringen och har liksom lättare för att haka på. Sen gråter hon högt när det är dags att gå. Så var det aldrig med Ebbe, han gick sin egen väg hela tiden. Men ja, det innebär att vi har börjat vackla lite i vårt beslut med sen förskolestart och tänkt att kanske men sen ändrat oss igen och tänkt att vi väntar tills åtminstone januari, när hon när lite mer stabil och inte så närhetskrank. Eller kanske när jag är lite mer stabil och mindre närhetskrank. För det finns, ärligt talat, en viss ovisshet i vem som faktiskt är vad i den ekvationen.

14
Signe & Ebbe-Lou Tankesmedjan

Om det exotiska i det alldeles vanliga.

Jag sitter i köket och skriver det här. Frukosten till barnen är framdukad men fortfarande orörd. Min kaffekopp är tom, min smörgås har jag ätit upp. De sitter i dörröppningen mellan hallen och vardagsrummet och tittar på Bollibompa på ipaden som Ebbe passade på att norpa medan jag nyvaket tog mig upp ur sängen. Jag har ju förstått att de kommer ha glädje av varandra, kunna bli kompisar men jag hade nog räknat med att det skulle ta ett par år till. Men igår lekte de på sitt rum nästa hela dagen. Eller ja, Ebbe-Lou hittar på och styr leken medan Signe är en slags oregerlig, vimsig typ som inte alltid är helt med på noterna. Men Ebbe har tålamod med henne ändå.

Förundrat tittar jag på dem, på hur de knyter an till varandra, leker och skapar en egen relation. Jag har aldrig haft det. Min storasyster, som gick bort när jag var femton, var åtta år äldre än mig. Förutsättningarna fanns inte riktigt där, fastän vi stod varandra nära så befann vi oss naturligtvis aldrig på ens en någorlunda samma nivå. Vi hade ingenting gemensamt och jag blev mer av ett ensambarn. När min lillasyster föddes var jag tolv. Så där blev det samma sak som förut.

Så jag fascineras av relationen mina barn bygger och blir så rörd att jag måste hålla tårarna tillbaka.

Och fastän det inte är någonting stort eller ovanligt så känner jag mig lite som en statist mitt i allt detta normala. Det kanske blir så när man kommer från en dysfunktionell familj, att man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till allt som är i sin ordning, till allt som inte hotas av en katastrof utan bara är som det ska vara.

Det är förmodligen också därför jag älskar allt det här, fastän jag kan känna mig utanför och främmande inför det – det helt vanliga familjelivet. Det måste inte glittra överallt, allting måste inte vara guld. Det räcker med en frukost med skogaholmslimpa och barn som kladdar med yoghurten. Med en man som slår på radion och frågar om jag vill ha en till kopp kaffe och vad jag vill göra idag.

12
En sammanfattning Signe & Ebbe-Lou

Hej från födelsedagshelgen

Nu är jag rätt bra mör – vi har haft kalas så det både räcker och blir över. Båda barnen fyllde år i veckan och firades rejält hela helgen med både släkt och kompiskalas.Det var smörgåstårta, heliumballonger och kusiner som röjde järnet med Ebbe-Lou. Så jäkla fint att han har dem och så fint för mig att ha gift mig in i en så härlig släkt.

 Vi hade hyrt Prästgården som hör till kyrkan i Kville, för vi skulle aldrig kunna ha så många människor hemma hos oss. Tacksamt och smidigt (här är sidan till Göteborgs stad där man kan se vilka lokaler de har och hur man går till väga för att boka). 

 Jag hade bakat biskvier, macarons och en tartelette med vaniljkräm och färska bär, men det var allt, resten köptes in från Lundgrens konditori som bakar bland det godaste i hela Göteborg. Jag som inte ens gillar smörgåstårta har helt bytt åsikt. Och SÅ SKÖNT att inte behöva göra allt själv. Tack till svärfar för det. Dagen efter var det barnkalas med kompisarna från förskolan på samma plats. Också fint, att Ebbe har så mycket av den varan med. Och att jag på köpet lärt känna så oerhört fina människor. 

Tänk så fint livet kan vara ibland. Om jag bara hade vetat hur bra allting skulle bli med åren. 

Nu återhämtar vi oss alla efter den här helgen, leker med nya leksaker och ligger på soffan med en kaffekopp på bordet. Bra så.

8
Signe & Ebbe-Lou

Time is divided into two parts, before this, and after this.

Min lyckligaste, vackraste och mest förvirrande tid var när han föddes. Jag föll handlöst med bultande hjärta för honom medan jag försökte balansera mitt jag med min roll som någons mamma. Ibland flöt de två samman, ibland skar de sig.

Men det fanns inga handböcker, inga magiska råd, tips eller tricks. Det enda som hjälpte mig att reda ut allting var tid. Och att varje dag vakna upp och börja om, göra om, göra fel, göra rätt. Repetera, repetera, repetera. I så oändligt många dagar. 1 461 dagar, imorgon. För då fyller han fyra.

Fyra år. Vad är det egentligen? Ett ögonblick, en livstid. Allt på en och samma gång. Flera liv och flera dagar som inte varit den andra lik.

Ikväll hör jag hur han och Hugo tränar på alfabetet inne på hans rum medan jag sitter i vardagsrummet – B för Bergström, E för Ebbe. Han kan rita Hugos bokstav, sin egen och han kan forma min och Signes med ett snöre.

Och jag ska snart slå in En handbok för superhjältar och göra i ordning en födelsedagsbricka. För imorgon ska vi sjunga för honom och fira våra 1 461 dagar tillsammans.

Grattis till dig, min älskling. Grattis till oss. Jag är så glad att du finns. Du är utan tvekan det allra bästa som har hänt mig. Och värd varenda kringelkrokiga, snåriga väg jag någonsin hamnat på som lett mig fram till dig.

Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig.

10
Signe & Ebbe-Lou

Status vecka 8

Det är tre veckor sedan jag fick veta att jag är gravid och idag gick jag in i vecka 8. Det har varit bland de märkligaste veckorna i mitt liv eftersom de i stort sett varit symtomlösa och jag har mer än en gång funderat på om jag borde köpa ett test till, på om jag verkligen är gravid, trots att jag fått positivt på tre test. Det har ju inte känts alls?

Men så började illamåendet smyga sig på i dagarna och nu känner jag inga tvivel längre. Plus yrsel och en allmän känsla av att “det händer någonting” i min kropp just nu, som har börjat göra det svårt för mig att somna. Så för första gången i mitt liv somnar jag framför TV:n för att det är det enda sättet just nu. Jag som hatar att göra det egentligen.

Det känns nu att kroppen börjat gå in i sin sfär. Så var det med Signe och Ebbe-Lou med – kroppen börjar stänga ute allting och kräver en stängd dörr, iskall saft och lugn. Flera timmars sömn. Den tar det den behöver till det som växer i livmodern och lämnar kvar resterna till mig.

Och magen, den är så svullen nu att jag ser ut att vara i slutet av graviditeten istället för i början. Det ser ut som att jag gömt en basketboll under klänningen och till råga på allt så går jag dessutom runt och klappar. Fastän jag vet att det bara är semlor och goda frukostar under handen och inte en bebis.

Om några veckor har vi vårt första ultraljud och då får vi veta hur landet ligger, om hjärtat tickar på som det ska. Och jag ska ta prover för att se hur det står till med mina gallsyror; det är tydligen inte helt ovanligt att få hepatos igen, om man haft det tidigare. Jag hoppas allt är bra. Att min lilla minsta har ett hjärta som slår så snabbt som det ska och att min snälla, starka kropp slipper utmanas mer än nödvändigt.

Här nedan är en bild från ett inlägg jag skrev i vecka 10, när jag väntade Signe och vi precis hade varit och sett att allt var bra. Hoppas så innerligt att jag och Hugo får börja mars månad med att fira samma sak igen.

11
Signe & Ebbe-Lou Tankesmedjan

och plötsligt har man en snart-fyra-åring som gör sig en egen macka

jag sitter i soffan och som så många andra gånger sover Signe i min famn. hon har nyss blivit nio månader gammal men jag hann bara blinka mellan då och nu.

på bordet brinner ljusen och vid matbordet sitter Ebbe-Lou och koncentrerar sig på akrylfärgerna. han har fått låna min fina mårdhårspensel, som jag köpte på Liljeholmen när vi bodde på Telefonplan.

när jag stod i kassan och betalade för den så fanns han inte. inte ens i tanken. och nu är han den första att måla med den, med penseln jag aldrig hann komma någonstans med innan den hamnade i en låda och glömdes bort.

själv läser jag en bok. aldrig finlitteratur, mest skräplitteratur – det är lika befriande som när jag slutligen erkände att jag inte kan någonting om vin och inte heller bryr mig. jag tycker om kriminalromaner och vill bara dricka “något bubbligt”.

slarvigt hänger fortfarande ballongerna från nyårsafton kvar i fönstret och utanför har det börjat mörkna. Hugo är på jobbet och jag har båda barnen själv.

och jag tänker på när det fanns en tid då föräldraskapet kändes som en sorts ouppnåelig medalj och jag mest kände att jag bara höll barn vid liv. jag hade ingen aning om vad jag höll på med.

ibland har jag stått med ångesten bultande i hela kroppen när jag sett hur mycket alla andra hinner göra, hur mycket alla andra får sova och hur mycket mer ordnade alla andra känns medan jag själv yrat runt i lustiga huset. jag har ifrågasatt min ordning av prioriteringar – kanske borde min examen ha kommit först och barnen sist. efter sommarhuset, efter resorna världen över, efter karriären, efter, efter, efter. ja, listan kan göras lång.

men varje gång har jag kommit fram till samma sak, att nej, de kom i precis rätt ordning. de var så efterlängtade att jag nästan gick i bitar. jag har aldrig ångrat mig. och nu med facit i hand så blev det ganska bra. det brukar nog oftast bli det.

för all den där tiden, som man jagar, den kommer tillbaka. nätterna blir längre och plötsligt lagar man all mat i samma kastrull. plötsligt har man en snart-fyra-åring som gör sig en egen macka och som leker med sin lillasyster, som frågar varför man har två händer och som försöker förhandla till sig lördagsgodis på en söndag.

som sitter alldeles stilla och målar med akryl medan jag läser en bok.

8
Signe & Ebbe-Lou

du, du, du lilla skatt.

solen är på väg ner och det börjar bli mörkt men jag ser dem så tydligt i sina reflexvästar på förskolegården. min kotte syns tydligast av alla för han står på ett bord och han har ingen mössa. vart är mössan hojtar jag när han får syn på mig och han drar fort upp luvan och pekar på den. ha! blir huvudet kallt så trillar öronen av, Ebbe, kom ihåg det! svarar jag honom. han ler och ropar maaamma när han springer emot mig och kramar mitt ben.

jag hinner tänka att han har så rosiga kinder, så mörka ögon och att hyn är så vit – läppar röda som rosor, hår svart som ebenholts och hy vit som snö. vackra, vackra unge.

och jag önskar att jag kunde spara ner den här lilla stunden, det här lilla ögonblicket av vårt liv i en liten ask för att spela upp för mig själv om och om igen när han är vuxen och allt annat är viktigare än vi. när han inte längre håller mig i handen och inte längre ber mig måla hans högra hand med blå tuschpenna.

Ebbe-Lou, det här är till dig – du är allt, allt och mamma älskar dig och jag lovar att tomten ska ge dig en glittrig väska till jul, precis en sådan som Freja har.

1