Browsing Category

Tankesmedjan

Signe & Ebbe-Lou Tankesmedjan

Orden och tacksamheten

Det är helg och jag är ledig och jag tänker att jag ska skriva, göra, skapa intressanta och roliga saker. Fördjupa mig i det ena och skriva mer om det andra. Men när jag börjar leta efter orden, efter formuleringarna så får jag inte tag i någonting sammanhängande. Det mesta blir lösryckt och kryptiskt i en kort liten mening eller två. Jag minns en tid bakåt när jag kunde se så mycket i vardagen som kändes värt att benämna. Det var en rykande het kaffekopp, knubbiga små barnhänder eller stämningen i luften som fick orden att kedja sig fast i varandra till vettigheter. Jag ser fortfarande allting men hittar bara endimensionella sätt att uttrycka det på. Då och då tvådimensionellt. Ibland undrar jag om det kanske bara är så att man har en viss mängd ord i sig. Att de liksom tar slut och måste fyllas på med jämna mellanrum. Jag vet inte, jag bara funderar lite.

Häromkvällen var jag så trött efter jobbet att jag somnade med arbetskläderna på. Jag skulle bara natta Signe och sen skulle jag göra en miljon saker till. Men det var så härligt med hennes fjuniga lilla huvud under min haka och hennes hjärtslag mot mitt att jag inte kunde förmå mig till att lägga henne i sin säng. Så jag somnade med henne ovanpå mig klockan tjugo trettio och vaknade inte förrän halv nio dagen efter.

Hon är förresten alldeles underbar, min lilla loppa. Hänger efter sin storebror och dansar så fort man startar Mamma Mu. Hon kräver att bli upplyft när hon är trött och lägger sen kinden mot min axel och blir alldeles stilla. Ebbe-Lou är lika fantastisk han. Han har humor och min energi, bygger och konstruerar i mängder här och ingenting får slängas för han “kan pyssla något av det”. 

Tänk, ändå, vilken tur man skulle ha i livet.

13
Tankesmedjan

Hej från just nu

Åh vilken fredag. Det känns som att jag har jagat lugnet hela dagen. Inuti bröstkorgen har jag haft ångest som dunkat konsekvent. Vissa stunder avlägset men andra så nära. Tänker att det är stressen att alltid vara nästan i hamn, att alltid vara nästan på alla plan. Att aldrig bara kunna sätta sig ner utan att ha en kropp som är redo att resa sig upp för att uträtta något. Jag unnade oss dock en stund idag, efter hämtningen av Ebbe, lite lugn i soffan tillsammans och göra något av det mest meningslösa jag vet – titta på barnprogram tillsammans. Jag vet att jag behöver bli bättre på sånt, gå på lekplatser och titta på teve ihop. Det är väl ändå det som räknas i slutändan. Eller vad vet jag. Att laga mat, läsa böcker och pyssla ihop måste väl också räknas?

Imorgon och på söndag är det jag som öppnar butiken. Jag ser fram emot det, att åka in på morgonen och gå förbi Domkyrkan innan resten av staden har vaknat. Jag är alltid där lite tidigare än jag egentligen börjar. Så jag hinner brygga kaffe och vakna till innan jag börjar göra i ordning inför dagen – dammsuga, slå på musik, låsa upp och släppa in strosande helgfirare. 

Jag strösslar det här inlägget med bilder ur mobilen och minns en tid när det enda rätta var bilder från systemkameran. Det är skönt att det inte är så längre, att det inte spelar så stor roll. Att det viktiga är vad man skriver. Det gör det också mer tillåtet att använda den här platsen som en dagbok, lite mer på riktigt. Visst är det fint med mer kvalitativa bilder också men det är skönt att blanda dimensioner och nyanser. Så här följer ett litet gäng bilder av dagar som passerat med mina små, en dag på stan, med Signe som somnat i vår säng och en frukostfika med Hugo efter Ebbes uppföljningssamtal på den nya förskolan om hur det har gått. Och för den som undrar så har det gått bra, han trivs och pedagogerna är så oerhört fina och rätt för honom. Så glad att det blev så bra. Att vi vågade lämna Göteborg för Alingsås.

8
Tankesmedjan

Nej föräldrar, släpp inte mobilen.

Idag är jag ledig och Hugo jobbar så jag är själv med mina två. Strategiskt har jag startat Alfons och flyttat fram fåtöljerna. Det enda som saknas är ett bord var, så ser det ut som en variant av en amerikansk tv-middag. Ett par sekunder i taget då, för still sitter dem väl kanske inte så oerhört länge. Till mig själv häller jag upp en till kopp kaffe som jag tar med mig till soffan där jag går igenom alla mina favoriter i telefonen.

Föräldrar som “sitter med telefonen” förresten,  det är ju ett hett ämne, för folk med och utan barn. Jag tänker själv, i den frågan, att det handlar om någorlunda sunt förnuft och att det måste vara slut på att skamma föräldrar för de andhål de lyckas hitta i föräldraskapet. För det är mycket nog av den varan som ingår när man blir förälder. Och nu när jag tänker vidare på det, låt mig nämna en av tre iakttagelser i den kategorin, som jag har gjort under relativt kort tid; en sen eftermiddag sitter jag på daMatteos innergård och väntar på Ebba. Snett mittemot mig sitter en man i medelåldern med en mycket yngre tjej, högst 20-25 skulle jag vilja säga att hon är (varför det är nämnvärt ska jag strax återkomma till, för det finns en relevans i det).

Egentligen brukar jag inte tycka andras samtal är särskilt spännande men han pratade om någonting som fångade mitt intresse – föräldrar som använder sina telefoner när de är med barnen. Enligt honom var en situation där en förälder sitter och scrollar i sin telefon likvärdig med en situation där föräldern är deprimerad eftersom att barnet får “samma typ av respons” vid försök till kontakt.

Kanske hade han läst den här texten, där krönikören undrar om man kan få föräldrarna att lägga undan sina telefoner utan att moralisera eller skuldbelägga, men sen själv gör det i allra högsta grad? Ett anmärkningsvärt argument som dessutom lyfts är “Distraktionen, att lyfta fokus från barnet till mobilen, ligger bakom många olyckor, som drukningstillbud” vilket får mig att rysa av obehag för hur långt man är villig att gå med sin egen moralisering. Jag kan inte minnas att jag sett samma pekpinnar vad gäller böcker eller prata med andra människor, då är man väl ändå minst lika frånvarande? Eller är det kanske bara så att mobilanvändningen är det som hamnar i blickfånget för att det inte är lika fint? Själv hade förresten pappan på daMatteo minsann aldrig på telefonen de dagar han var med sina barn. Nejdå, inte alls.

Till att börja med; vad är det för fruktansvärd jämförelse? Och varför sitter han där och präntar in sådant trams i huvudet på en ganska ung person som egentligen skulle behöva få utrymme att forma sin egen uppfattning, en person som kanske kommer få egna barn i framtiden och som då konsekvent kommer gå in i tillräckligt med oombedda pekpinnar? Och är det inte så typiskt med män som höjer sig själva som föräldrar? Som minsann aldrig…Då undrar man ju hur mycket dem har varit hemma själva? Vad vet dem egentligen om vad det innebär att vara föräldraledig?

Det är lätt att vara hundra procent närvarande när man bara är hemma litegrann.

Jag känner mig personligen inte träffad av sånt här eftersom jag kom till sans med det ganska tidigt i min förädraroll, kanske lite mer när det talades om det på nyheterna när Ebbe var nyfödd, om hur dåligt det var med mammor som tittade i telefonen samtidigt som de ammade sina barn för att barnet snuvades på kontakten. Men istället för att träffas av otillräcklighet och dåligt samvete reagerade jag på att om det nu var så allvarligt varför lyftes då inte också pappor som flaskmatar i den diskussionen? Det kändes sannerligen som en minst lika viktig fråga vid synen av Hugo, som mitt emot mig satt och flaskmatade Ebbe med den ena handen och hade telefonen i den andra.

En annan variant jag stött på är lappen på Ebbes nya förskola – utanför ytterdörren finns det en laminerad lapp där det står “Du ska nu ha dagens viktigaste möte, ditt barn väntar på dig. (Var god stäng av ljudet på telefonen).” Det är absolut en fin tanke men samtidigt också tröttsam och till viss del nedlåtande. Det där är en avvägning varje förälder själv gör, huruvida man har framme telefonen eller inte. Man får lita på att människor kan göra vettiga val och rimliga prioriteringar, utefter eget tycke.

Låt mig tillägga att jag inte argumenterar för att man ska sitta mer med telefonen eller att jag ställer mig emot närvarande föräldrar men jag provoceras av andra människors påtryckningar och regler. Av denna ständigt påtvingade bilden av hur en “god” förälder är och hur lätt det är att hamna i motsatt fack. Jag provoceras av att det är där värderingar läggs i hur man är som förälder, som om det inte verkar finns andra aspekter att titta på. Låt oss istället hitta andra punkter på måttstocken, låt oss inte värdera en förälder utefter hur ofta hen tittar i telefonen. För det säger egentligen absolut ingenting om hur det såg ut varken innan eller efter. Det säger ingenting om hur närvarande man är alla andra tider på dygnet, eller inte.

Och det är faktiskt inte så fult, så fel eller så hemskt att inte vara helt och fullt närvarande hela tiden. Det är helt okej att koppla bort ibland, också.

17
Signe & Ebbe-Lou Tankesmedjan

Om sen och tidig förskolestart

Idag var det min första alldeles egna dag med barnen, på flera veckor. Hugo har börjat jobba och nu kommer vardagspusslet att börja sin utmaning med två jobb och en som ännu känns för liten för att börja på förskola. Det är ju en balansgång det där med när barnen är redo för en sådan sak.

Jag minns att när jag jobbade förskola så resulterade det i att jag absolut inte kunde tänka mig att låta mina barn börja innan de närmade sig tvåårsdagen. Jag minns inte riktigt varför men jag har ett vagt minne av att jag tyckte de små kändes just små och i behov av något som jag inte kunde ge dem eftersom man måste ge till så många samtidigt.

Att ta hand om någons barn är ju inte bara ett jobb man gör, utan det är så mycket mer än det som står på papperet. Det är närhet, kärlek, uppmärksamhet och även en del fostran. Vissa barn behöver mer av det och andra behöver mindre, det är ju inte alltid åldersbundet utan jag skulle snarare vilja påstå att det har med personligheten att göra. Därför vet jag ju också att det finns små barn som inte är så små att det påverkar dem negativt att börja förskola tidigt, snarare tvärtom. 

Men jag har fortfarande en stark övertygelse i att de bästa förutsättningarna blir när barn är stora nog att vara relativt självständiga. När de inte behöver vänta på att någon ska lyfta dem, bära dem från a till b och så vidare. Det var några av anledningarna till att jag väntade med Ebbe-Lous förskolestart. För att jag ville att han skulle vara så “stor” som möjligt, att han skulle kunna klara sig själv inom rimliga ramar, stå på sig och säga ifrån. Det hade naturligtvis också sina nackdelar eftersom separationen blev svår och det blev lite svårare för honom att följa med och liksom ställa sig i ledet så som små barn gärna gör för att “alla andra” gör. Det kan ju också vara ett personlighetsdrag, såklart. Man vet ju inte.

Signe verkar vara annorlunda, hon svarar oerhört bra på Ebbes inskolning på den nya förskolan. Hon följer med de andra barnen, sätter sig i ringen och har liksom lättare för att haka på. Sen gråter hon högt när det är dags att gå. Så var det aldrig med Ebbe, han gick sin egen väg hela tiden. Men ja, det innebär att vi har börjat vackla lite i vårt beslut med sen förskolestart och tänkt att kanske men sen ändrat oss igen och tänkt att vi väntar tills åtminstone januari, när hon när lite mer stabil och inte så närhetskrank. Eller kanske när jag är lite mer stabil och mindre närhetskrank. För det finns, ärligt talat, en viss ovisshet i vem som faktiskt är vad i den ekvationen.

14
Tankesmedjan

Om att lämna, om att inte kunna förlåta och om att hitta tillbaka hem.

• Erase/rewind med The Cardigans, Fly av Ludovico Einaudi och Feeling good av Nina Simone är vad jag lyssnar på när jag sitter på tåget till och från Göteborg. Jag åker förbi sjöar, skog och hästhagar. Lämnar en nervöst tickande puls med människor som hela tiden är på väg någonstans och återvänder till trähus i ljummen solnedgång och knappt några människor alls.

• Jag går igenom Allén, ibland förbi sluddrande röster på en parkbänk, röster som försöker strama upp sig, som försöker behålla någon form av värdighet. En ton av jag är fortfarande med, jag är inte så full. Jag känner igen det, alltför väl. Den nyansen lärde jag mig att höra redan som liten. Man skulle kunna tro att min historia skulle göra mig mer ödmjuk, kanske också mer förstående. Men nej, tvärtom. Jag är hård, det knyter sig i bröstet på mig, jag fäster blicken rakt fram och känner hur käkarna biter ihop. Jag står knappt ut och måste skynda, skynda mig förbi.

• Jag ser dem igenom tågfönstret och skyndar mig ut. Kjolen fladdrar när jag halvspringer ner för trappan. Signe har bara tröja och blöja, de knubbiga låren är nakna och varma, i nacken har håret lockat sig och hon tjuter till när hon ser mig. Ebbe är arg för någonting och säger TRAMS högljutt samtidigt som han sneglar på mig. Jag går omedelbart in i min roll, hittar hem igen, återfår konturerna. Nu är dem här, tillbaka hos mig och jag blir hel, i trappen på tågstationen i Alingsås.

17
Signe & Ebbe-Lou Tankesmedjan

Om det exotiska i det alldeles vanliga.

Jag sitter i köket och skriver det här. Frukosten till barnen är framdukad men fortfarande orörd. Min kaffekopp är tom, min smörgås har jag ätit upp. De sitter i dörröppningen mellan hallen och vardagsrummet och tittar på Bollibompa på ipaden som Ebbe passade på att norpa medan jag nyvaket tog mig upp ur sängen. Jag har ju förstått att de kommer ha glädje av varandra, kunna bli kompisar men jag hade nog räknat med att det skulle ta ett par år till. Men igår lekte de på sitt rum nästa hela dagen. Eller ja, Ebbe-Lou hittar på och styr leken medan Signe är en slags oregerlig, vimsig typ som inte alltid är helt med på noterna. Men Ebbe har tålamod med henne ändå.

Förundrat tittar jag på dem, på hur de knyter an till varandra, leker och skapar en egen relation. Jag har aldrig haft det. Min storasyster, som gick bort när jag var femton, var åtta år äldre än mig. Förutsättningarna fanns inte riktigt där, fastän vi stod varandra nära så befann vi oss naturligtvis aldrig på ens en någorlunda samma nivå. Vi hade ingenting gemensamt och jag blev mer av ett ensambarn. När min lillasyster föddes var jag tolv. Så där blev det samma sak som förut.

Så jag fascineras av relationen mina barn bygger och blir så rörd att jag måste hålla tårarna tillbaka.

Och fastän det inte är någonting stort eller ovanligt så känner jag mig lite som en statist mitt i allt detta normala. Det kanske blir så när man kommer från en dysfunktionell familj, att man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till allt som är i sin ordning, till allt som inte hotas av en katastrof utan bara är som det ska vara.

Det är förmodligen också därför jag älskar allt det här, fastän jag kan känna mig utanför och främmande inför det – det helt vanliga familjelivet. Det måste inte glittra överallt, allting måste inte vara guld. Det räcker med en frukost med skogaholmslimpa och barn som kladdar med yoghurten. Med en man som slår på radion och frågar om jag vill ha en till kopp kaffe och vad jag vill göra idag.

12
En sammanfattning Tankesmedjan

fem små fragment

2016

– jag går gata upp och gata ner i stan. stannar för att köpa en extra stark latte och tänker att latte är ett himla töntigt ord. jag rullar vagnen fram och tillbaka medan jag väntar på kaffet och är helt säker på att man förstår varför jag vill ha den extra stark. håret är otvättat och jag orkar inte riktigt fästa blicken någonstans.

– en annan dag är jag mycket piggare och går ut med nyfönat hår och känner att livet är så underbart att jag skulle kunna skriva manus till en musikal om det. men så börjar det regna och jag har glömt regnskyddet till vagnen. och jag har inget paraply och Ebbe-Lou ingen mössa. dessutom har jag på mig ballerinaskor i tyg, med hål i. jag går tillbaka hem, byter skor och lirkar på regnskyddet. när jag kommer ut igen är det sol och jag måste gå in och byta om igen.

– vi har ingenting att göra lunch av, eller ja inget som går så snabbt som det behövs när jag och Ebbe-Lou är själva. så vi svänger in i mataffären. jag köper surdegsbröd och flera goda pålägg till. sen betalar jag och går därifrån. utan det jag betalat för.

– jag bestämmer mig för att köpa ett par nya ballerinaskor. det blir ett par svarta i storlek 38. utanför butiken drar jag bort prislappen och tar på mig dem. tänker att nu ska jag gå en riktigt lång promenad. lägger mina gamla i påsen, knyter ihop och slänger i närmsta papperskorg. går några steg till och upptäcker att de nya är för små. och att jag kastade de nya inläggen också.

– försöker vara optimistisk och tänker att skorna töjer sig. så jag går och köper en stor latte och precis när jag tar den i handen blir jag akut kissnödig. tänker att allting bara sitter i huvudet och börjar promenera. men så börjar det regna och jag har fortfarande inget paraply.

6
Livet Tankesmedjan

Om stormen, vardagen och andrummet

Vi har haft storm i Göteborg idag, här utanför fönstret. Där påskliljorna brukar stå ligger nu något som ser ut som en nertrampad och sorglig hög. Regnet tog dem.

Signe sov sig igenom åskan, på mig och Ebbe bäddade jag ner i fåtöljen i den korta pausen jag gav mig själv att göra kaffe och hämta en bok innan jag intog position igen. Sedan första natten i livet utanför har hon somnat och sovit på mig. Jag har ingenting emot det, jag tycker till och med om det. Hennes varma huvud mot mitt nyckelben och den lilla kroppen som andas djupt mot min. Jag kan slå armarna om henne när jag vill, stryka henne över ryggen och pussa i lockarna. Lilla myset, kallar jag henne.

Jag har börjat läsa Stephen King och dricka hejdlöst med kaffe. Jag drömmer konstant om att göra mer men redan innan klockan slagit åtta börjar min kropp göra sig redo för att sova. I min telefon har jag långa listor med sånt jag vill göra och jag somnar med en längtan efter morgondagen för “då ska jag…“.

Men jag hinner sällan göra någonting av de där listorna alls, för vardagen tar mig, lite så som regnet tog det som var kvar av påskliljorna. För varje dag är det ungefär samma sak; jag går upp sist och får kaffet i sängen, jag plockar i lägenheten, klär på barnen, ordnar frukost, lämnar på förskola, agerar sovkudde, dricker kaffe, hämtar på förskola, sätter maskrosor i små koppar med vatten, tackar för teckningarna, pussar knän som gör ont, räddar blomjorden från att hamna i Signes mage och lagar middag.

Ibland tänker jag att det här livet kommer göra mig galen en dag, fastän jag ju vet att det inte är för alltid. Fastän jag vet att det jag gör är värdefullt i sig. Men det måste finnas mer mellan sovstunder och disk, mellan lämning, hämtning och är temperaturen rätt?

Och därför skriver jag uppsatser, därför finns jag på den här platsen, därför har jag blommor i hela lägenheten. Därför läser jag böcker. Därför, därför, därför. Därför att jag måste.

10
Tankesmedjan

På jakt efter kompisar utan barn

En lördagskväll i soffan, mätta på pasta carbonara och kladdkaka, berättar min lillasyster att hon skaffat en ny app. Det är ingen dejtingapp, utan det är en app som bara är till för kvinnor som söker nya vänner. Jag laddar genast ner den, registrerar mig och skriver en presentation. Det är inte säkert att jag hinner med nya människor i mitt liv för tillfället, men man vet ju aldrig. Och dessutom tycker jag det här är intressant – en kompisapp. Vilket bra sätt att utveckla användningen av internet på.

Jag börjar gå igenom alla som dyker upp i listan och läser intresserat deras presentationer. Vad berättar människor om sig själva och vilka preferenser har dem när de söker kompisar? Fort blir jag medveten om vad många inte söker: kompisar med barn.

Det är inte helt obekant för mig, jag har hört det förut om hur impopulärt det är med kompisar som skaffar barn. En gång i ett socialt sammanhang, som faktiskt jag själv tagit initiativet till, var en av de första frågorna; har du barn? och så en suck av lättnad när alla svarade nej. Förutom jag då.

Under kvällen dök samtalsämnet upp igen där några i mitt sällskap relaterade till varandras historier om kompisar som skaffat barn och hur tråkigt det var. Eller jobbigt – jag minns inte exakt ordval. Det var en mycket märklig och ny situation att befinna sig i och jag ville så gärna berätta om hur lite jag själv förändrats sedan jag fått barn och försvara mig och alla andra. Men det gjorde jag inte, jag bara lyssnade.

Efteråt tänkte jag en del på det, på hur mycket den attityden drabbar just kvinnor. Vi kvinnor drar det kortaste strået (beroende på hur man nu vill se på det) när det kommer till att skaffa barn i form av svåra graviditeter, komplikationer vid förlossningar, föräldraledighet som drabbar karriär, inkomst, pension och i många fall en stark känsla av ett utanförskap. Nu ska den här gruppen kvinnor också petas öppet, degraderas till “mammor” som en sorts specifik art utan intelligens nog att kunna föra ett samtal om annat än barn och allt som hör till?

När jag bläddrar igenom rad efter rad i appen funderar jag på vad det här är för en ny sak egentligen. Att det ens finns som ett alternativ redan inprogrammerat att kunna klicka i; på jakt efter kompisar utan barn. Varför bygger man upp en gräns just där?

Vad ska det ens betyda att kunna välja bort människor med barn? Skulle vi lika lättvindigt accepterat det om det gällde ett annat val i livsstilen? Sökes: kompisar som inte har djur. Sökes: kompisar som inte bor i hyresrätt. Sökes: kompisar utan bröder, utan partner, utan internet.

Varför får vi lov att rata den gruppen – mammor- så öppet i en värld där det är fullständigt otänkbart att rata andra människor efter vissa typer av livsval?

Det är generaliserande, det är ohyfsat och faktiskt ganska taskigt.



10
Livet Tankesmedjan

Om att flytta och om att inleda födelsedagshelgen

Igår skrev vi på ansökan för att byta till en lägenhet i Alingsås – vi har äntligen hittat en som ligger centralt och nära tågstationen. Nu ska vi bara hoppas att det inte blir något oväntat krångel på vägen. Allt kan ju hända, har jag förstått. Men flyter allting på som det ska så går flytten den 14 juni.

Men ett litet tag var jag nästan på väg att backa ut. För det mesta är lätt att prata om – i teorin går nästan allt. Men praktiken blir det annorlunda. Som när det kommer till att flytta en fyraåring från allt han känner till. Men efter klartecken från hans två pedagoger kändes det bättre. Att flytta på en liten går, i de flesta fall bra. Och han är fortfarande i åldern då alla kan bli ens kompis.

Och jag, jag har haft en så stark längtan efter småstad och trähus sedan jag lämnade Falkenberg för snart nio år sedan och ser fram emot att lämna spårvagnarna bakom mig. För fastän jag älskar Göteborg så älskar jag småstadskänslan mer. Mitt hjärta slår lite för fort i närheten av storstadspuls. Hade det bara varit jag och Hugo skulle situationen vara annorlunda men nu är det vi och två små till, som jag vill ge någonting annat. Men vi får som sagt se hur det går, jag vågar inte riktigt tro på någonting innan jag har skrivit på kontraktet. 

Idag bestämde jag mig för att inleda födelsedagshelgen med frukost på Sylvain Marron, en rejäl bukett blommor och ost från saluhallen. Imorgon fortsätter jag med frukost på Brogyllen och lagom till kvällen kommer några fina över för tårta och prosecco. Egentligen hade vi mer planer än så men med en halvt förkyld ettåring och en man som fått “en rejäl rispa på hornhinnan”  (och inte ser något) av en mycket arg ettåring så är det här nog alldeles lagom.

Älskar förresten födelsedagar, det blir så tydligt hur mycket som kan hända på ett år.

Förra året var jag nyförälskad i Signe och livet, men med en fruktansvärd ångest. Jag oroade mig för en förlossningsdepression men egentligen handlade det nog mest om hur jag nästan tvångsmässigt skulle “leva som vanligt” på en gång. Inte konstigt att själen inte hann med när jag “bara födde lite barn”.  

Så ja, förra året var jag skör och alldeles ny i den nya versionen av mig själv som jag inte hunnit gå in än. Jag njöt av stillsamheten i Vasa och stod länge och valde ut presenter inne på the Kitchen. I år blir det någonting annat, lite mer fira-livet-annat. Fint. Ser fram emot det. Så glad för att jag fått leva ett helt år till. 

9