Browsing Category

Vardag

En sammanfattning Vardag

Ett hej med gammal vänskap som blåsts till liv, mycket färg och andra ögonblick

Jag stod på jobbet för ett par veckor sedan när en person, som jag kände igen, plötsligt stod framför mig. En person från ett annat liv, en vänskap som fick ett abrupt slut och en vän som jag saknat de senaste sex åren. Där stod hon med barnvagn och fastän det var nytt så var hon sig lik. Och vi kramades hårt och hittade tillbaka. Igår mötte hon mig efter jobbet och vi spenderade kvällen ihop över chevrepizza och dubbla efterrätter. Vi tog oss igenom de sex åren som varit och började om på nytt. Det är så få människor jag gör så med – är en relation borta så är den borta. Men jag har haft få vänner i mitt liv som stått mig så nära som hon.

Idag är jag ledig så jag är hemma med barnen, vi har ätit långfrukost och på teven går Nicke Nyfiken. Snart ska jag ta med mig mitt lilla gäng och hämta ut paket till mig. Ikväll ska jag och Ebbe gå på Toystory 4. 

De senaste dagarna har kantats av febrig Signe, en fruktansvärd värme, loppis och ommålning av möbler. Jag och Hugo överraskade Ebbe med en ny cykel och jag har jobbat. Här hemma börjar röran reda upp sig litegrann men det kommer nog kräva ett par månader innan allt blir som man vill. Just nu har vi ett sovrum som påminner om en marsipantårta och med högar av kläder som måste hängas in. En del av livet, det med.

11
Vardag

En rutig skärm, en kelimmatta och en uppdatering från det förvirrade vardagsrummet

Här kommer en liten uppdatering från vardagsrummet!

Och en tanke kring hur märkligt det är att man kan börja i en ände och sluta i en annan. Jag skulle bli supercool och dansk inredningsmässigt men hamnade i någon sorts variant av stilen som alla tycks vara SÅ ofantligt rädda för att förknippas med: shabby chic. Det är dock lite för gulligt för mig så jag ska byta ut stolen och jobba in lite mer färg, mönster och dramatik. Men; en sak i taget. Kanske att jag börjar med att putsa speglarna först. Kanske.

Mitt största huvudbry är dock soffan. Det är en Karlstad från IKEA, som jag verkligen tycker om och tänker att jag ska klä om. Men jag velar mellan vilket tyg det ska bli i – Afroart eller William Morris. Eller ska den kanske bara vara enfärgad? Enkel och “tidlös”? Jag vet inte. Men jag har ett tygprov med mig hem från Engelska tapetmagasinet så efter idag lär jag veta mer.

Förresten, lampskärmen! 30 kronor på Ebbes Hörna. Lätt ett kap.

Och förresten en gång till – mattan! Tog oss fyra lägenheter innan den äntligen fick sin plats. Så glad att jag hållit så hårt i den i alla år.

13
Vardag

Långa kjolar, sidobord, sängar bredvid varandra och hösten 2019

Det var snabba ryck imorse. Jag vaknade lite senare än tänkt och hade en nyvaken gullfia som, omedvetet, jobbade så hårt på charmen att det var omöjligt att slita sig. Slängde ihop en skål med yoghurt och mandlar, halsade en kopp kaffe och sa hejdå till allihopa medan jag tog på mig skorna. Nu sitter jag på tåget med kaffe som Hugo hällde i en termos åt mig och tänker på min pappa som alltid cyklade till jobbet med saft och smörgåsar i plastpåsen. Samma samma men ändå inte.

Man känner att någonting händer nu, att tempot förändras, kanske på grund av vädret, kanske också på grund av den nya månaden. Det börjar kännas mer fokuserat. Åtminstone känner jag av det – den kommande höstens löften om en ny tid, nya rutiner, ny sorts energi och ork. Vad drillad man är ändå genom skolan och terminsstarter, ihop med resten av Sverige som också vill köpa nytt pennfack, nya sudd och sylvassa blyertspennor så fort slutet på sommaren närmar sig. Den 2 september börjar Ebbe på den nya förskolan och innan dess vill jag ta med honom för att köpa en ny ryggsäck och en ny skrivbok. Vill ge honom samma känsla som jag har. Själv får jag en annorlunda höst – jag fortsätter arbeta och i januari ska jag börja skriva min c-uppsats parallellt, tror jag. Då är det Signes tur att börja förskolan så jag kommer ha lite mer tid över de dagar som jag inte jobbar. Men vem vet egentligen, om det är något jag uppenbarligen inte har några problem med så är det ju tvära kast. En ganska märklig egenskap för en sådan trygghetsnarkoman som mig egentligen.

Men. Med det sagt så har jag alltså börjat längta längre fram och samtidigt tillåtit mig att komma in i ett annat lunk nu. Allt det där nya är ju inte så långt bort så nu kan jag slappna av lite. Jag har klippt av mig håret, målat halva vardagsrummet och nu får det vara stopp ett litet tag.

Sen ska jag;

Köpa ett gäng mellantunna oversizade tröjor till mina längre kjolar. Och ett par snygga skor att ha förutom sneakers. Gärna gröna loafers:

Hitta en kappa som är ett riktigt blickfång, helst rutig och mellanlång.

. bli riktigt bra på att använda håraccessoarer i mitt nyklippta och nyfärgade hår .Inreda Ebbes rum i linje med det jag tänker ska bli barnens rum sen. Fastän vi har det sovrummet nu så kan man ju ändå börja med det. Tänkte först att de skulle få varsin vägg, varsin plats men nu är jag så förälskad i det här – sängarna tätt bredvid varandra med ett litet nattduksbord emellan. Kan ju vara så att jag bokstavligen bäddar för bråk och fruktansvärda nattningar men äsch. Fint blir det ju. VARDAGSRUMMET. Det här är absolut något jag ska göra. Men efter bakslaget med den blå färgen så gör jag bara litegrann i väldigt små doser. Kan vara att jag tar nya tag med blå väggar fast i en annan ton till våren. Eller nästa vecka. Man vet ju inte vad man springer på eller när lusten infaller. Men bortsett från färg står nu sidobord på min lista. Ett sidobord med böcker och en lampa på. Fundera på en ny färgskala. Kanske är blått inte min färg helt enkelt. Grönt är ju absolut det, rött med. Och grått. Skulle gärna blanda in något gult här, en dov lejongul eller kanske olivgult med liksom lite grönt i?

bilder ur mina mappar Höst 2019 och Home 2.0 på Pinterest

7
Vardag

Om att lämna, om att inte kunna förlåta och om att hitta tillbaka hem.

• Erase/rewind med The Cardigans, Fly av Ludovico Einaudi och Feeling good av Nina Simone är vad jag lyssnar på när jag sitter på tåget till och från Göteborg. Jag åker förbi sjöar, skog och hästhagar. Lämnar en nervöst tickande puls med människor som hela tiden är på väg någonstans och återvänder till trähus i ljummen solnedgång och knappt några människor alls.

• Jag går igenom Allén, ibland förbi sluddrande röster på en parkbänk, röster som försöker strama upp sig, som försöker behålla någon form av värdighet. En ton av jag är fortfarande med, jag är inte så full. Jag känner igen det, alltför väl. Den nyansen lärde jag mig att höra redan som liten. Man skulle kunna tro att min historia skulle göra mig mer ödmjuk, kanske också mer förstående. Men nej, tvärtom. Jag är hård, det knyter sig i bröstet på mig, jag fäster blicken rakt fram och känner hur käkarna biter ihop. Jag står knappt ut och måste skynda, skynda mig förbi.

• Jag ser dem igenom tågfönstret och skyndar mig ut. Kjolen fladdrar när jag halvspringer ner för trappan. Signe har bara tröja och blöja, de knubbiga låren är nakna och varma, i nacken har håret lockat sig och hon tjuter till när hon ser mig. Ebbe är arg för någonting och säger TRAMS högljutt samtidigt som han sneglar på mig. Jag går omedelbart in i min roll, hittar hem igen, återfår konturerna. Nu är dem här, tillbaka hos mig och jag blir hel, i trappen på tågstationen i Alingsås.

17
Vardag

Ett hej och 35-kronorsfynden

För en gångs skull vaknade jag före alla andra, jag är på väg att bli sjuk så jag sover sämre, trots det drömmer jag lika intensivt som vanligt. Så idag har jag huvudvärk och är inte helt med. Hoppas det släpper, för tid att bli sjuk har jag inte. Eller tid och tid, lust snarare. Men tid att röja upp på balkongen imorse, hade jag, och att gå på loppis igår. Klockan 8 gick jag genom porten, över vägen och in i loppisen. Där hittade jag ett litet hus till Signe att ställa krafs på, i framtiden. Och en lampa som stått i säljarens föräldrahem och sen i hennes innan det var dags att släpp taget. Jag lovade att den skulle hamna på en bra plats. Dekoren både ser och känns handmålad och att byta el blir inget problem att göra själv. Älskar den och kommer nog att ställa den hos barnen sen. Ska bara hitta en passande lampskärm. 35 kronor betalade jag förresten för båda grejerna, tummen upp för det.

7
Vardag

Alingsåsromantik, tid som rinner mellan fingrarna likt vatten och Brickan med stor B.

Märkligt hur mycket dagarna kan skilja sig åt. Igår vaknade alla på ett bra humör och allting var rart och fint fram till kvällen. Idag däremot, verkar alla ha vaknat på fel sida och innan klockan slagit nio har jag redan hunnit släcka bränder med högljudd röst. Att vara mamma alltså, vilken grej. Åt båda hållen.

Förmodar att det egentligen kanske handlar om spring i benen på oss allihop, igår var vi hemma hela dagen. Hängde upp nyinköpta linnegardiner, bytte sängkläder, lagade pasta carbonara och packade upp ett par av de sista kartongerna. Hängde upp en spegel och sov middag med Signe. När Hugo kom från jobbet möblerade vi om och bytte rum med Ebbe-Lou. Det var lite väl tidigt att ge honom ett så stort rum att ha själv. Så nu är det vi som har rosa väggar i sovrummet och han som har gröna. Inte alls vad jag tänkt men äsch det ska nog bli bra, det med. 

I tisdags levererades en tvättmaskin och torktumlare som vi köpt och plötsligt kändes livet mycket enklare. 15-åriga Sandra hade absolut höjt på ögonbrynen åt 32-åriga Sandras definition av lyx men det är verkligen så – apparater som förenklar vardagen är guld, diamanter, briljanter. Vi har också unnat oss ett nytt överkast och nya handdukar – också vuxensaker som aldrig stått högt i kurs förut. 

Kanske blir dagen inte så illa ändå, tänker jag nu, när Ebbe nyss kom fram och sa förlåt för att jag var så otrevlig. När sjutton lärde han sig att formulera såna meningar, när lärde han sig förstå vad otrevlig betyder? Min älskade lilla fyraåring. Jag gick in till honom inatt när jag inte kunde somna och satt på golvet bredvid hans säng och tittade på honom medan han vände och vred på sig i sömnen. Fulgrät i smyg över hur det här en dag kommer att vara slut, hur den lilla handen en dag kommer vara en vuxen hand och hur oerhört tidsbunden den här perioden med honom är.  Han växer ifrån mig, varje dag, och varje dag släpper jag omedvetet taget om honom lite till, ger honom utrymme, gläds åt allt nytt han lär sig och över hur han närmar sig världen. Det som i sin tur betyder att han rör sig mer och mer ut ur vår. Jag och separation, det är en svår historia. Så låt oss istället gå till några glimtar från veckan som varit.

Hugos konst på väggen och en gammal spegel jag köpte förra året, äntligen uppsatta. Men nu måste de flyttas eftersom vi bytt rum. 

Det här är vad min tågresa mellan Göteborgs centralstation och Alingsås består av. Bara rogivande vyer åt min själ.

På väg till jobbet en dag med nya solglasögon och solblekta toppar.

Gick förbi en butik som var stånd och såg den perfekta knoppbrädan till sovrummet.

Och kanske den vackraste av alla brickor?

Ett fat jag ångrar att jag inte köpte innan vi flyttade.

Alingsåsromantik. I varje liten vrå.

10
Vardag

Måndag – elva timmar sömn, tåg, GANT och längtan.

Då var snart halva arbetsveckan avverkad för mig, bara fram till onsdag kvar och sen har jag “helg” torsdag och fredag. Då ska jag försöka ta mig tid till att göra allt som jag just nu lägger på hög, för i dagsläget är jag rätt trött. Igår somnade jag 19.30. Kunde inte låta bli – hade precis nattat Signe så som jag alltid gör och när hon sov och andades tungt på mig, mage mot mage, så bestämde jag mig för att strunta i allt jag tänkt göra och somna för natten, jag med. Så skönt att göra så, att bara gå efter vad kroppen behövde. Är dock fortfarande trött efter elva timmars sömn, men jag får väl göra likadant ikväll så jag sover ikapp det jag behöver. Så viktigt ändå, att ge kroppen vila när den så tydligt signalerar om att det behövs. Jag har känt mig rörigare än vanligt, långsam och disträ. Det har nog varit lite mycket den senaste tiden. Sen försöker jag lära mig hur tågen går så jag slipper hamna i timmar av väntan på nästa – igår slutade jag klockan 16 men var på stationen förrän 17.55. Ingen höjdare.

Trots trötthet ser jag fram emot att gå till jobbet. Jag lär mig hela tiden nya saker och börjar känna igen de olika kundgrupperna som kommer in. Älskar att vara någonstans dit folk kommer för att unna sig någonting fint. Fast nu är jag nådigt trött på alla GANT-handdukar som vi reat ut, måste ha sålt miljoner i helgen. Men kan ändå inte låta bli att le när man slår in det totala beloppet och kunden som missat 50% på reapriset blir så himla ospelat glad. Man relaterar ju. På tal om jobbet så börjar jag bli sugen på att lämna allt med färg och gå över till det krispigt vita och mjuka linnefärgade (lättpåverkad, vem, jag?) men jag kämpar nog på med min färgglada röra här hemma ett tag till.

Så, nu är det dags att leta fram ett par örhängen, borsta tänderna, och gå till jobbet för att möta hundratals nya människor och samtidigt längta efter den lilla Jönssonligan jag har hemma. Mitt absolut bästa gäng, någonsin.

10
Vardag

Blå väggar, rosa väggar, Victoriapassagen och lite till.

Det är bortom min förståelse hur långa sommardagar kan gå så vansinnigt fort som de gör. Varje dag går i ett och man hinner göra tusen saker och samtidigt hinner man knappt knäppa med fingrarna innan dagen är slut. Märklig ekvation. Jag längtar efter mer tid att skriva men när en lucka dyker upp så är det så skönt att bara stirra in i en vägg eller se en kass film på Netflix. Den mindre snygga varianten av lyx, men så är det. Sånt är också viktigt.

Men de här dagarna har jag trots allt hunnit bestämma mig för vilken färg vi ska ha till vardagsrummet och faktiskt målat det. Efter att ha gått igenom NCS-kartan på jobbet med vår Visual Merchandiser, hittat den ljuvligaste av de blå, upptäckt att det är nästan samma som jag köpt färgprov på för att sen hitta just den färgen på Rusta av alla ställen så fick det bli den. Inte särskilt flott men snåljåpen i mig jublade av lycka och själv tycker jag det är lite roligt att jag började på Engelska Tapetmagasinet med tanke på vart jag hamnade till slut. Så det blev Antikblå med koden s4020-r90b och i Ebbes rum är det Beckers Puderrosa med med 10% mer svärta. Jag ska visa bättre och mer rättvisande bilder så fort jag hittar allt jag behöver till systemkameran. Och nevermind golvet i Ebbes rum, det ska bort så småningom. Jag ska bara, jag ska bara och jag ska bara.

 

Jag har som sagt jobbat en del med. Och  börjat åka in lite tidigare ibland för att det är skönt att hinna med en kopp kaffe eller frukost på daMatteo vid Victoriapassagen, som faktiskt är mitt favoritställe sedan ungefär åtta-tio år tillbaka.

Älskar den här sängen som står på övervåningen på jobbet. Vill alltid kasta mig i den och sova bort resten av dagen. Allt är så fluffigt och krispigt.

Och så har jag ju det här ljuvligt, stolliga lilla gänget som verkligen låter mig känna att jag lever jämt. Ebbe-Lou som befinner sig i någon hör-inte-dig-fas och samtidigt i en BÄST-JAG-SKRIKER-SÅ-DU-HÖR-MIG-fas. Man kan ju bli galen för mindre, tänker jag ibland.

Men så är han vid sidan om det så oerhört rolig, snäll och klok. Liten tänker stort, skrev en gång en vän om honom, och det är nog precis så jag ser honom. Hans inre kompass pekar allt som oftast åt rätt håll och jag ser så många fina egenskaper i honom redan nu. De största utmaningarna som vi egentligen har och nog alltid haft har varit när det blivit en krock mellan hans självständighet och mitt föräldraansvar. Jag hoppas vi hittar en balans i framtiden.

Och lilla Signe. Lilla, lilla Signe. Vår lilla vandrande, luriga lilla explosion med i princip ingen stubin. Det är mycket drama i den där lilla kroppen, mycket gap och skrik när hon inte får som hon vill eller behandlas fel. Bra, tycker både jag och Hugo. Hon kommer ha igen det när hon blir äldre.

12
Vardag

En tisdag med bland annat frukost i Nolhaga-parken och två middagstips

Igår var första dagen själv med barnen men jag var sjuk och grinig och tappade en hel samling Gefle-tallrikar i golvet som gick i tusen bitar (och blev ännu grinigare), så vi gjorde ingenting anmärkningsvärt alls. Istället trampade jag på en porslinsskärva, tappade en älsklingsvas som också den gick i bitar och packade upp cirkus hundra kartonger. Men idag vaknade jag utan halsont och med hela kroppen full av längtan efter att få göra någonting. Lite extra mycket när jag tittade ut genom ett av våra köksfönster och möttes av ett svajande träd och sommarmorgon.

Packade ner frukosten, klädde upp gänget och tog vägen igenom allén till stan för att köpa såpbubblor och kanelbullar. 

Till vänster ligger Nygrens innergård, väl värd ett besök för den som råkar hamna i trakterna. 

Pioner i en rabatt mot en husvägg <3

Klara färdiga redo att gå till parken!

Nolhaga-parken. Ett stenkast från oss. Så oerhört lyxigt. Imorgon ska vi gå till Nolhaga slott och Nolhaga lantgård som ligger i närheten. 

Hejar på mig själv med selfiefunktionen. Det var inte riktigt så det var tänkt, men men. 

Efter-frukost-lyxen.

Älskar honom så vansinnigt vansinnigt mycket. Han som just nu är så mycket fyraåring att det nästan sprutar ur öronen på honom – lillgammal, argumenterande, orimlig på alla sätt och samtidigt precis lika rimlig. 

Strumpebrallan. Också en lirare av rang. 

Hemma igen och osso buco med gnocchi och gremolata till middag. En relativt enkel variant. Har precis provat att beställa mat utefter färdigkomponerade recept och ska göra det för resten av livet nu, tänker jag. Så skönt att slippa tänka på det, att ha allt som receptet kräver i kylskåpet och bara pricka av punkterna i det (med några få tillägg eller ändringar, om man vill). Igår gjorde vi förresten frikadeller med äpple och persilja och ungarna (och vi) slukade det. 

Efter middagen slog jag på stort och stilade rejält för Jönssonligan och blåste upp en liten pool. Länge satt de där medan jag njöt av solen bredvid.

Ögonfransarna.

När alla var torkade och klädda i pyjamas gjorde jag något som jag bara tror att andra föräldrar (eller generellt trötta människor) kan förstå – jag satte mig på balkongen och drack kaffe klockan 18.30. 

Och så var det med den dagen. Skål!

12
Alingsås Vardag

På plats i Alingsås

Då var det gjort. Flytten är över och idag åt vi vår första frukost här, ute på ett bageri. Sen gick vi på loppisen som huserar vid en lång allé utanför oss varje lördag från juni till september.

Och fastän allting är så fint, så fint så vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till allting. Det känns rätt, det känns bra men jag känner också…någonting annat. Som om det gick så fort att jag inte riktigt hann med. Det värker lite i hjärtat när jag ser lägenheten framför mig, lägenheten i Göteborg. Innan jag hunnit ta mer än några steg in i den, för snart två och ett halvt år sedan, kände jag mig hemma. Sen byggde vi världar och drömde om livet innanför väggarna där fram till igår.

Det är svårt att inte bli ett med sitt hem, när det är en så viktig plats. Jag är oerhört hemkär och behöver känna att där jag bor är en trygg och säker plats, som är min. Lägenheten vi bor i nu känner mer som en mellanlandning. Jag känner inte riktigt att den är min, att den tillhör mig, så som den förra gjorde. Kanske tar det längre tid den här gången, vad vet jag. Trivs gör jag, ljust är det och utanför varje fönster finns en vägg av trädkronor. Staden är underbar och telefonen är redan full med bilder på vackra gamla träfasader. Och små men stora ögonblick, ur Ebbes och Signes barndom.

11