Jag skriver

Dagbok.

Jag befinner mig i en sorts bubbla nu. Packar upp lådor och känner in varenda millimeter av allting. När jag flyttade från Falkenberg, min barndomsstad, sörjde jag i flera år. Jag förlikade mig aldrig med det steget och drömde alltid någonstans i periferin om att flytta tillbaka. För två år sedan började vi åka dit på semester och redan första gången slog en välbekant känsla ner i bröstet på mig – utanförskapet. Att inte bo i villa, utan i ett av betonghusen, att vara den med långa mörka lockar och svarta ögon bredvid ljushåriga, blåögda kompisar. Att aldrig riktigt passa in någonstans, att ha ett helt annat liv, en stökigare vardag och bakgrund än “alla andra” och att inte ha det lika ordnat.

I alla år gick jag med den känslan men det var först förrförra året som jag kunde sätta ord på den, som plötsligt gjorde mig så liten och osäker igen. Konstigt hur vissa världar fortfarande lever kvar inom en, hur enkelt det är att slungas tillbaka till någonting som egentligen inte existerar fastän det fortfarande ändå gör det i allra högsta grad. Nu när vi är här tänker jag på det igen, på känslan av utanförskap. Alingsås är trots allt väldigt likt Falkenberg – kommer jag känna mig utanför här? Eller är det slut med det nu? Och hur ska det bli med barnen? 

Jag har alltid sett mig själv som småstadsbo, men nu när allting ställts på sin spets – är jag verkligen det? Det krävs så lite att bo i en stor stad där man kan försvinna i mängden om man inte vill synas, i en mindre stad är det nästintill omöjligt. 

Göteborg har varit en plats jag längtat tillbaka till, ända sedan vi flyttade till Telefonplan för sex år sedan. Göteborg, Göteborg, Göteborg. Knappt något intresse för en människa i Stockholm, för jag skulle ändå snart åka hem igen, onödigt att bygga upp ett liv där för jag skulle ändå snart tillbaka till mitt liv igen. I Göteborg. Och sen fick jag det, njöt av det i två år och sen lämnade jag det igen. Är jag inte klok? Kommer jag alltid att vara så här? Jag hoppas nog innerst inne att barnens behov av trygghet och stabilitet ska hålla min rastlöshet och min rotlöshet under kontroll. Att jag ska lära mig att älska en plats och stanna kvar på den. Att jag ska sluta längta bort så fort jag kommer fram.

8
8

Liknande inlägg

2 kommentarer

  • Svara
    Snickis-Sara
    06/18/2019 at 13:36

    Det är verkligen svårt det där. Jag längtar också bort fastän jag har det bra. Jag försöker att bli nöjd med det jag har och det lyckas ibland. Men drömmarna om nåt annat, liiite lite bättre flyter alltid omkring i bakhuvudet. För mig har det mycket att göra med social media. Alla “inspiration” som gör att jag jämför mig. Man får försöka påminna sig om att de allra flesta har det som oss. Lite rörigt och halvdant. Man får försöka hitta likasinnade som delar ens intressen så kanske man känner sig mer hemma. Det är nästan svårast tycker jag. Det där med att hitta folk av sin egen sort. Lång kommentar detta och jag vet inte riktigt vad jag vill säga egentligen. Bara att jag känner igen mig.

    • Svara
      vardagskonst@gmail.com
      07/08/2019 at 05:57

      Tycker så mycket om när du skriver här, Sara. Hos mig är det också sociala medier som triggar igång en längtan efter något annat men också samtidigt någonting odefinierbart inombords som liksom alltid har funnits där. Ibland vet jag inte om det är längtan efter något eller rädslan för någonting annat. Svårt att skilja på, för mig. Kram

Lämna en kommentar