vardag

där livet finns.

bord1v23

 

v20

 

min förkylning har slagit ut rejält. rösten sviktar och humöret dalar. energin beter sig som en sårad älskad, som
rymt hemifrån och vägrar komma tillbaka förrän jag förtjänar det. jag försöker locka tillbaka med nässpray, te,
kanjang och halstabletter.

 

utan ork blir min kropp bara ett skal, jag behöver energin för att själen ska få liv.

 

inte bara för att jag är sjuk men för att Hugo är snäll så ger han mig sovmorgon. han väcker mig sent med
Ebbe-Lou som drar mig i håret tills jag samlat tillräckligt med kraft för att vända mig om. de svarta ögonen
gnistrar av lycka. genast börjar han krypa på mig, ta på mitt ansikte och när responsen blir för vag smackar
han med munnen och tittar på mig. jag smackar tillbaka och han blir överförtjust. älskade unge, en dag kommer
du
vara en upptagen tonåring och ännu senare en vuxen man. så liten som du är kommer du aldrig att bli igen
och
jag sörjer det redan, samtidigt som jag längtar framåt.

 

han vill sitta upp så jag hjälper till. sen sitter han och guppar upp och ner samtidigt som han blandar kvitter
med otolkbara tjut. jag tänker att hans värld måste vara ljuvlig. jag lägger armarna runt honom, pussar på
ryggen, trycker sen näsan lätt mot hans revben och han skrattar högt. han gör det ofta – skrattar högt.
just det kan inte jag för halsen gör ont och när jag försöker säga något brister rösten.

 

för en gångs skull blir jag inte stressad av att vara sjuk. jag känner inte att jag missar någonting. annars brukar
det alltid bli svårt. men den här gången pågår livet för fullt här innanför våra väggar och det är alltid här jag vill
vara, med min Hugo och med vår bebis som skrattar liv i allt som finns.

4 kommentarer

  • Reply
    Anonymous
    07/04/2016 at 17:53

    Jag känner likadant. Tanken på att han en dag inte ska vara min knubbiga bebis som blir så lycklig att han nästan svimmar när han ser mig. Att han en dag kommer vara sin egen. Det känns i mig. Och jag kan inte lugna den känslan med något alls. Jag vill att tiden ska stå still, allra helst.

  • Reply
    Anonymous
    07/04/2016 at 17:53

    Tack x2 ! 🙂

  • Reply
    Patrik at Brass&Gold | En inredningsblogg på Hannas Room
    07/04/2016 at 17:53

    Usch! Det låter inte skoj! Krya på dig!
    PS. Fin växthörna!

  • Reply
    Anonymous
    07/04/2016 at 17:53

    Ibland, oftast när jag skall gå och lägga mig och kollar till Algot, tänker jag på att han en dag skall stor. Leva sitt eget liv, bli kär och sluta vara min på ett sätt. Då smärtar det ibland så hårt att jag måste påminna mig om att andas. Ibland skäms jag lite för det ger mig sån ångest, samtidigt är de det jag önskar mest för Algot. Att vi skall hjälpa honom bli sin egen.

  • Lämna en kommentar