vardag

del två – keramikkursen

förra söndagen hade jag två timmar på mig att glasera (?) mina saker. mina skeva och ojämna sådana. och jag kunde återigen konstatera att  jag blir ingen proffsig keramiker. men det gör mig ingenting. det är något fint i det, känner jag. att kunna släppa på det, att inte kräva topprestation. att bara göra utan att bry sig om vad betyget blir.

allt annat i min vardag är så tvunget att jämt ligga på en högre nivå – mitt föräldraskap, mina kurser – som ju tagit upp hemskt mycket tid de senaste två åren. här fick det inte bli så. dessutom var det för lite tid och för intensivt för mig. som ett enda långt provtillfälle som aldrig ville ta slut och fick mig att längta därifrån hela tiden. samspelet mellan mina händer och leran är någonting jag vill arbeta fram under mer tid, i omgångar.

jag doppade lite skålar här, målade lite med en pensel där. det blev hipphappigt. och älskat. för att det var första gången på länge som jag bara lät mig vara, göra, ha kul. inspireras av andra – se bara så fint de gjorde. tror de tog sitt skapande på ett större allvar än jag, och fastän jag inte drogs med är det alltid som att själen får lite nytt liv, i närheten av sådana människor. jag ska förresten visa mitt när jag har hämtat hem det. någon gång.

0

Inga kommentarer

Lämna en kommentar