mamahood.

det som blir kvar utan dig, är ingenting att ha.

IMG_9987  IMG_0046

jag kommer hem med ett fång blommor invirade i silkespapper. Charlie är den enda som
finns här, annars är det tomt. tystnaden slår mig så hårt att det nästan gör ont. blommorna
snittas om, ställs i vas och jag klipper ner ett par pelargoner. städar i köket och sen sätter
jag mig vid skrivbordet. det är nu jag ska prestera, briljera. nu i den där efterlängtade
ensamheten.

men jag går ut i hallen, stannar och tittar in i vardagsrummet. blir stående där en stund
och längtar, saknar. alla leksaker är precis där han lämnade dem. liten är han, men röja
kan han, det där lilla barnet.

mitt lilla barn. mitt alldeles egna, livliga, glittrande lilla barn.

herregud vad jag saknar honom. de små händerna som sliter tag i vad som går, som
petar och inspekterar. den där blicken som talar om att något är roligt eller att han är
trött. den lilla kroppen att bära och krama. de höga tonerna han får till när han är
missnöjd och den eviga kampen om huruvida modemet ska få vara ifred eller inte.

han fattas mig.

det plingar till i telefonen. Hugo har skickat en bild på min lilla som tittar ut genom
tågfönstret. hela jag blir liksom stum, för det känns svårt att han upptäcker nytt och
att jag missar det. blicken och reaktionen. en timme senare plingar det till igen –
Ebbe-Lou sover sittandes med sin filt.

jag är inte orolig. Hugo är en lika bra förälder som jag, i vissa fall till och med bättre.
men jag saknar. känner mig inte hel. och det blir så påtagligt här hemma. jag har inte
varit ensam här på snart ett ett år.

Inga kommentarer

Lämna en kommentar