Signe, Ebbe, föräldras...

en söndag i Falkenberg med pizza och teater.

är så glad för att det inte krävs något särskilt engagemang för att ta mig till Falkenberg när jag drabbas av lite hemlängtan. en timmes tågresa är allt som krävs och det är då inte mycket.
så för ett par veckor sedan bokade jag biljetter till en teaterföreställning i Falkenberg åt mig och Ebbe-Lou. en heldag, bara för oss. jag tänkte att det kunde göra honom gott att få full uppmärksamhet och inte behöva dela den med Signe. och så kände jag, just när jag bokade biljetterna, att vi inte fick någon riktig tid ihop, han och jag.

igår var det dags, föreställning klockan tre så vi hann först med en fika på Brogyllen innan vi promenerade ner till centralen.

drygt en timme senare var vi framme.

stenstolarna – en samlingspunkt för hundra år sedan, för alla oss coola, odödliga tonåringar som hånade pensionssparande, lunchlådor och varma kläder. ha, vad hårt verkligheten skulle komma och bita oss i arslet till slut.

jag tänkte nog en del på det förr men inte så som nu – VAR ÄR ALLA MÄNNISKOR? här bor ändå ett par tusen. varför är nästan allting stängt på söndagar, varför är det ingen ute? hur sjutton går man runt rent ekonomiskt som företagare här? vad gör folk, är dem hemma?

med ovanstående noterat och funderat hade vi alltså hela stan för oss själva. nåja, nästan. det här är dock något jag kan sakna så oerhört – friheten, att inte behöva vara så rädd och faktiskt våga låta Ebbe springa lite som han vill. det går a b s o l u t inte här i Göteborg, här måste man alltid vara på sin vakt för cyklar, bilar, hundar och allt möjligt.

vi åt naturligtvis pizza, som sig bör i Falkenberg för om det är något den staden har så är det grymma pizzor. jag tog med Ebbe till den bästa pizzerian jag vet – Falkenbergs pizzeria och beställde in en kebabpizza till mig och en vesuvio till honom.

förresten på tal om pizzerian – när jag bodde här hade pizzeriorna alltid nattöppet på fredagar och lördagar så efter krogen var det rena rama festen på gatorna mellan dem och man stötte alltid på massa kompisar i kön. en så konstig grej. men fin och kul på sitt vis. typiskt småstadsgrej tror jag.

fina fina Ebbe, med paraplyt, såklart.

lite längre fram till höger ligger Borgmästaregården. ett relativt nytt café som hjälper till att sätta Falkenberg på kartan förutom Skrea strand och typ Lisa Lemke. Borgmästaregården är det snyggaste fikastället jag vet och allt jag har ätit där får full pott. gå in på en av grundarnas blogg Sarabakar och frossa i fin matfilosofi, om Borgmästaregårdens grafiska profil och goda recept.

förresten, ja. fuck SD.

och så Far och flyg med Alfons Åberg som var så…dålig. Alfons-karaktären var hysterisk och stressig och pappa Åberg gick mest runt och kändes lite väl nedlåtande. varken jag eller Ebbe var vidare imponerade.

i väntan på tåget hem.


och snipp snapp snut så var den här turen slut!

 

0
0

You Might Also Like

Inga kommentarer

    Lämna en kommentar