personligare.

ett framvaskat allvar mitt i måndagen.

jag klamrar mig fast vid livet
på ett helt annat sätt nu än då.
än tiden innan Ebbe-Lou.
liksom krampaktigt.

de första dagarna efter att han kom till oss
minns jag att jag så ofta tänkte att herregud
när det är hans tur att gå, låt honom inte gå ensam.

tanken på att jag inte skulle finnas där,
att jag skulle gått bort långt innan
och att han skulle vara ensam
gjorde mig skräckslagen.

jag vet faktiskt inte varför
jag tänkte just så.
eller varifrån
de tankarna kom.

kanske därför att livet och döden
var två ting som kom så nära ihop
med varandra, hand i hand.

den ena blev så tydlig
bredvid den andra.

det är ganska ofta, jag tänker på när det ska
bli min egen tur. min dödsångest är stark.
och tyvärr omöjlig att gömma i förnekelse.

större grepp om mig får den
genom vetskapen om att
jag kommer att lämna Ebbe-Lou.

att jag inte kommer få vara med mer.
en sådan mardröm, för mig.

när det blir dags för mig,
önskar jag honom nära.
och Hugo.

jag vill ha dem i min famn,
sluddra, mumla, viska
att jag älskar dem.
att de var alltid
allt, mitt allt.

jag vill att de blir
det sista jag känner,
ser och hör.

att jag får klamra mig fast
in i det allra sista, som går.

aldrig skulle jag tro,
att kärleken skulle kunna
bli så stor, så utplånande
och överväldigande.

att någon skulle kunna bli mitt allt,
mer än som på ett tonårigt vis.

och jag vet faktiskt inte
varför jag skriver det här.

men när jag kokade spaghetti
blev plötsligt orden tydliga.
framvaskade ur mitt inre.

som om de behövde sägas,
skrivas någonstans.

0

4 kommentarer

  • Reply
    mariell
    17/10/2016 at 16:12

    <3 så fint og vondt, sandra. du er så god.

  • Reply
    hanna, förbanna
    17/10/2016 at 19:08

    kram <3

  • Reply
    Ellen
    20/10/2016 at 15:15

    <3

  • Reply
    Sandra Bergström
    24/10/2016 at 14:25

    ni är så fina, tack <3

  • Lämna en kommentar