personligare.

för att jag är jag och för att jag är bra.

vi har slutat lyfta över den lilla till vår säng mitt i natten. jag slutade med det när Hugo var
i Skottland för att jag var rädd att han skulle vakna innan mig och smita ur sängen och ut
på, för en ettåring, farliga äventyr. han har inte protesterat mot det, istället sitter han länge
bland sina filtar och pratar för sig själv. ibland ger jag honom en pixie-bok att bläddra i
och medan jag vaknar långsamt hör jag sidorna fladdra mellan de små ivriga fingrarna. 
idag var det Hugo som tog med sig honom upp när pixie-boken inte längre räckte som 
sällskap. själv blir jag väckt kort innan jag måste iväg till Eskilstuna.
jag flyger upp ur sängen, in i duschen och ryser. det finns få saker jag avskyr så mycket
som att duscha direkt på morgonen. jag fönar håret, sätter upp det och har min nya
klänning på mig. den är svart och med spetsdetaljer till. inte alls särskilt bohemisk
men den känns ändå gjord för mig, för det nya jaget som håller på att träda fram.
på skåpet i vardagsrummet ligger kilten som Hugo hade med sig hem. jag hinner tänka
att det är så typiskt min man, att han så självklart bar den där som förväntat. så obrydd
och alltid så modig. vad andra tänker, det rör honom inte. och det är väl sisådär när det 
drabbar mig och oss, men ändå är det en egenskap jag måste älska. för den liksom smittar
av sig och hjälper mig att våga ännu mer än jag egentligen gör. kanske bär jag inte kilt i
Skottland, men ja, ni förstår. 
innan jag går försöker han få mig att bära en stor slokhatt. han säger att jag är tjusig 
och ser mycket italiensk ut. jag tycker mig se en sekunds besvikelse när jag tar av mig 
den och säger ‘inte idag’. sen kysser jag honom farväl och den lilla smiter iväg innan 
mina läppar hinner nudda pannan. 
på Pressybyrån köper jag kaffe och inser att idag är sista gången jag gör det. idag var 
sista morgonen som jag lämnade den lägenheten och köpte kaffet på den här platsen för 
att åka till en lektion i Eskilstuna. för att idag är årets sista lektion för mig. visserligen ska
en salstenta skrivas och en hemtenta lämnas in innan det här året är förbi, men det är ändå
den sista lektionen jag går på för den här terminen.
det känns stort. jag började när Ebbe-Lou var fem månader gammal och 
ibland tvivlade jag på om det verkligen skulle gå. och här står jag nu, två 

terminer senare. värt varenda sen natt, varenda orosmoln, “vafanharjaggjort”
och “dethärkommerfaaaaninteattgå”.

så idag är det jag som klappar mig själv på axeln och ger mig själv ett stort tack
för att jag är så förbannat envis och handlingskraftig.

Inga kommentarer

Lämna en kommentar