livet

från den sista veckan i januari.

han är typ aldrig sjuk sa jag häromdagen och vaknade mitt i natten till en liten snorig näsa. på morgonen stod han i sin säng, hostade och sa ai. lilla hjärtat. mackis framför lilla spöket Laban och sen sa jag hejdå för att åka på en föreläsning.

kryssade mig kors och tvärs förbi bilar och cyklar för en kopp kaffe från Egg & Milk. fastnade i ett samtal om det digitaliserade samhället och sen slängde jag mig ut bland bilister och cyklister igen med hjärtat i halsgropen.

få saker stressar mig så som rusningstrafik. eller trafik överhuvudtaget, därav inget körkort. so there I said it – jag är snart 30 och jag har inget körkort därför att jag blir stressad av trafiken. jag har försökt övervinna min ångest tre gånger, men utan resultat. jag ska dock inte påstå att det grämer mig särskilt mycket. det är väl en sån sak som ger med sig någon gång i livet.

snabbt upp för trappan till den vackra gamla sekelskiftesbyggnaden och som alltid  sätter jag mig längst bak. det är en viktig detalj – att aldrig behöva sitta med någon bakom mig. rygg mot rygg går bra men inte annars.

två timmars föreläsning som ger mig verktyg och sätter namn på sådant jag redan förstått men aldrig riktigt plockat isär och tittat på bit för bit. det här är mitt ämne, jag är säker. även om jag delvis ångrar mig för att jag valde detta så är jag åtminstone i rätt forum. dessutom har jag trevliga klasskompisar och det är fint.

jag möter Hugo och Ebbe-Lou efteråt, vi äter frukost på daMatteo. förkylningen gör Ebbe svårare att imponera på och ögonen har en särskild glans. ändå håller han igång – pratar, skrattar och trycker i sig bitar av en croissant. jag kan inte sluta stryka honom över kinden, säga att jag älskar honom eller pussa honom vid tinningen. han är allt och jag har längtat efter honom. jag gör det ofta nu för tiden, längtar. och saknar. sedan han kom är de känslorna alltid där när vi är ifrån varandra.

imorgon kommer hantverkare hit och det irriterar mig redan, jag är så ärrad sedan Södertälje då de kom och gick, gick och kom, kom och gick stup i kvarten i nästan två år. alltid vänliga, alltid trevliga och alltid där. imorgon kommer de dock bara och byter bänkskiva och hämtar luckor som ska målas om, så det är väl egentligen ingen fara på taket.

0

4 kommentarer

  • Reply
    Nana
    02/02/2017 at 08:23

    Hoppas den lilla kryar på sig! Och du skriver så fint om vardagsglimtar. Får orden att bli mjuka, lena o spännande om just vardagen här o nu.

    • Reply
      Sandra Bergström
      02/02/2017 at 13:46

      Tack! Han mådde bättre imorse så nu är allt nästan som vanligt igen. Uppskattar din fina kommentar! <3

  • Reply
    Sandra
    02/02/2017 at 09:44

    Älskar dina vardagsberättelser, när man liksom bara får hänga med på det som rör sig. Kram!

    • Reply
      Sandra Bergström
      02/02/2017 at 13:44

      Alltså så fint sagt, Sandra. Tack! <3

    Lämna en kommentar