personligare.

från Karolina till oss, till livet.

det var ganska länge sedan nu, jag stötte på den. den vackraste texten jag vet. 
den mest självklara som gick rakt in i min själ. den är skriven av Karolina Modig
och jag vill dela den med er. i all sin enkelhet är den som en hyllning till livet, vilket
jag älskar. särskilt när den blir som till en påminnelse för vem det är jag vill vara.
och jag vill vara den som omfamnar romantiken, som skickar drypande kärleksbrev
och skriker kom igen och lev! precis så här. 

vi ska omfamna romantiken

stryka den varsamt medhårs och lova att inte ge vika för hårda ytor sans förnuft 
och vardagsrealism.
tvinna oss in i den låta varje ord fylla oss och bygga oss högre
klättra längs fasaderna med rosor i famnen och chokladkartonger i ryggsäcken.
till dem som fnysande viskar banalt ska vi skrika kom igen och lev! fortsätta fälla ögonlocken rodna sänka ansiktet och le.
till dem som vinklar de vassa armbågarna utåt och spetsar romantiken på spjut
ska vi skicka drypande kärleksbrev
lova att aldrig låta rädslan ängslan hjärnan vinna aldrig bygga beslut på gamla sorger alltid måla oss röda
igen och igen.

Inga kommentarer

Lämna en kommentar