Tankesmedjan

Funderingar kring graviditet nummer 3

Ja, vad säger man egentligen om gårdagens nyhet. Mer än att det inte var planerat och att jag går runt och försöker förstå att det kommer ett till barn innan året är slut. Eller ja, det vet vi ju inte ännu, eftersom jag bara är i vecka fem och allt kan hända. Men det kan det ju även efter vecka tolv och det är därför jag inte tycker det är svårt att berätta om, trots att vi är så tidiga. Det finns inga garantier, någonsin, under en graviditet. Och det här är vad som händer i mitt liv nu och går det åt skogen så kan vi väl prata om det med isåfall?

Jag har svårt att tro på det så jag går ständigt och väntar på en blödning. Kan man ha en sådan tur, som vi haft, en tredje gång? Kommer jag få problem med levern igen och hur ska då allt det här sluta?

Den här gången svävar jag inte på moln, jag är istället mer orolig än jag varit tidigare.

Vi pratade om ett tredje barn men det var i termer som OM, SENARE och KANSKE. Men så bestämde sig livet för att ta ett eget beslut och nu blev det som det blev. Vi har varit chockade och tänkt ur alla praktiska vinklar på om vi klarar det. Om vi kan ge alla barnen ett bra liv. Det är ju inga hundvalpar. Och vi gör ju lite så, jag och Hugo, att barnen kommer först och sen vi. Så det har varit mycket tankar kring oss med, om vi kan komma ytterligare ett steg bakåt i kön.

Förstå mig rätt – vi är så oerhört glada, men alla måste ju må bra.

Vi tror att det kommer gå, att barnen kommer ha roligt tillsammans. Vi tänker att Signe och mini kommer börja på förskolan samtidigt och förhoppningsvis på samma avdelning. Att de alltid kommer ha någon att leka med på lekplatsen och att de har en storebror som gärna spexar och leker roliga lekar. Vi tänker att det kanske blir lite mer att göra men att det nog ändå inte blir en så stor skillnad, för vi hävdar fortfarande att enbarns-chocken var värre än två.

Och så tänker vi att om vi någonsin ska ha ett tredje barn så är det nog nu, när man fortfarande står och klampar i småbarnsåren.

Tänk. Att snart står man så här, med en kula igen.

35
35

Liknande inlägg

6 kommentarer

  • Svara
    Louise
    07/02/2019 at 08:40

    Grattis igen! Precis som du skriver så kan jag också tycka att det inte är något fel alls med att gå ut med en graviditet tidigt, allt kan ske, in i det sista & händer något i dom tidiga veckorna så kanske man har ett behov av att dela & ventilera det också. Tankar & känslor, tycker det är fint att fler & fler börjar öppna upp mer och vågar utbyta erfarenheter kring graviditet & oro <3

    Är i v 27 här med 5 barnet, har 3 på jorden & en liten i himlen.
    Grattis igen och hoppas allt går vägen, kram L

    • Svara
      vardagskonst@gmail.com
      08/02/2019 at 09:31

      Jag håller verkligen med dig om det. Det finns inga garantier hur långt gången man är. Dessutom är det ju en händelse i sig, att man ens plussat för omedelbart, i den minuten, förändras man. Eller åtminstone jag. Någonting har hänt i mig varje gång jag har plussat och sen har jag aldrig pustat ut efter det förrän barnet är ute. Inte efter vecka 12-13.

      Grattis till dig, till din femte. Som vågar trots det du har varit med om. Du är modig och jag tror din historia behövs, att fler behöver få se någon som försöker igen. Stor kram

  • Svara
    Nana
    07/02/2019 at 19:37

    Så spännande! Tror de kommer få de toppen. Vi har ju knappt 16 månader mellan våra. Oj så mycket kärlek, så mycket skoj de redan nu har, så mycket trygghet i varandra plus världen bästa storebror!

    • Svara
      vardagskonst@gmail.com
      08/02/2019 at 09:22

      Det kändes verkligen fint att läsa från någon som har direkt erfarenhet, tack snälla!

  • Svara
    Ida
    08/02/2019 at 23:52

    Åååå så hyggelig nyheter Sandra! Gratulerer til dere <3 Og selvfølgelig er det greit å snakke om det selv om det er tidlig! Jeg kjenner jeg blir litt irritert over sånne typer "regler" i livet. Ting man liksom ikke skal snakke om. For som du sier, dette skjer jo i livet ditt akkurat nå. Og man har ingen garantier uansett hvor langt man er på vei i graviditeten. Jeg slår et slag for åpenhet, ærlighet og god kommunikasjon 😉 Klem

    • Svara
      vardagskonst@gmail.com
      11/02/2019 at 00:34

      Tack snälla! Ja jag kan också tycka illa om de oskrivna reglerna, för på ett sätt känns det som att jag förväntades vara tyst fram till vecka 12 men jag har hittills inte haft någon anledning att göra det. Säkert skulle jag känt annorlunda om jag kanske upplevt t ex missfall tidigare eller krossade förhoppningar, eller om jag helt enkelt haft ännu mer integritet. Men just nu är jag som jag är. Blir glad för ditt stöd, det är viktigt för mig och väldigt fint att få. Tack <3

Lämna ett svar till vardagskonst@gmail.com Avbryt