vardag

grönt.

_MG_9393

_MG_9391

_MG_9297

_MG_9289

_MG_9408

min kropp gör ont och är ganska matt, men själen den lever som aldrig förr.
jag köper några kvistar blommor och tar mig an projekt, går promenader och
åker till Söder.

det finns så mycket jag vill göra att min lust gör mig yr. när Ebbe-Lou sover middag
sitter jag bredvid, dricker kaffe och redigerar bilder till ljudet av små, tunga andetag.
på nätterna sover jag lätt för tiden är så knapp, precis

när jag somnat djupt är det dags att gå upp, antingen för att hinna med en buss eller
ett tåg eller bara för att vara med med min lilla tomte.

han har det inte helt enkelt just nu, trots att han skrattar så väggarna ekar och
glatt slår med vispen i bordet. de övre tänderna har brutit igenom men inte helt.
och emellanåt blir han så hjälplöst ledsen och jag tror det är för att det gör ont.
men det går över fort och snabbt är han på väg igen.

alltid är han det – på väg någonstans. ofta ser man inte mer än en liten rygg eller
små fötter som plötsligt försvinner iväg bakom ett soffhörn eller ut genom en dörr.
och när man hämtar tillbaka honom sprattlar han irriterat i luften.

ibland är vi så nära och ibland så långt ifrån. han är en helt egen värld, med rörelser,
ljud och allt som hör till. så fri och så oberörd. och allt det är hans, inte mitt och inte Hugos.

jag försöker vänja mig vid att släppa taget när han kräver det och aldrig tränga mig på.
vill han inte kramas så blir det inga kramar men vill han upp i min famn så behöver han bara sträcka ut armarna. men det tar tid, att lära sig vilken sorts mamma man ska vara
och det tar tid att upptäcka vilken mamma man är.

herregud, jag kan inte säga det ofta nog, att jag älskar honom så.

Inga kommentarer

Lämna en kommentar