vardag

guldkanten.

Ebbe är inte alls glad i att gå ut, han stretade hårt emot när vi stod i kör och sa man måste få lite luft. jag hatade också att vara ute som liten, satt hellre med näsan i böckerna, ritade eller såg på en film. men det tar emot att låta en (snart) tvååring sitta hemma framför Alfons Åberg en hel dag.

jag sitter vid skrivbordet och läser, det står mot fönstret. utanför ser jag mina två. den lilla är fortfarande inte med på noterna, förvandlar sig själv till spaghetti och ringlar ner på marken i protest. det ser så roligt ut när man tittar på, hur den lilla overallen och vintermössan plötsligt sjunker ihop och hur Hugo försöker lirka med honom. till slut lyckas han – Ebbe reser sig upp och börjar traska på.

de kommer tillbaka med semlor och tekakor, precis när det är dags för mig att ta en paus. jag ordnar kaffet och klipper ner mina ranunkler medan kaffekokaren gör sitt. Ebbe-Lou springer lyckligt omkring med sin tekaka och Hugo läser om något nytt program. in i lägenheten börjar våren lysa och jag tänker att det här är en fin stund på en tisdag. inte särskilt händelserik, inte särskilt extraordinär utan bara fin.

0

2 kommentarer

  • Reply
    Nana
    08/02/2017 at 12:19

    Alltså du fångar vardagen så härligt får fram guldkanten fast man vet att de är för en stund för även därbakom finns de brokiga.

    • Reply
      Sandra Bergström
      10/02/2017 at 13:10

      Jamenvisst, det här är ju bara korta små ögonblick som gör det lättare att ta sig an allt det där trista, svåra som alla andra också kämpar med. Kram!

    Lämna en kommentar