personligare.

jag älskar dig, inflätat i alla andra meningar än “jag älskar dig”.

en blåsig septemberdag utanför operan, tog vi varandra i hand och fortsatte vidare i
livet. bara sådär. två veckor senare slog det mig ur ingenstans att jag skulle gifta mig
med honom. i grund och botten är jag en fegis så jag överraskade mig själv med att
vara så säker på just det. men med honom har jag alltid vetat. instinktivt.

fast för den sakens skull har det inte varit enkelt hela tiden. och jag undrar varför är det
så, att så fort kärleken nästlar sig in så blir meningarna så svåra att förstå, orden så svåra
att höra?

i början var han tokig i mig. och ja, jag vet hur det låter, jag vet. men så var det. han
skickade kärleksförklaringar som gick ut på att han inte kunde vara utan mig, han tog
mig hem till sin familj för att fira julafton och han sa gång på gång att han ville att jag
skulle bli hans sista flickvän. jag blev så tagen av att möta någon som kunde älska lika
djupt och starkt, som jag. kanske mest av att han var så enkel och rak i sin kärlek.

med tiden stillade sig hans stormiga förälskelse och blev till något annat. jag blev rädd
och tänkte att nu, nu var det över. jag såg inte hur de nykära fraserna byttes ut till den
sista kvällsrundan med hundarna och annat som gjorde min vardag enklare eller bättre.
tvätten, disken och nätterna med Ebbe-Lou. allt det andades kärlek men jag kunde inte
höra orden. jag förstod inte. och det är först nu jag börjar göra det. det är först nu jag
börjar förstå hur älskad jag är, på alla sätt. och att jag varit det hela tiden.

ja, det är en sanning, att vi gått ifrån att vara hejdlöst tokkära. att vi gått in i någonting
annat istället. en vardag med kärleken inflätad som små tunna glittrande trådar i form av
enkla gester. och jag vet att det talas mycket om kärlek som blir till vardag. om hur illa
det är och om att det är slutet. men jag vet inte, jag. kanske är det egentligen bara början
på någonting större.

4 kommentarer

  • Reply
    anna
    29/04/2016 at 14:57

    Den här texten var alldeles, alldeles underbar. Kanske något av det mest kärleksfulla jag läst.

  • Reply
    Sandra
    03/05/2016 at 10:28

    jag älskar att du alltid hör mig, Anna. kram <3

  • Reply
    sandra
    03/05/2016 at 10:39

    låter helt underbart

  • Reply
    Sandra
    03/05/2016 at 10:40

    Jo men jag får nog säga att det är det också. Stor kram <3

  • Lämna en kommentar