personligare.

jag vill bara göra sånt som känns.

skrivkramp, heter det så? när man inte kan skriva? jag vet inte, men det är så det är 
just nu. det är inte det att jag lagt det här åt sidan, varje dag sitter jag med ett tomt ark
framför mig. det finns så mycket inom mig, så mycket som händer utanför. jag vill så
mycket. tänker och känner. och det gör mig stum, konstigt nog. 
min tillvaro känns så vacker och så meningslös på samma gång. framtiden känns så 
hård och så skrämmande samtidigt som den känns lovande och stor. jag är inte helt 
glad i förändringar, inte ens när de är av godo. det är så mycket som ska gå i lås och 
vägen är så lång med alla hinder som måste avverkas. och jag är fostrad med besvikelse
som grund och det färgar allt som kommer nära.
det är inte en ängslig person som bygger dessa meningar och ord med tangenternas hjälp.
men någon som känner starkt och liksom processar allting som sker. ofta kastar jag mig
med på tåget i farten, det är en av de allra finaste delarna av hela mig. att jag är orädd, att
jag bara gör och följer med. 
men efteråt kräver en annan del av mig tid att känna efter och fundera. och det i sin tur 
gör det svårt för mig att vara sammanhängande och konkret i det jag skriver, att beskriva
vackra vardagsdetaljer när sinnet snabbt försvinner in i en annan tanke som behöver 
tänkas.
och eftersom jag bara vill göra sånt som känns så skriver jag ingenting som är blanc. 
det måste finnas färg mellan orden och en sanning som knyter dem ihop. annars kan
det vara, ja, annars kan det vara.

Inga kommentarer

Lämna en kommentar