Vardag

Känsligheten, livet, soffan och Arket-kuddarna

Vad man håller på hela tiden. Är det vad som kallas livspusslet, vardagspusslet och allt vad det är? Kommer det alltid vara så här? Det är kanske det här som är livet ändå, kanske är det så det är. Man kryssar mellan jobb och familj och på vägen där emellan försöker man göra lite annat med. Jag vet inte om jag nödvändigtvis vill att det ska upphöra, det här är nog inte en klagosång utan mer ett konstaterande. Jag älskar livet med barnen, tiden som de är så här små. Det finns inget “men” till det. De är det häftigaste och roligaste jag någonsin byggt mitt liv runt. Det viktiga. Det jag aldrig ångrar. Hur trött jag än är, vad jag än missar.

Däremot så hinner jag inte riktigt med mig själv. Jag har inte riktigt tiden eller orken att titta inåt, så det är lite svårt med självinsikten, lite svårt med lära kännandet av mig själv. Vilket var en stor del av livet förut, när det bara var jag, jag, jag.

Och ibland undrar jag om det innebär att mitt djup som jag alltid haft trasslar ihop sig när jag inte hinner se över det. På sätt och vis är det ju ganska skönt också eftersom jag får en liten paus från alla känslor och tankar som jag hela livet läst, känt in och analyserat. Vilket alltid var något jag önskade skulle försvinna; känsligheten. Nu när det inte är lika närvarande så saknar jag det. Livet känns lite tomt utan det. Märkligt.

I vilket fall har livet sett ut så här den senaste tiden, soffan är färdig och jag älskar den. Jag har ätit lunch på Kåges i Saluhallen, frukost på daMatteo innan jobbet, plockat löv med barnen, ätit pannkakor på Nygrens efter förskolehämtning. Jag har målat om ett skåp på Ebbes rum, nattat, pussat, blåst på sår, haft en heldag i Göteborg med Hugo och barnen och…levt. I ett enda andetag.

Idag öppnar jag butiken och funderar på om jag ska köpa någon av de där färgglada kuddarna från Arket. Men jag undrar om färgen bleknar när man tvättar dem?

8
8

Liknande inlägg

2 kommentarer

  • Svara
    Hilde
    10/12/2019 at 18:26

    Kjenner med veldig igjen i dette med lite tid til introspeksjon. Jeg var singel til jeg ble 30, og tjueårene husker jeg mest som en masse gåturer hvor jeg tenkte og tenkte på livet og kjærligheten. Nå har jeg to små og dagene går i ett. Er ganske sikker på at jeg er lykkelig, for jeg har fått nesten alt jeg gikk og lengtet etter. Men nå finnes det ingen tid til å kjenne etter hvordan jeg har det, lite tid til virkelig å kjenne på lykken.

    Takk for at du skriver!

    • Svara
      vardagskonst@gmail.com
      10/18/2019 at 09:28

      Hilde, vilken fin kommentar – jag relaterar så mycket till just att man är ganska säker på att man är lycklig, eftersom jag fick liksom du, nästan allt jag längtat efter med. Men jag hinner inte heller riktigt känna efter. Kanske kommer det till oss efteråt, kanske kapslar vi istället in känslan och får fyllas upp av den när allting är över? Hoppas det. Kram <3

Lämna en kommentar