Jag tänker på det ordet ibland. Att det måste vara en av världens bästa egenskaper? Och jag önskar den fick ta lite mer plats, istället för att vara förvisad till skamvrån.
Vi är ju generellt plikttrogna. Det sitter i ryggraden. Knappt som en egenskap utan mer som en osynlig del av oss.
Ibland ett rättesnöre som håller oss i schack. Ansvarsfulla och pålitliga.
Ibland ett koppel och skygglappar, som gör det svårt att andas eller föreställa sig något annat.
Som får det att kännas helt orimligt att göra något bara för att det är kul, framför att ta tag i högen med tallrikar på diskbänken. Eller att bära ner vinterkläderna till förrådet. Eller att dammsuga.
Eller, eller, eller.
Visst, det finns vissa saker som är självklara. Men det finns också mycket som kan vänta en liten stund. Det är inte fult att skyffla om vardagens bra att göra-grejer för att göra något som känns roligare.
Allt man gör måste inte vara effektivt eller produktivt. Eller logiskt för fler än en själv.
Jag mantrar det ofta för mig själv. Att jag får göra något som är roligt och bara för mig, trots att det finns tusen saker att checka av från vardagens oändliga to do-lista.
Jag har tränat på det i ett år. Stålsatt mig och sagt ”Nej, jag kan inte nu, jag målar”. Till barn, till Hugo.
Till mig själv.
Upprepat det om och om igen. Att jag får göra något som är roligt och bara för mig själv, trots att det finns tusen saker att checka av från vardagens oändliga to do-lista.
Jag får.
