mitt i allt som skvallrar om oss.

vi bytte rum. allt vi hade och som var tänkt att vara vårt, bar vi in i det största rummet vi

har och trots att det blev en röra, svår att ta sig fram i, så blev det så vansinnigt fint. mest
har jag stått och stirrat på hela alltet som blivit till en helhet. stort som smått både lyftes
fram och försvann in i något annat.

plötsligt blev allt tillåtet, ett skoställ blev till blomsterpall och en karaff blev till vas. som
om jag återigen var fri att göra precis som jag vill, liksom förut, innan allting delades upp
i lägenheten och liksom tappades bort. det ena behöver nog det andra för att fungera,
annars blir det mest osammanhängande, på ett sätt som gör mig frustrerad över att inget
känns riktigt bra.

det tar tid att skapa hem, det gör det. man måste prova, vrida och vända och det har jag
gjort till förbannelse. har skrivit det flera gånger förut men det är först nu som allting
börjar hitta sin plats. äntligen, äntligen.