Personligare

mitt liv? mitt liv.

– jag lägger henne bredvid mig och slår på Kent, Frida Hyvönen. allt som är vackert lyssnar vi på, allt med fina ord och mjuka toner. till slut somnar hon medan jag stryker henne försiktigt med fingret över pannan, följer ögonbrynen ner mot örat. min lilla, lilla Signe. som jag älskar dig, min skatt.

– en kväll vill Ebbe sova med oss. Hugo bäddar åt sig själv på soffan och båda barnen somnar nästan omedelbart. och jag, jag ligger vaken och tittar på mina två i ljuset av gatuskenet utifrån. det här är vad som blev, tänker jag, det här är mitt liv och dessa är mina barn. det känns så overkligt, ibland har jag lite svårt att knyta an till allt det här. att förstå att allt det här är mitt. att livet jag lever tillhör mig och att jag inte alls är någon som bara står och tittar in.

– min lillasyster kommer förbi allt oftare. hon är nitton år gammal, jag är trettioett och vi är så olika. men vi trivs ändå ihop. hon pusslar med Ebbe-Lou, håller Signe utan att blinka och frågar mig om råd. det är fint, tycker jag. att få ha en riktig syskonrelation, att få en andra chans efter att min storasyster gick bort och allt gick i stöpet.

– nästan allt jag kan, det samlar jag på. som några kvistar från murgrönan vi hade på vårt bröllop. jag ger den en ny vas men glömmer bort vattnet så den torkar ut förutom en liten kvist. den får nytt liv i en annan vas men jag kan inte låta bli att undra om jag kanske bara borde bli bättre på att släppa taget. men om jag inte sparar sånt som jag kan se, som jag kan ta på, hur ska jag då komma ihåg allting? minnet sållar ju på egen hand och ibland måste jag liksom överlista det.

– jag hittar en liten nyckelpiga på fönsterbrädan. men den är inte röd, den är orange. kanske lite gul. som om också den tar sats för någonting nytt. eller åtminstone provar.

0
0

You Might Also Like

Inga kommentarer

    Lämna en kommentar