personligare.

någonstans finns en hund som är som en katt med blå ögon som ser igenom vemsomhelst.

 

vi pratar fortfarande inte om henne. om den vackra, mjuka fyrbenta
som vi lät somna in för tolv dagar sedan.

jag kan inte. när hon kommer på tal blir det snabbt nejnejnej stoppstoppstopp.

för jag kan inte värja mig.

inte på Vetekatten bland alla människor eller hemma mitt i vardagen.
det finns ingen plats där jag går säker, från den där våldsamma sorgen.

så jag måste låtsas att det inte hänt, att hon finns här någonstans och att vi snart ses igen.

även om jag vet att det är vansinne.

men jag vet inget annat sätt att hantera det på.
för jag vänjer mig aldrig vid döden, lär mig aldrig hur den ska hanteras.

 

det enda jag kan tänka är….att jag hoppas hon väntar på mig…
jag hoppas hon väntar på mig.

Inga kommentarer

Lämna en kommentar