När inget finns att vänta mer.

Min minsta har sovit tungt. Den lilla kroppen har varit febervarm sedan i lördags. Jag har varit orolig, strukit över ryggen, axlarna och pannan. Förklarat om virus och lovat att det snart går över. Hon har lyssnat med allvarlig blick, och sen lagt sig på min arm igen. Fyra år har vi haft tillsammans, jag och hon. Fyra år.

Samtidigt går jag runt med en saknad innanför bröstkorgen. En saknad jag inte kan göra så mycket åt. Det är en saknad som kräver tid och inte handling. Så jag räknar timmar, dagar, kvällar och morgnar. Tänker att snart går det över. Att snart är det som Karin Boye säger. Att ”nu är det slut. Nu vaknar jag. Och det är lugnt och lätt att gå, när inget finns att vänta mer och inget finns att bära på”.

När inget finns att vänta mer.

När vet man egentligen det?