En sammanfattning Livet

November i två omgångar

Vilken jäkla julkänsla jag har drabbats av så här i mitten på november. Jag tittar på Mandelmanns jul, vill baka julgodis och pyssla. Det här året ska jag även ge mig på att göra den där omtalade Snöblomman. Två ska jag ha till det stora fönstret mellan vardagsrummet och köket. Här ska minsann grejas. Och för att hinna med allt jag vill ska jag vara så tråkig att jag gör ett litet schema hehe. Det är lite så jag får ihop livet nu – med listor, kalender och schema. Förmodligen liksom resten av alla andra som får saker gjorda. 

Tänk att det här året redan börjar gå mot sitt slut, det känns inte alls längesedan våren, sommaren, hösten var och nu står man här med frostiga morgnar och snuddar vid 2020. När jag letade efter en bild åt Hugo igår gick jag igenom mina gamla mappar och ungefär som när man skulle städa sitt rum men fastnade i massa saker under tiden så var det likadant igår. Jag fastnade i mina gamla bilder och tittade igenom bilderna från november, två år bakåt. 

Förrförra året fanns fortfarande Charlie hos oss och Ebbe-Lou cyklade och ramlade så att huden på hakan sprack en fredagskväll. Jag väntade Signe, magen växte och jag trivdes rätt bra med att vara gravid, fastän det är ett tillstånd jag generellt inte tycker om. Men det var annorlunda den här gången och jag klarade mycket mer än vad jag gjorde med Ebbe-Lou. Vad det kan skilja sig åt. Tror dock att det var enklare att ta sig igenom eftersom jag hade siktet inställt på vad som skulle komma sen. Och gud vad jag längtade efter det, efter vad som väntade mig. Bebisbubblan är det ljuvligaste jag vet. Fast den kantades med extremt stark ångest den här andra gången, varför vet jag faktiskt inte. Men det var svårt, det gjorde ont i bröstet och jag fick gå in på toaletten och andas i fyrkant. 

Förra november fanns Signe hos oss och jag gjorde massa saker med Ebba samtidigt som vi båda bollade bebisen sinsemellan. Det var en kreativ och ljus tid men jag minns att jag kände mig så konstant trött och steget efter alla andra. Jag försökte nog springa med, fast med en bebis på armen och det säger ju sig själv att det inte fungerar. Jag var lycklig över min bebis och tog mig tid att mysa med henne, lät henne sova på mig i timmar och njöt. Men lägger man tid på en sak så måste den ju tas från någonting annat, i det här läget blev det nog mig själv. Var så sliten och tänkte hela tiden att “alla andra…”. 

Och just nu i skrivande stund pågår fortfarande november. Jag har en varm känsla i magen, jobbar på Ellos, skriver och förbereder inför Interflorakonferensen. Signe sitter bredvid mig och äter en banan och tittar på Mamma Mu, vi bor i Alingsås och livet är fint. Jag har skakat av mig ångest och oro på något märkligt vis och känner mig ganska ödmjuk inför livet. Jag provar mina vingar och ser var det hela landar. Det känns fint, det här året. Mjukare.

 

11
11

Liknande inlägg

Inga kommentarer

    Lämna en kommentar