Signe, Ebbe, föräldras...

och plötsligt har man en snart-fyra-åring som gör sig en egen macka

jag sitter i soffan och som så många andra gånger sover Signe i min famn. hon har nyss blivit nio månader gammal men jag hann bara blinka mellan då och nu.

på bordet brinner ljusen och vid matbordet sitter Ebbe-Lou och koncentrerar sig på akrylfärgerna. han har fått låna min fina mårdhårspensel, som jag köpte på Liljeholmen när vi bodde på Telefonplan.

när jag stod i kassan och betalade för den så fanns han inte. inte ens i tanken. och nu är han den första att måla med den, med penseln jag aldrig hann komma någonstans med innan den hamnade i en låda och glömdes bort.

själv läser jag en bok. aldrig finlitteratur, mest skräplitteratur – det är lika befriande som när jag slutligen erkände att jag inte kan någonting om vin och inte heller bryr mig. jag tycker om kriminalromaner och vill bara dricka “något bubbligt”.

slarvigt hänger fortfarande ballongerna från nyårsafton kvar i fönstret och utanför har det börjat mörkna. Hugo är på jobbet och jag har båda barnen själv.

och jag tänker på när det fanns en tid då föräldraskapet kändes som en sorts ouppnåelig medalj och jag mest kände att jag bara höll barn vid liv. jag hade ingen aning om vad jag höll på med.

ibland har jag stått med ångesten bultande i hela kroppen när jag sett hur mycket alla andra hinner göra, hur mycket alla andra får sova och hur mycket mer ordnade alla andra känns medan jag själv yrat runt i lustiga huset. jag har ifrågasatt min ordning av prioriteringar – kanske borde min examen ha kommit först och barnen sist. efter sommarhuset, efter resorna världen över, efter karriären, efter, efter, efter. ja, listan kan göras lång.

men varje gång har jag kommit fram till samma sak, att nej, de kom i precis rätt ordning. de var så efterlängtade att jag nästan gick i bitar. jag har aldrig ångrat mig. och nu med facit i hand så blev det ganska bra. det brukar nog oftast bli det.

för all den där tiden, som man jagar, den kommer tillbaka. nätterna blir längre och plötsligt lagar man all mat i samma kastrull. plötsligt har man en snart-fyra-åring som gör sig en egen macka och som leker med sin lillasyster, som frågar varför man har två händer och som försöker förhandla till sig lördagsgodis på en söndag.

som sitter alldeles stilla och målar med akryl medan jag läser en bok.

8
8

You Might Also Like

2 kommentarer

  • Reply
    Ellen
    januari 11, 2019 at 6:52 e m

    Mårdhårspenseln och tankens tidsmaskin, känner igen mig så! Kan få hela nostalgiska berättelser om vecklas ut i huvudet av sådana där små detaljer i vardagen. 🙂 Älskar för övrigt den här nästan-fyra-års-åldern som mitt barn också är i. Så härlig koll på världen men utan någon som helst skarp gränsdragning till fantasin, full rulle och livsglädje åt alla håll. <3

    • Reply
      vardagskonst@gmail.com
      januari 12, 2019 at 12:05 f m

      <3 Och vilken fin och träffande beskrivning – "koll på världen men utan någon som helst skarp gränsdragning till fantasin". Precis så är det här också. Det är fantastiskt att få ta del av det, att han vet så tydligt vad som är vad men ändå kan hoppa in och ut i fantasivärldar när som helst 🙂

Lämna en kommentar