Signe & Ebbe-Lou

Om att bli mamma, en gång till, med Signe

Jag minns att när jag väntade Signe så tänkte jag ofta att “det här är för mig, det här barnet är för mig”. Och att jag skulle få revansch på den förvirring som uppstod när Ebbe-Lou föddes. När han kom gavs han inte till mig, utan till Hugo. Jag fick ensam åka ner till uppvaket och jag vet än idag inte varför. När jag sov frågade barnmorskorna Hugo om de fick lov att ge Ebbe flaska, trots att jag tragglade på med amningen som inkluderade många främmande händer på min kropp som skulle “hjälpa”. Det var mer, som gjorde att jag kände mig degraderad, från start. När vi kom hem kände jag en osäkerhet på min egen förmåga. Jag var inte rädd, inte orolig men jag kände mig inte trygg. Hugo var bättre. Han kunde slappna av mer, sitta still och verkade så instinktivt bra på att vara förälder. Och jag, jag kände mig vilsen och inte särskilt kompetent.

Det var också svårt med omställningen för mig, att gå från mig och mina egna tankar till att ständigt vara uppkopplad gentemot någon annan. Jag visste inte riktigt hur man skulle koppla av och samtidigt vara hundra procent tillgänglig och närvarande.

Med tiden blev det bättre, enklare. Men jag slutade aldrig känna mig snuvad på någonting viktigt. På starten. Och när jag började vädra en graviditetsdepression i väntan på Signe började jag gå och prata hos en person som i sin tur hjälpte mig att nå fram till det jag känt men inte kunnat sätta ord på – att jag var ovärdig från start. Redan på BB räknades jag bort. Nu när jag förstod lite mer så blev jag också hårdare. Jag krävde mer. Men det hade jag inte behövt för på Östra fanns inte ovanstående som alternativ. Självklart skulle bebisen till mig, om inga allvarliga komplikationer uppstod. Och självklart behövde jag inte amma om jag inte ville och självklart var det jag som stod för besluten kring min bebis, som inte var av medicinsk karaktär. Så jag behövde inte föda med knutna nävar eller oroligt hjärta.

Som lovat fick jag henne till mig på en gång och sen skiljdes vi knappt åt det första dygnet. Den första natten var ljuvlig och jag minns den med värme. Hur hon sov på mig och hur jag kunde säga åt Hugo att sov du, jag säger till om det är något. Och på den vägen fortsatte det. Den första tiden med Signe var underbar och jag tog alla chanser att krypa ner med henne i den stora sängen och bara ligga bredvid. Ebbe-Lou låg gärna på den ena sidan och tittade på film medan hon sov på den andra och jag kan inte påstå att jag ens nuddades av tvåbarnschocken. Förmodligen ren och skär tur i lotteriet. Men man får vara glad ändå, tycker jag.

Nu har hon funnits hos oss i lite mer än 1.5 år och ur den lilla bebisen har ett litet barn vuxit fram. Ett som är oerhört pappigt, tar plats och som skriker högt när hon inte blir behandlad som hon (själv tycker) bör. Jag hoppas hon håller fast vid den egenskapen, den behövs i en värld som den här. Och jag hoppas hon håller fast vid egenskapen att vila, som hon ser till att vi andra gör, med henne.

Älskade lilla människa. Så glad att du finns hos oss.

7
7

Liknande inlägg

Inga kommentarer

    Lämna en kommentar